Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Arup, Jens Laurits - Aruvimi - Aru-öarna - Arv - Arva - Arvad. Se Aradus - Arvak - Arvaibröderna - Arvasfjället - Arve. Se Tall - Arve - Arverner - Arveron. Se Arve - Arvesen, Olaus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
liberala grundsatser byggd framställning om
förändringar i tull-lagstiftningen.
Y. N.
Aruvimi, biflod fr. h. till Kongo, uppstår af en
mängd källfloder från Blå bergen v. om Albert
Njansa, kallas efter dessas förening Ituri och
genomströmmar först mot s. v., därefter mot v. ett
vidsträckt skogsområde, som sträcker sig ända till
Kongo, upptager fr. h. Nepoko, fortsätter därefter
under namnen Novelle, Luhali och
Bijerre sitt flerstädes af forsar afbrutna lopp mot
v. samt mynnar ut i Kongo under 1° 30’ n. br. och
24° ö. lgd fr. Greenw. Med sina många krökningar
är floden omkr. 1,300 km. lång, medan raka
afståndet från källorna till mynningen är endast 520
km. Från mynningen är den segelbar till Jambuja
(25° 18’ ö. lgd) och delvis äfven under sitt mellersta
lopp. Stanley upptäckte mynningen 1877, for 1883
uppför floden till Jambuja och följde 1887 på sin
Emin-pasja-expedition dess lopp ända till 30° ö. lgd.
Därifrån undersökte Emin pasja och Stuhlmann 1891
dess lopp inom källområdet. Kongostaten anlade
1884 stationen A. vid mynningen (senare Bassongo
l. Basoko), Stanley 1887 stationen Jambuja.
Aru-öarna, den östligaste ögruppen i Malajiska
arkipelagen, belägen mellan 134 och 135° ö. lgd
samt 5 och 7° s. br. omkr. 120 km. s. v. om Nya
Guinea. Denna ögrupp, som tillhör nederländska
residentskapet Amboina, består af fyra, genom smala sund
åtskilda, större öar (Wokam, Kobrur, Koba och
Terangan) samt en mängd småöar. Holländarna kalla
de förra Voorwal, de senare Achterwal.
Aruöarna äro låga, kulliga, fruktbara och försedda
med en riklig vegetation. Emedan såväl faunan, i
synnerhet fågelfaunan, som befolkningen mycket likna
Nya Guineas, har Wallace uppställt den hypotesen
att öarna ursprungligen varit en del af denna ö,
nämligen floderna Utanatas och Wakans
mynningsområde, genom hvars sjunkande de blifvit skilda
därifrån. Arealen är 7,750 kvkm. Invånarnas antal
uppgifves mycket olika, från 14,000 till 30,000 pers.
De äro papuas och arafurer. Från öarna utföras
trepang, sköldpaddor, pärlor, ätbara svalbon och
skinn af paradisfåglar.
Arv (Arfve), bot., namn på arter af
växtsläktena Stellaria, Cerastium, Holosteum, Arenaria,
Ammodenia, Centunculus, Anagallis och
Lysimachia.
G. L–m.
Árva, det nordligaste komitatet i Ungern, på
gränsen af Galizien. 84,950 inv. utom militären
(1901), mest slovaker. 2,077 kvkm. A.
genomstrykes af Karpaternas förgreningar och är föga
fruktbart. De betydligaste floderna äro Svarta och
Hvita Árva, hvilka förenas till Waags biflod Árva.
Klimatet är rått, men sundt. Landets produkter äro
hampa och hafre samt ved, som finnes i öfverflöd.
Boskapsskötsel i bergstrakterna. Befolkningen
utvandrar till närliggande nejder för att söka arbete.
Hufvudort är köpingen Alsó-Kubin (slov.
Dolnji-Kubin), med omkr. 2,000 inv., vid floden Árva.
Arvad. Se Aradus.
Arvak (isl. Árvakr, den arla vakne), nord. myt.,
en af de hästar, som draga solens vagn. Den andra
hette Allsvinn.
B–e.
