Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Avestiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fornpersiska (Akemenidernas) inskrifter (520–350 f.
Kr.; jfr Persiska språket). Fornpersiskan
tillhörde det västra Iran (nuv. egentliga Persien)
och har direkt fortsatts med medelpersiska eller
pehlevi, äfven kalladt parsi (se d. o.), och nypersiska.
Avestiskan däremot tillhörde med säkerhet östra
Iran, möjligen nuvarande Afganistan (eventuellt
Belutsjistan) och helt eller delvis väl ock nuvarande
Korasan. Möjligen härstammar den moderna
afganskan (paschto) från avestiskan eller den afdelning
af de forn-iranska språken, hvartill avestiskan hörde
(jfr J. Darmesteter: "Chants populaires des afghans",
1889). Ännu en tredje med den fornpersiska och
avestiska gruppen sidoordnad afdelning af iranska
språk har man velat finna i det urspråk, hvarifrån de
moderna språken inom Pamir-platån och ännu några
andra dialektformer förutsättas härleda sig. – Inom
avestiskan själf skiljer man emellertid emellan tvenne
dialektformer, nämligen gatha-dialekten och den
yngre avestiskan, någon gång äfven kallad zend i
inskränkt bemärkelse. Gatha-dialekten är
det språk, hvarpå de äldsta beståndsdelarna i Avesta
äro affattade, nämligen de s. k. gathas eller
"hymnerna", som förnämligast innehållas i den afdelning
af Avesta, som kallas Yasna ("offer", "dyrkan"),
nämligen Yasna 28–34; 43–51; 53 samt 27, 13
och 14; 54, 1, dessutom den arkaiserande s. k. Yasna
haptanghaiti ("sjudelade") 35–47. De öfriga
afdelningarna af Avesta, nämligen återstoden af Yasna
(särskildt Yasht) samt Vendidad, Vispered och
Khordah-Avesta (d. v. s. lilla Avesta, innehållande Yasht och
mindre texter, såsom Nyaishes, Gahs, Sirozahs,
Afringans), jämte några fragment (bl. a. från Hadhokt
Nask) äro affattade på den yngre avestiskan
(se för öfrigt om Avestas beståndsdelar art.
Avesta). Gatha-dialekten är mera ålderdomlig
och förhåller sig till den yngre avestiskan ungefär
som veda-dialekten förhåller sig till det klassiska
sanskrit eller som Homeros’ språk förhåller sig till
Herodotos’ joniska dialekt. Möjligen förefinnes
emellan de båda dialekterna ej blott en kronologisk, utan
ock en lokal skillnad, så att gatha-dialekten förhåller
sig till den yngre avestiskan ungefär som Homeros’
joniska förhåller sig till den attiska dialekten.
Gatha-dialekten var tydligen det språk, som Zoroaster –
åtminstone under det senare skedet af sitt lif –
samt hans bekännare talade. Dess grammatiska
byggnad är anmärkningsvärdt ålderdomlig och nära
öfverensstämmande med det vediska sanskrit. Den yngre
avestiskan bär prägel af en längre utveckling,
hvarigenom den skilt sig från gatha-dialekten.
Framför allt visa sig i de senare styckena, speciellt de
prosaiska, vissa drag, t. ex. sammanblandning af
kasus o. s. v., som väl delvis åtminstone icke äro
att tillskrifva det språk, hvarpå de resp. styckena
ursprungligen voro affattade, utan bero på senare
tiders redaktörer och skrifvare, som genom
vårdslöshet eller okunnighet om den ursprungliga formen
införde sin tids språkformer. Bland de viktigaste
skillnaderna mellan gatha-avestiska och yngre
avestiska må anföras, att den förra förlänger alla
slutvokaler, använder oftare anaptyktiska vokaler, t. ex.
