Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Attrapp - Attrappera - Attribut - Attributiv - Attritio cordis - Attrition - Attu - Attuarier - Attundaland. Se Folklanden - Attung - Attungsbol - Attwood, Thomas - Attwood, Thomas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
deras konster eller i allmänhet en till "trolleri" afsedd
leksak; ett särskildt omslag eller fodral, som utgör en
efterbildning af något visst föremål och är afsedt att
innesluta en gåfva; krigsv., vid öfning begagnad modell.
Attrappera (jfr Attrapp), egentl. fånga i fälla
eller i snara; få fatt i; träffsäkert uppfatta och
återgifva det karakteristiska hos någons stil eller sätt att
vara; träffa på kornet.
Attribut (lat. attributum, "det tilldelade"), en
utmärkande egenskap, en väsentlig bestämning eller
ett härledt kännetecken hos en person eller ett ting
(äfven om Guds egenskaper l. fullkomligheter).
1. Språkv. Omedelbar bestämning till ett
substantiv eller som substantiv stående ord (en glad
gosse); vissa grammatici ha likväl äfven begagnat
termen predikativt attribut (gossen blef
glad) och då med attribut menat hvarje bestämning
till ett substantiv. Som attribut användas
adjektiv, substantiv i grundform (i staden Stockholm)
eller i genitiv (arbetarklassens fordringar),
prepositionsuttryck (staden mellan broarna), adverb (det
hände veckan förut) och infinitiver (systers rätt att
ärfva lika med broder). Attributen delas i epitet,
som utan paus ansluta sig till hufvudordet (en
gammaldags åskådning, kung Karls bedrifter), och
appositioner, som skiljas från hufvudordet af
paus (en kista, full af kläder) och kunna få andra
satsdelar inskjutna mellan sig och hufvudordet
(utmattad af vandring, sjönk han ned). Attributen
kunna placeras såväl före som efter hufvudordet.
Ett adjektivattribut bestämmer stundom formellt
hela hufvudordet, men till betydelsen blott dess
första sammansättningsdel (elektrisk
instrumentmakare).
R–n B.
2. Konstt. Ett föremål, hvilket såsom
igenkänningstecken tillägges en allegorisk figur eller
porträttfigur, en gudagestalt, ett helgon o. s. v. Man skiljer
mellan tvenne hufvudgrupper af attribut: A)
Väsentliga, hvilka hafva afseende på ett
karaktärsdrag eller en egenskap, eller hvilkas naturliga
beskaffenhet eger något sammanhang eller någon likhet
med det begrepp (föremål), som skall betecknas, och
hvilka därför ofta kunna nyttjas såsom själfständiga
symboler. Ex.: biet (arbetsamheten), tuppen
(vaksamheten), lejonet (tapperheten), spegeln
(sanningen), svärdet och viktskålarna (rättvisan), lien
(döden), ankaret (hoppet), rodret
(statsmannaklokheten) o. s. v. – B) Tillfälliga l.
konventionella, hvilka hafva afseende på yttre
förhållanden och, oberoende af sin egen naturliga
beskaffenhet, endast hafva tillfälligheten eller
öfverenskommelsen att tacka för sin betydelse. Dessa attribut
äro vanligen lånade ur mytologien, legenden eller
ett allmänt föreställningssätt, eller ock syfta de på
tilldragelser ur den framställda personens lefnad.
Såsom exempel kunna nämnas: ormhåret för furierna,
treudden för Neptunus, örnen för Jupiter, egiden för
Athene, vingarna för genier och änglar, örnen för
evangelisten Johannes, lejonet för evangelisten
Markus, dufvan för den helige ande, glorian för helgonen,
palmgrenen (segerglädjen), olivkvisten (freden),
pergamentsrullen för profeterna, boken för apostlarna,
pinoredskapen för martyrerna (halstret för Laurentius,
hjulet för Katarina o. s. v.). Jfr Emblem. – I
teaterväsendet menas med attribut smärre sceniska
rekvisita, som ej innefattas bland kostymer och
dekorationer.
