Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Atterbom, Per Daniel (Amadeus) - Atterbury, Francis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Såväl till anläggning som utförande betecknar
"Lycksalighetens ö" höjdpunkten af A:s diktning och är ett
af nyromantikens förnämsta verk. Dess byggnad
erinrar om Tiecks fantastiska dramer, ämnet är
hämtadt ur en svensk folkbok, för hvilken en fésaga af
madame d’Aulnoy ligger till grund. A. följde i det
hela sagans gång, men tilldiktade fritt figurer (t. ex.
Svanhvit) och episoder (t. ex. Astolfs hemkomst och
den därvid framställda karikatyren på republiken).
Den spekulativa innebörden i dikten, som A. själf
förklarade för en allegori, är enligt hans egen
tolkning denna: "Ingen rätt lycksalighet vinnes
med att lefva för sig själf, äfven om detta
skulle verkställas i den högsta estetiska form.
Poesien, såsom blott sinnlighetens högsta njutning
och skimmer, kan ej tillfredsställa ädlare själars
längtan efter evigt lif och evig lycka. Astolf är denna
längtan. Hans åtrå tager en ensidigt estetisk
riktning och missförstår därigenom sig själf. Poemet
är poesiens historia ända till den punkt, där poesien
antingen måste tillintetgöra sig själf eller ock
upplyfta sig till religion". Denna allegoriska tydning
kunde visserligen ej af den stora allmänheten
uppfattas, men för njutandet af diktens skönhet var detta
ej nödvändigt, ty dess personer äro lefvande,
episk-lyriska gestalter, och händelseutvecklingen fängslar
i sig själf. Värman i framställningen, de åskådliga
och färgrika scenerierna, den luftiga och ljusa
skönheten i de poetiska personifikationerna, fantasiens
uthållighet, diktionens yppighet och omväxling samt
planens djupsinne göra "Lycksalighetens ö" till ett
af vår poesis yppersta verk. Framför allt
uppskattades en del af de i sagospelet inlagda visorna och
romanserna, såsom Jägarsångerna, Vindarnas sånger,
Serenaderna, Svanhvits sång, Sång från sjön,
Astolfs-kvädet och Stjärnornas kor. Af A:s smärre dikter
under hans mannaålder märkas ytterligare en serie
Blommor (1836) och flera hemdikter, egnade hans
hustru, såsom Den 20 juni 1851 och Tillegnan (af
andra upplagan af "Lycksalighetens ö", 1854). Den
exotiska prakten i hans tidigare diktning ersattes
småningom af en enklare, mera idyllisk ton.
Grundstämningen är harmoni och förhoppningsfullhet.
Från att ha varit den äktromantiska längtans skald
blef han mer och mer förhärligaren af den nordiska
sommaren och lyckan. Hans lyrik var städse lika
varm och innerlig, men vann i fasthet och
behärskning. Bristen på sympati hos allmänheten gjorde
emellertid, att hans mannaålders poetiska alstring
vardt relativt sparsam. Han berättar själf i bref att
han 1836–38 varit lifligt upptagen af planer till
nya sånger, men att "frostandar från alla håll, äfven
från ett minst väntadt" (hvarmed han åsyftade
Geijers föga finkänsliga kritik i "Litteraturbladet")
härjade den andra vår, som han erfor i sin
återväckta skaparlust. I missmod afbröt han också
utgifvandet af sina Samlade dikter, af hvilka 1837–38
två band utkommit. Efter hans död utgåfvos
fragmenten af och planen till Fågel blå (1858) och tre
band Lyriska dikter (1863).
A:s vetenskapliga författarskap är likaledes mycket
betydande. Som professor i filosofi utgaf han 1835
Studier till filosofiens historia och system, där han
intog en teistisk ståndpunkt på schellingsk grundval.
