Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - As - As - Asa - Asa - Asaba - Asa duclis. Se Bensoe - Asaffi. Se Safi - Asafi - Asa faetida. Se Dyfvelsträck - Asahem - Asaky, George - Asa-Loke. Se Asar - Asaläran - Asam - Asanerna - Asaphus - Asaprol - Asar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jfr Mark, Troy-vikt, Vikt och
Viktualievikt.
As, förkortning för arsenicum (se d. o.).
Asa, socken i Kronobergs län, Norrvidinge härad.
13,600 har. 1,614 inv. (1902). Annex till Tolg,
Växjö stift, Norrvidinge kontrakt.
Asa l. Assa, konung i Juda rike, regerade
omkr. år 900 f. Kr. i 41 år, hvarunder han rensade
landet från kananeisk religion, höjde templets kult och
förde krig med Basa i Israel (1 Kon. 15).
E. S–e.
Asaba, en på högra Nigerstranden belägen ort,
intill år 1900 säte för förvaltningen i Nigerkompaniets
område och, sedan detta öfvertagits af brittiska
kronan, administrativ hufvudort i guvernementet
Syd-Nigeria.
Asa dulcis, farm. Se Bensoe.
Asaffi. Se Safi.
Asafi (grek. asafeia, otydlighet), otydligt uttal.
Asa foetida, farm. Se Dyfvelsträck. [ligatur oe]
Asahem, nord. myt., asagudarnas hem. Se Asar.
Asaky, George, rumänsk författare och
patriot, f. 1788, d. 1869, arbetade på att återupplifva
och rensa det rumänska språket, skref skolböcker på
rumänska, anlade det första rumänska tryckeriet och
redigerade i 33 år den första rumänska tidningen.
Såsom undervisningsminister (från 1856) inrättade
A. en mängd läroverk och yrkesskolor samt rumänska
akademien (1866). A. är känd äfven såsom
odediktare. Hans bildstod restes i Jassy 1890.
Asa-Loke. Se Asar.
Asaläran, nord. myt., framställningen af den
religiösa uppfattning, som anknöt sig till och hade
sin medelpunkt i tron på asarna.
Asam, tysk konstnärsfamilj i Oberbajern i 17:e
och 18:e årh. Bland medlemmarna märkas Cosmas
A., freskomålare, f. 1686, d. 1739 i Weltenburg,
och hans broder Egid A., bildhuggare, f. 1692,
d. 1750 i Mannheim. Efter att hafva studerat i
Rom nedsatte de sig i München. De arbetade
vanligen tillsammans och åtnjöto stort anseende af sin
samtid. Ett betydande antal kyrkor och kloster i
Bajern fingo af dem sin konstnärliga inredning (Egid
utförde stuckaturen, de plastiska figurerna och altarna,
Cosmas freskerna och altartaflorna), men andra
byggnader, såsom Johanneskyrkan och Asamhaus i
München samt klosterkyrkan i Weltenburg, äro äfven
till det yttre deras verk. Kyrkan, kapellet, var
deras egentliga verksamhetsfält. Där har deras
egendomliga, religiösa rokokokonst ett älskvärdt behag.
Mindre lyckliga voro de vid utsirandet af slottsgemak,
t. ex. i Schleissheim vid München. Under förra
århundradet var deras konstnärskap förbisedt och
nämnes ej i vanliga konsthistoriska arbeten. Jfr en
studie af Ola Hansson i "Ord och bild", årg.
1902.
O. G–g.
Asanerna l. Assanerna, en tatarisk folkstam,
förr bosatt vid floden Jenissei i kretsen Krasnojarsk.
Numera ha de smält samman med ryssar och katsjintser.
Asaphus Brongn. (af grek. asafes, otydlig),
paleont., trilobitsläkte med glatt eller strimmigt, ej
granuleradt skal, som kunde hoprullas.
Mellankroppen består af åtta leder; hufvud och bakkropp
sinsemellan lika stora, halfcirkelformiga. Pannan
framtill bred, utan eller med otydliga sidofåror;
ögonen stora, sammansatta af ett stort antal fasetter.