G.-Av. fera, Y.-Av. fra (= Sanskr. pra); ariskt ns
uppträder i G.-Av. som ng(h), framför hvilket a
uppträder som e, t. ex. G.-Av. ack. pl. daeveng,
"demoner", = Y.-Av. daevan (Sanskr. devan,
"gudar", af en arisk ack. pl. *daivans). – Ifrån
den fornpersiska gruppen skiljer avestiskan sig genom
följande hufvudsakliga punkter. Indoeurop. Avest.
r (r-vokal) uppträder, i Avest. som -ere-, i Fornpers.
som -ar-: Avest. kereta-, "gjord", = Fornpers.
karta- (Sanskr. krtá-); de ariska diftongerna ai och
au uppträda oförändrade i Fornpers., men antaga flere
olika former i Avest. (såsom ae oi, ao eu o. s. v.);
nasalvokalerna äro försvunna i Fornpers., i Avest. i
allmänhet bibehållna under olika former; i slutljud
är -a i Fornpers. alltid långt (-a); -i (-id) och -u
uppträda (grafiskt) som -iy och -uv, t. ex. Fornpers.
astiy, "han är", = Avest. asti (Sanskr. ásti); de
ariska sibilanterna hafva nått en rikare utveckling
i Avest. än i Fornpers., speciellt att märka är, att
ariska š och ž(h) (Sanskr. ç och j, h) under vissa
betingelser i Fornpers. uppträda som þ och d (d. v. s.
ð), såsom Fornpers. ack. viþam, "clan", "byalag",
= Avest, visem (Sanskr. viçam), Fornpers. adam =
Avest. azem (Sanskr. aham). – Af den iranska
grenen står avestiskan närmast den indiska grenen.
Det råder i allmänhet en stor öfverensstämmelse
mellan Avest. och Sanskr. De viktigaste olikheterna
äro följande. Avest. har i flere fall förvandlat
ursprungliga ariska a och a (mest bevarade i Sanskr.)
till e- (och o-) ljud; så blef a före m, n, v till e,
som, i fall föregånget af y, c, j, ž, vidare förvandlades
till i, t. ex. Avest, nemah-, "dyrkan" (Sanskr.
namas-), Avest. ack. yim, "hvilken" (Sanskr. yam);
a blef o före u i följande stafvelse, i synnerhet efter
labialer, t. ex. Avest, vohu-, "god" (Sanskr. vasu-).
En egendomlighet, som väsentligen bestämmer
avestiskans utseende i förh. till Sanskr., äro epentetiska
och svarabhakti-(inskotts-)vokaler, t. ex. Avest.
bavaiti, "han blifver" (Sanskr. bhavati), Avest.
haurva-, "hel" (Sanskr. sarva-), Avest, vaxeðra-.,
"ord" (Sanskr. vaktra-), Avest, hvare, "sol"
(Sanskr. svàr). De ariska och sanskritiska s. k. mediæ
aspiratæ gh, dh, bh blifva i Avest. oaspirerade g,
d, b (så bevarade i gatha-dial.). Ariskt, Sanskr.
s blir i Avest. i början af ord h, t. ex. Avest. hapta,
"sju" (Sanskr. saptá), uppträder i inljud under vissa
betingelser som ett ljud, hvilket lämpligen kan tecknas
som ngh: Avest. vanghana-, "klädnad" (Sanskr.
vasana-); -as i slutljud uppträder i allmänhet som
-o, t. ex. Avest. aspo, "häst" (Sanskr. açvas, açvo),
ett ord, som visar, att ett indoeurop. kv (Sanskr.
çv) i de eranska språken uppträder som sp (jfr lat.
equos). – Hvad angår nominal- och verbalböjningen,
öfverensstämmer avestiskan i allmänhet (på några
detaljer när) med sanskrit, efter verkan af
ljudlagarna. – Ordbildning genom suffix och
sammansättning är fullt analog med förhållandena i sanskrit.
– I syntaktiskt hänseende däremot visar avestiskan
(i synnerhet i den senare litteraturen) flere olikheter
med sanskrit, förnämligast i användning af kasus, som
tydligen är friare än i sanskrit.
Historien om studiet af avesta-språket
sammanfaller med studiet af avesta-litteraturen i det hela.
Om man undantager några mindre betydande äldre
uppgifter, var fransmannen Anquetil du Perron den
förste, som dechiffrerade och läste Avesta och sålunda
kan kallas grundläggaren af avesta-forskningen.
Hans öfversättning af Avesta: "Ouvrage de
Zoroastre", 3 bd, daterar sig från 1771. Efter en längre
tids förfall och misskredit återupplifvades
avestastudierna genom dansken Rask, som i sitt
epokgörande arbete "Zendsprogets og Zend-avestas ælde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
