Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 2. Armatoler - Bergsund / 297-298 (1904) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Astronomiska instrument

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

objektiv. Liksom vid sextanten kommer därför ljuset in
i tuben dels direkt ofvanför prismat, dels reflekteradt.

Ett särskildt slag af astronomiska
mätningsinstrument, som ej användas såsom själfständiga instrument,
utan alltid i förbindelse med något annat, äro
mikrometrarna. Mikrometern är en apparat,
som fästes vid okularändan af något optiskt
instrument, för att man skall kunna mäta storleken af
de däri uppkommande bilderna eller vinkelafståndet
emellan tvenne däri synliga punkter. Mikrometern
begagnas företrädesvis vid astronomiska tuben till
bestämning af relativa koordinater (se
Astronomiska koordinater) samt vid
afläsningsmikroskopen. Af de mikrometrar, som tjäna till
uppmätning af i tuben sedda föremål, finnas flera slag.
De kunna indelas i tre klasser: filar- l.
hår-mikrometrar (äfven kallade "skrufmikrometrar") samt
yt-mikrometrar och dubbelbildsmikrometrar. –
Filar-mikrometern består af ett hårkors af flera
parallella hår eller spindelväfstrådar, vanligen
spända på lika afstånd från hvarandra, samt
vinkelrätt mot dessa ett eller två fasta och ett rörligt hår,
som kan flyttas parallellt med dessa. För detta
ändamål är det flyttbara håret fäst i en särskild
ram, som medelst en gängad skruf kan skjutas fram
och tillbaka parallellt med den ram, i hvilken de
fasta håren sitta. För hvarje helt hvari, som skrufven
kringvrides, framflyttas således håret ett stycke, lika
med en skrufgängas höjd. Delarna af hvarfvet afläsas
däremot på en s. k. trumma, d. v. s. ett på kanten
graderadt vidare rör, som är fäst vid skrufvens
hufvud. Alla håren böra så nära som möjligt ligga
i ett och samma, genom objektivets brännpunkt gående
och mot tubens optiska axel vinkelräta plan. För
att åstadkomma detta justeras först okularet
tillsammans med hårkorset, så att de särskilda håren
ses fullkomligt tydligt genom okularglaset, hvarefter
hela okularröret inskjutes i tuben så långt, att
bilderna af de i synfältet liggande stjärnorna blifva
fullt skarpa. Genom att vrida okularröret omkring
tubens axel kan man gifva hårkorset den rätta
lutningen i förhållande till horisonten. Vill man t. ex.
mäta skillnaden i deklination emellan tvenne stjärnor,
hvilket är en vanlig användning af mikrometern,
vrides okularröret, tills det rörliga håret blir
parallellt med parallellcirklarna på himlen, och tuben
inriktas så, att den ena af dessa stjärnor täckes af
det fasta håret, medan det rörliga håret genom
skrufven inställes på den andra stjärnan. Sedan man
nu på trumman afläst mikrometerskrufvens läge,
framskjutes det rörliga håret så långt, att det träffar
det fasta, då en ny afläsning af skrufvens ställning
gifver deklinationsskillnaden emellan de bägge
stjärnorna, uttryckt i skrufhvarf och delar däraf. För att få
denna skillnad uttryckt i båggrader behöfver man blott
en gång för alla taga reda på gradvärdet af ett hvarf
på skrufven, hvilket kan ske på flera sätt. Känner
man den ena stjärnans deklination, fås den andras
genom tillägg af den observerade
deklinationsskillnaden. – Men deklinationen ensam bestämmer ej
en stjärnas läge; härtill erfordras ock kännedomen
af dess rektascension. Till detta tjäna de parallella
hår, som äro spända vinkelrätt mot det rörliga.
Dessa ligga nämligen, om inställningen antages vara
densamma som förut, parallellt med
deklinationscirklarna på himmelen, och stjärnorna röra sig således
vinkelrätt mot dem. Tidsskillnaden emellan de båda
stjärnornas passage öfver ett och samma hår gifver
därför deras rektascensionsskillnad uttryckt i tid,
hvarigenom således, om den ena stjärnans
rektascension är bekant, äfven den andras blir känd.
Genom att samma observation upprepas vid stjärnornas
passage öfver de andra håren blir slutresultatet
säkrare. Ligga de båda stjärnorna mycket nära
hvarandra, såsom t. ex. är händelsen med dubbelstjärnor,
blir tidsskillnaden mycket liten och därför svår att
observera. I sådana fall begagnar man den s. k.
positionsmikrometern, med hvilken man i
st. f. deklinations- och rektascensions-skillnaderna
observerar distansen emellan stjärnorna samt
positionsvinkeln, d. ä. den vinkel, som föreningslinjen
emellan de båda stjärnorna gör med den bekanta
stjärnans deklinationscirkel. Positionsmikrometern
skiljer sig från skrufmikrometern egentligen blott
däruti att instrumentets vridning omkring tubens
optiska axel kan afläsas på en graderad ringformig
skala. Observationen verkställes därigenom att tuben
inriktas så, att den bekanta stjärnan ligger i
hårkorsets midt, m, och ett af de parallella håren,
ab, täcker den obekanta stjärnan m₁. Därefter
flyttas det rörliga håret, c₁ d₁, mot det fasta håret, cd,
tills detsamma går genom m₁. Afståndet mm₁, eller
distansen, erhålles således i hvarf af skrufven. Vrider
man sedan hela mikrometern omkring tubens axel,
tills håret ab kommer i läget a₁b₁, som antages
föreställa deklinationscirkelns riktning genom punkten m
på himmelen, lär man känna vinkeln b₁mb, som är
positionsvinkeln. Ur distansen

och positionsvinkeln kunna sedan differenserna i
deklination och rektascension beräknas. – Af
yt-mikrometrar är den s. k.
ringmikrometern den vanligaste. I denna mikrometer
ersattes trådnätet af en stålring, som injusteras
i fokus. Då tvenne närliggande stjärnor
passera synfältet, annoterar man de tidsmoment, då
hvar och en af dem försvinner bakom ringen eller
åter blir synlig, och däraf kan såväl rektascensions-
som deklinationsskillnaden dem emellan beräknas.
Detta instrument gifver ej så noggranna resultat som
filarmikrometern, men användes med stor fördel i de
fall, då äfven af andra skäl högsta grad af precision
ej kan uppnås, såsom t. ex. förhållandet är vid
komet-observationer. –
Dubbelbildsmikrometrarna framkalla dubbla bilder af de föremål,
som betraktas genom okularet. Den som särskildt
instrument använda heliometern kan räknas
hit. Dessutom finnas en hel del konstruktioner, där
dubbelbilderna åstadkommas i okulardelen, antingen
genom linser, såsom vid Steinheils och Airys, eller
genom prismor, såsom vid Boscovichs. Rochon har
konstruerat en mikrometer, där de båda bilderna
åstadkommas genom dubbelbrytning i
bergkristallprismor. En förbättrad form af denna mikrometer är
den i senaste tiden af Wellman uppfunna.

II. De viktigaste astrofysikaliska instrumenten
äro fotometrarna, som användas för bestämning
af fixstjärnornas ljusstyrka och variationer i denna,
samt spektral-apparater, med hvilka stjärnornas
spektra studeras.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>