R–n.*
Attributiv (jfr Attribut), språkv., som består
af eller innebär attribut.
Attritio cordis (lat.), teol., hjärtats förkrosselse.
Se Förkrosselse.
Attrition (lat. attritio, af terere, slita),
förkrosselse.
Attu, en af Aleuterna.
Attuarier (lat. attuarii), germanskt folkslag, hvilket
af Vellejus Paterculus nämnes som boende mellan
kanninefater och brukterer. Vanligen pläga de
identifieras med Strabos chattuarier (se d. o.).
Jfr äfven Chasuarier.
Attundaland. Se Folklanden.
Attung (lat. octonarius) betyder en åttondedel
och användes i denna allmänna betydelse i flera fall.
Men ordet fick äfven en teknisk betydelse inom
Östgöta lagsaga och på Öland, nämligen som namn på
en jordenhet. Det betecknade från början 1/8 af
byn, hvilket tydligast framgår af en urkund af 1362,
i hvilken det heter, att Vadstena kloster eger
"fjärdedelen i hela byn, d. ä. två attungar". Men alla
åttondedelarna i byn skulle hafva samma mått på
tomten – enligt östgötalagen skulle attungens
gränslinje mot den för hela byn gemensamma bygatan
hafva en längd af 10 alnar. I sammanhang med
fortsatt odlingsarbete inom byns område, när detta
var stort, fann man det vara lämpligt att bilda nya
attungar, hvilka då ej längre voro åttondedelar, men
hade det för den ursprungliga åttondedelen fastställda
tomtmåttet. För attungen var utsädets storlek
bestämd: 12 tön, likaledes afgälden eller afraden:
tidigare 4 tön, senare växlande. Jfr H. Hildebrand,
"Sveriges medeltid", del. 1, s. 249 ff.
Hs Hd.
Attungsbol, ett på Åland under medeltiden
förekommande uttryck för jordvärde. Att därmed
menades 1/8 af ett bol eller en hel gård, synes däraf,
att äfven uttrycken halft bol och
fjärdings-bol förekomma. Det har intet sammanhang med
den gamla attungen (se d. o.).
R. T.*
Attwood [ä’t*ud], Thomas, engelsk tonsättare,
f. 1765, d. 1838, fick på prinsens af Wales
bekostnad studera musik i Neapel och 1785–86 i Wien
under Mozarts ledning. Han blef 1795 organist i
S:t Paulskyrkan i London och komponist för k.
vokalkapellet, 1821 organist vid Georg IV:s
privatkapell i Brighton och 1836 organist vid k.
vokalkapellet. A. bildar i viss mån en musikalisk
mellanlänk mellan Mozart och Mendelssohn, till hvilka bägge
han stod i vänskapsförhållande. Han skref i sin första
period mest operor (sammanlagdt 19) och
pianosonater, sedermera hufvudsakligen kyrkliga
sångkompositioner (anthems m. m.) och anses för en bland
Englands märkligare tonsättare.
(A. L.)
Attwood [ä’t*ud], Thomas, engelsk politiker,
f. 1783, d. 1856, framträdde först som politisk
agitator 1812 i striden mot de förordningar, som
inskränkte den brittiska handeln med kontinenten
och Förenta staterna. Några år senare började han
en häftig broschyrstrid mot sedelmassans
inskränkning i tider af knapp tillgång på metallisk valuta.
Mest bekant är A. för sitt lidelsefulla deltagande
i den agitation, som föregick den stora
parlamentsreformen 1832. Han grundade 1830 i sin födelsestad
"Birmingham political union", hvilket blef signalen
till upprättande rundt om i landet af dylika föreningar
med en i de lägre klassernas intressen genomförd
radikal parlamentsreform som mål. Efter reformens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