Arvalbröderna (lat. fratres arvales), egentl.
"fält-bröderna", ett urgammalt brödraskap (jfr Acca
Larentina) af 12 högättade präster i det forntida
Rom. Mot slutet af republiken upplöstes detta
brödraskap, men återupprättades af Augustus. I
äldre tider tjänstgjorde arvalbröderna vid vårfesten
"Ambarvalia", då offerdjur i högtidlig procession
fördes omkring stadens område och böner om god
årsväxt uppsändes särskildt till krigsguden Mars.
Under kejsartiden firades festen under 3 dagar i
maj; den gällde då hufvudsakligen Dea Dia (binamn
till någon fruktbarhetsgudomlighet, såsom Tellus l.
Ceres) och firades i hennes lund ett stycke utom
Rom. Ett minne från äldre tider var den på
saturniskt versmått affattade urgamla sång till Mars och
Larerna, som "bröderna" afsjöngo under tretaktdans.
Vår kännedom om denna egendomliga institution
grundar sig på rika fynd af dess protokoll från
kejsartiden. Se Henzen, "Acta fratr. arv." (Berl.
1874), Zander, "Versus italici antiqui" (Lund 1890),
och G. Wissowa, "Religion u. kultus d. römer"
(1902, med litteraturhänvisningar).
H. Sgn.
Arvasfjället (lap. Arvas tuoddar),
fjällsträckning något öster om 18:e breddgraden, vid norra
polcirkeln och på gränsen mellan Lule och Pite
lappmarker.
Rm.
Arve, bot. Se Tall.
Arve [arv], biflod till Rhône, från Col de Balme
vid gränsen af Valais, på en höjd af 2,202 m.,
genomströmmar Chamonix-dalen, har en längd af 95
km. och utfaller i Rhône på 372 m. höjd. Den
mottager betydande tillflöden från bl. a. tre
glaciärbäckar med namnet Arveyron (Arveron),
öfversvämmar ofta stora sträckor af dalen och kommer
äfven Rhône att stiga öfver sina bräddar.
Arverner, galliskt folk i nuv. Auvergne,
betvingadt 121 f. Kr. af romarna, som dock läto det
med få inskränkningar behålla sin frihet. Det var
en tid mäktigast bland södra Galliens folk och
betydande ännu på Cæsars tid. Arvernernas
hufvudstad var Nemossus (Augustonemetum), det nuv.
Clermont.
Arveron [arvrå’]. Se Arve.
Arvesen, Olaus, norsk pedagog och journalist,
f. 26 sept. 1830 i Onsö, Smaalenenes amt, var först
elev vid Asker folkskollärareseminarium, hvarifrån
han 1850 utexaminerades, hade därefter plats som
informator i en familj i Sogn och läste samtidigt på
studentexamen, som han aflade 1855, hvarefter han
1862 tog teologisk ämbetsexamen. 1863–70 var A.,
som redan förut, under en vistelse i Danmark, slutit
sig till den grundtvigska riktningen, redaktör för
denna riktnings viktigaste organ i Norge, "Kirkeligt
folkeblad". Som fullblods-grundtvigian upprättade
han 1864 tillsammans med H. Anker en folkhögskola
efter danskt mönster på Sagatun vid Hamar. Detta
var den första norska folkhögskolan. Från 1873 hade
A. under en följd af år ensam ledningen af
densamma. Därjämte redigerade han 1866–72 "Hamar
stiftstidende" och grundlade 1872 "Oplandenes
avis", hvars egare och redaktör han sedan har varit.
Som journalist och politiker slöt sig A. tidigt till
samma parti som Björnstjerne Björnson. Också tog
han liflig del i den häftiga strid, som kännetecknar
tiden före, under och omedelbart efter riksrätten
1884, och det icke endast med pennan, utan äfven
i egenskap af mötestalare. Från och med 1879 var
han förste stortingsmanna-suppleant för Hedemarkens
amt, och 1891 valdes han till representant för detta.
Efter valen 1894 var han åter förste suppleant under
tingsperioden 1895–97.
Y. N
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