Det ursprungligen af Brongniart uppställda släktet
Asaphus är af Salter deladt i flere undersläkten.
Släktet är karakteristiskt för undersiluren och
särskildt för Angelins "regio asaphorum",
ortoceratitkalken.
A. Hng.
Asaprol, farm. Under detta namn har
[beta]-naftol-[alfa]-monosulfonsyrans kalksalt fått användning såsom
läkemedel. Det är ett hvitt eller rödaktigt, luktlöst,
i vatten och sprit lättlösligt pulver, som i dos af
1 gr. 3–4 ggr om dagen användts såsom ett
kroppstemperaturen nedsättande medel vid vissa sjukdomar,
särskildt tyfoidfeber och akut ledgångsreumatism.
Enligt uppgift skall det ej hafva någon retande verkan
på digestionskanalen eller öfver hufvud visa några
giftverkningar. Kallas äfven abrastol.
S. J–n.
Asar, nord. myt., ett för alla forngermanska
språk gemensamt ord med betydelsen "gudomsväsende",
"halfgud", "heros" samt troligen i det
närmaste identiskt med det sanskritiska asu,
"lifsande", och det i zend förekommande anhu, "lif"
(jfr ahu-ra, "herre", Ahuramazda, Ormusd). Ordets
äldsta form har i germanska språk varit ansuz, pl.
ansiwiz. Om goterna veta vi genom den latinske
författaren Jordanes, själf af gotisk börd, att deras
konungaätt ansågs härstamma från "ansis, d. v. s.
halfgudar". I angelsaxiska (och fornfrisiska) källor
nämnas ése vid sidan af ylfe, "alfer", och de förres
"skott" spela här samma roll som annars "älfskott"
(se Älfva). Hur allmänt ordet och väl äfven den
därvid knutna religiösa föreställningen en gång varit
bland alla germanska stammar, framgår af de så
ytterst talrika och allmänt spridda mansnamn, i
hvilka ordet ingår som första sammansättningsled
(fornhögtyskt Ans-, angelsaxiskt Ós-, isländskt Ás-,
forndanskt Æs- o. s. v.), t. ex. mansnamnen fhty.
Ansgar (latiniseradt Ansgarius; angls. Ósgárr, såsom
keltiskt lånord Oskar), Anshelm; angls. Ósvald,
Ósvine (som keltiskt lånord Ossian), Ósbeorn (eng.
Osborne, isl. Ásbjörn, da. Esbjörn); isl. Áslákr,
Ásmundr, Ásketill (som franskt lånord Anquetil,
sv. Eskil) och kvinnonamnen Ása, Áslaug, Ástríðr
(da. Estrid). Emellertid är det blott i den
fornnordiska mytologien som asa-namnet (isl. áss, pl.
æsir) blifvit det i fråga om gudarna med en viss
förkärlek använda uttrycket. I synnerhet brukas det
om dunderguden Tor, som från början var den
förnämsta gudomligheten här i norden och först hos
vikingarna undanträngdes af stormguden Oden.
Därför tituleras han Asa-Tor, "landets as" (isl. landáss),
"asa-fursten" (isl. ásabragr), "den allsmäktige asen"
eller helt enkelt "asen". Därför säges han hafva
"as-kraft" och "as-vrede", och därför är åska
(fornsv. as-ikia, ursprungligen "guds-åkning")
namnet på Tors framfart med blixt och dunder. I senare
tid blef Oden, som bekant, den förnämste af asarna,
åtminstone inom den norsk-isländska mytologien, och
han uppfattades då som alla de öfriges härskare
och de flestes fader. I vissa källor uppfattas numera
"asar" icke längre som ett gemensamt gudanamn,
utan betecknar den förnämsta och talrikaste klassen
inom den nu rikt befolkade gudavärlden samt ställes
särskildt i en viss motsättning mot en annan klass
af gudomligheter, vanerna (se d. o.), hvilka dock i
andra källor räknas till asarna. Enligt Snorres strängt
systematiserande framställning af den gamla mytologien
voro de egentlige asarna till antalet 12, men
denna sannolikt från den klassiska mytologiens heliga
tolftal (och möjligen äfven de tolf apostlarna) lånade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
