Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Asien - Asiento. Se Assiento - Asige - Asikkala - Asilidae. Se Diptera - Asilius - Asimut - Asimut-kompass
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
från Indien började man utsända s. k. punditer till
södra Tibet. Bland dem står främst Nain Singh, som
1874 kom till Lassa, hvilken stad ingen
upptäcktsresande besökt sedan Huc och Gabet (1846). Det
har äfven sedan besökts af punditer, bl. a. Chandra
Das och Zybikov (1900). Syd-Tibets karta är till
stor del uppgjord af punditer. Rockhill (1889) och
H. Bower (1891) hafva yttermera utvidgat
kännedomen om detsamma. Prins Henri af Orléans, åtföljd
af Bonvalot, som 1887–88 besökte Pamir, reste
1889–90 från Kuldsja till Tengri-Nor och därifrån
vidare till Jyn-nan och Tonkin. Mest hafva engelska
och ryska resande bidragit att göra Central-A. kändt.
Bland de förre märkas Godwin Austen (1860–61),
Holdich (1884–97), Younghusband (1884–94),
Curzon (1888–94) samt George och mrs Littledale
(1888–93). Af ryssar må nämnas Semenov (1857), i
Tian-sjanområdet, Osten-Sacken, Poltarazki (1867),
Kaulbars (1869) och Fedsjenko (1871) samt de ryska
militärexpeditionerna till Ferghana (1853–75).
Karakul upptäcktes af prins Wittgenstein (1876).
Sseverzov, som 1857–58 berest Turan och under
1860-talet trängt in i Tian-sjan-systemet, undersökte 1877
–78 Ferghana och Pamirplatån, Musjketov (1875
–79) gjorde geologiska forskningar i Turkestan och
centrala Hög-A. Ingen har dock mer bidragit till
Central-Asiens utforskande än Prsjevalskij (se d. o.),
som på fyra stora resor, mellan åren 1870–88,
genomtågade Mongoliet och delar af Mandsjuriet,
Nord-Kina, Tibet och Öst-Turkestan. Utom honom
hafva Matussovzki (1870) och Ney-Elias, Pjevtzov
(1879) och Potanin (1876–77 och 1884–86) berest
Mongoliet och dess kantberg. Grum Grsjimailo reste
(1885–87) öfver Pamir i flera riktningar och företog
1889 en stor resa i östra Tian-sjan och Gobi. Dessa
och andra ryska resandes forskningar hafva på ett
lysande sätt fortsatts af svensken Sven Hedin, som
under två stora resor 1893–97 och 1899–1902 på
ett oöfverträffligt sätt kartlade de trakter han
genomreste, utredde Lob-nor-bäckenets nuvarande och forna
utseende samt genomtågade Takla-Makan och Tibet
i flera riktningar. Äfven dansken Olufssen har vunnit
ett namn som Pamirforskare. Nämnas bör också
Dutreuil de Rhins’ och F. Grénards resa genom
Tibet (1891–94) samt Chaffanjous i Mongoliet
(1895–96) och M. S. Wellbys genom Tibet (1896).
7. De asiatiska öarna. De japanska
farvattnen hafva närmare undersökts af ryssen v.
Krusenstern (1805) samt af engelsmännen Broughton
(1796–97) och Beechey (1827–28). Japans
geografi och inre förhållanden studerades af tysken v.
Siebold (1823–29, 1859–61), och sedan landet
1854 öppnades för främmande makter, har det
beskrifvits icke blott af utlänningar, utan äfven af
japanska lärde. Bland de förre må nämnas Rein
(1874–75), Knipping (1875 o. f.), Lyman (1876
–78) och E. Naumann (1879–85). Filippinerna
hafva särskildt tyska resande beskrifvit, bl. a.
Semper, Bastian, Blumentritt och G. v. Möllendorff;
Java och Sumatra hafva studerats af Junghuhn
(1835–64), Verbeek (1867–79) och Veth (1877
–79), Borneo af James Brooke, Celebes af F. och
P. Sarasin (1893–96 och 1902), Molukkerna af
Bernstein (1861–64) och Kükenthal (1893–94);
slutligen hafva A. R. Wallace (1854–62) och H.
O. Forkes (1878–83) lämnat mycket viktiga bidrag
till öarnas etnografiska och naturvetenskapliga
beskrifning. (Jfr Asiatiska sällskap och
artiklar om de särskilda länderna.)
Litteratur: E. Réclus, "Nouvelle géographie
universelle", bd VI–IX (1881 ff.), Sievers, "Asien"
(1892), och Keane, "Asia, with ethnological
appendix" (1896). För öfrigt finnas endast helt få arbeten
om A. i dess helhet. Se vidare forskningsresandenas
berättelser och litteraturen om de särskilda
länderna.
J. F. N.
Asiento. Se Assiento.
Asige, socken i Hallands län, Årstads härad.
6,917 har. 833 inv. (1902). Annex till Årstad,
Göteborgs stift, Halmstads kontrakt.
Asikkala, imperiellt pastorat af 2:a kl., Borgå stift,
Hollola kontrakt, Hollola domsaga och härad,
Tavastehus län, Finland. Landarealen 505 kvkm.
Befolkningen, finsktalande, 8,626 pers. (1901).
A. G. F.
Asilidæ, zool. Se Diptera.
Asilus, zool., ett släkte, tillhörande fam.
rofflugor (Asilidæ), underordn. Brachycera och ordn.
tvåvingar (Diptera) bland insekterna. Hithörande
arter utmärka sig genom kraftig thorax och
långsträckt, spetsig bakkropp med fria bihang. De
framåtriktade tentaklernas ändled är försedd med en
naken, borstlik spets. Ett stort antal arter är
beskrifvet.
L–e.
Asimut l. Azimut (arab., af as-samt,
vägen). 1. Astron. Asimut för en stjärna (H) är
den båge (SA) af horisonten
(SAN), som upptages mellan
meridianen (SZN) och den
genom stjärnan gående
höjdcirkeln (ZHA), eller – på annat
sätt definierad – vinkeln (SZA)
emellan meridianplanet och
vertikalcirkeln genom stjärnan.
Asimuten räknas från s. i
riktningen för stjärnornas dagliga
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