Därefter grep han sig an med att i fortlöpande
skildring teckna karaktärerna af de förnämsta
gestalterna i svensk litteraturhistoria. Dessa biografier
utgåfvos 1841–55 under titeln Svenska siare och
skalder, eller grunddragen af svenska vitterhetens
häfder. Intill och med Gustaf III:s tidehvarf
tecknade (2:a uppl. 6 bd 1862–63; inledning och
supplement under titeln Grunddragen af
fornskandinaviska och svenska vitterhetens historia intill
Stjernhjelm och Carl den tolfte betraktad i sitt
förhållande till vitterhet, vetenskap och skön konst
1864). De äro skrifna med en kärleksfull
uppskattning af de skildrade, hvilken kommit honom att
genomgående se i ljust, och en sällsynt finhet i
analysen af både diktverk och författarpersonligheter.
Särskildt de utförligare framställningarna af
Swedenborgs, Ehrensvärds, Thorilds och Bellmans åskådning
och skrifter utmärkas af ett innerligt förstående af de
olika individualiteterna, ett omsorgsfullt utförande
och en konstnärlig stil, rik på känsliga och originella
partier. Vidare skref A. ett stort antal afhandlingar
och essayer. Af dessa märkas uppsatserna öfver
Almquist, Runeberg, Stagnelius, tidskriften "Iduna"
samt minnesteckningarna öfver Hedborn och Palmblad.
Åtskilliga af dessa essayer äro samlade i Ästhetiska
afhandlingar (1866), Minnesteckningar och tal (1869)
och Litterära karakteristiker (1870). Efter hans död
utgåfvos äfven Minnen från Tyskland och Italien
(2 bd, 1859) samt Poesiens historia (4 bd, 1861
–62).
Förarbeten till en biografi öfver A. och delar af
en sådan äro författade af Fr. Vetterlund, som
utgifvit bl. a. "Atterbomska ungdomsdikter och
Atterbomska reminiscenser" (i "Samlaren", 1891),
"Atterbom före Uppsalatiden" (i "Svensk tidskrift",
1895), "Romantisk mystik" och "Atterboms senare
blommor" i "Studier och dikter" (1901) samt
"Atterboms sagospel Fågel blå" (i Lunds univ.
årsskr. 1901–02). Bland öfriga bidrag till
kännedomen om A. må nämnas J. H. Thomanders inträdestal
i Sv. akad. (i Sv. akad. handl. XXIX), A. Th.
Lysanders "Om sagospelet Lycksalighetens ö och dess
uttolkare" (i Nord. univ. tidskr., III), G. Ljunggrens
"Det nyromantiska i sagospelet Lycksalighetens ö"
(i "Smärre skrifter", I) samt B. Risbergs "Tyska
förebilder till dikter af Atterbom" (i Uppsala univ.
årsskrift, 1892) och R. G:son Bergs "Prologen till
Phosphoros" (i "Nordiska studier, tillegn. A.
Noreen", 1904). Bref af A. äro offentliggjorda
särskildt i A. Ahnfelts "Nektar och gift", I (1881),
i "Samlaren", 1888 af K. R. Nyblom och 1890 af
M. G(randinson), samt i "Nord. tidskr." 1895 (af
J. Clausen). Till tyska ha öfversatts
"Lycksalighetens ö" (af Neus, 1831–33) och utdrag ur
reseminnena (af F. Maurer, 1867).
R–n B.
Atterbury [ä’təbəri], Francis, engelsk prelat
och politiker, f. 1662, vann rykte som predikant
och blef 1691 konung Vilhelm III:s och drottning
Marias kaplan. Under drottning Annas regering
tog han verksam del i den toryistiska reaktionen och
vardt 1713 biskop af Rochester. Under Georg I var
A. det högkyrkliga partiets ledare och deltog 1720
i en sammansvärjning till förmån för den afsatta
stuartska dynastien, men planen upptäcktes, A.
kastades i fängelse och dömdes af parlamentet 1722
till ämbetets förlust och landsförvisning. Han var
sedermera en trogen rådgifvare åt den stuartske
pretendenten ("Jakob III"), tills 1728 en brytning
inträdde emellan dem. Död 1732. Jfr Williams,
"Memoirs and correspondence of Francis A." (2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
