Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Babylonien. Babyloniens historia - Babylonien. Babylonierna - Babylonien. Statsförfattningen - Babylonien. Förvaltningen - Babylonien. Rättsväsendet - Babylonien. Samhällslifvet - Babylonien. Den babyloniska odlingen (kultur)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Assurbanipal, skulle intaga Assyriens tron. På grund af
den förres missnöje och uppviglingsförsök utbröt krig
mellan bröderna, hvari Samas-sum-ukin omkom.
Assurbanipal uppsteg nu äfven på B:s tron under namnet
Kandalanu (647 f. Kr.).
Efter Assurbanipals död svingade sig en kraftig
inkräktare af kaldeisk härkomst, Nabu-apal-usur
(Nabopolassar, 625–604 f. Kr.), upp på B:s tron
och grundade det nybabyloniska riket. Efter Ninives
fall (606 f. Kr.) tillföllo Assyriens besittningar i
Syrien och Palestina Babylonien. Den store
krigaren, statsmannen och byggmästaren Nabu-kurri-usur
(Nebukadnezar) II (604–561 f. Kr.) efterträdde sin
fader på tronen och stärkte ytterligare det nya väldet
genom segerrika krig mot Egypten, Syrien och
Palestina (se Nabu-kurri-usur). Efter några
täta tronskiften insattes en babylonier, Nabu-na’id
(555–539 f. Kr.), till konung. Denne sysslade dock
under sin långa regering mera med tempelbyggnader,
arkeologi och äfven religiösa omstörtningsplaner än
med regeringsbestyren, hvilka han öfverlät åt sin
son Bel-sarru-usur (Belsasar), och ådrog sig, sannolikt
för sitt ingripande i de religiösa förhållandena, i
synnerhet det babyloniska prästerskapets missnöje.
Genom förräderi från prästernas sida, hvilka sannolikt
härmed hoppades vinna egna fördelar, öfverlämnades
därför det annars som ointagligt ansedda Babylon i
Kores’ händer, 539 f. Kr. (Se Babylon.)
Babylonierna voro semiter, men i deras
ådror flöt till stor del icke-semitiskt blod, såsom
sumeriskt, kassitiskt och elamitiskt. I synnerhet har
det sumeriska elementet tryckt en djup prägel på
deras kultur, som därför uppvisar många för
semitisk odling och föreställning främmande drag.
Ehuru icke besjälade af samma eröfrarlust som sina
bröder eller rättare söner assyrierna, utmärkte sig
dock babylonierna för tapperhet i krig, i äldre tider
såsom eröfrare och senare såsom aldrig vikande
försvarare af nationell frihet och oafhängighet. Men
de egnade sig uppenbarligen med större förkärlek åt
fredliga värf, byggnadsföretag, näringar och handel,
vetenskap, litteratur och konst. Stora krigare och
eröfrare, som Hammurabi och Nebukadnezar, nämna
sålunda knappast sina krig och segrar, hvaremot
de med synbarlig stolthet och med största
utförlighet beskrifva sina fredliga värf. Det babyloniska
samhällsskicket och den babyloniska odlingen äro
äfven, såvidt vi nu kunna döma, vid sidan af
Egyptens de äldsta.
Statsförfattningen var teokratisk-monarkisk
och tronföljden ärftlig. Genom att högtidligt
fatta nationalgudens hand fick konungen oinskränkt
myndighet att regera landet såsom gudens
ställföreträdare. Häri understöddes han af rådgifvare,
härförare och ämbetsmän af olika grader. På grund af
religionens förhärskande ställning hade de andlige
stort inflytande. Detta visar sig bland annat vid
Babylons fall, då prästerna förrådde sitt eget land,
enär de sannolikt från Kores väntade större fördelar
än Nabunaid ville medgifva dem. I äldsta tider
bestod en babylonisk stat af en större stad med ett
visst område, men under ett sådant konungadöme
kunde flera andra stadsområden vara vasallstater.
Det var först Hammurabi, som skapade ett
enhetligt välde, med samma författning. –
Förvaltningen låg i händerna på af konungen tillsatta
och inför tronen ansvariga ämbetsmän, som en mängd
kungliga bref och förordningar med motsvarande
rapporter gifva vid handen. Näringarna, såsom
åkerbruk och boskapsskötsel, lågo i stor utsträckning
under statens förvaltning. Likaså egde templen stora
jordegendomar, trädgårdar och boskapshjordar. I
synnerhet beflitade sig staten, d. v. s. konungen,
om den för hela landet så viktiga konstbevattningen
genom anläggandet af nya kanaler. –
Rättsväsendet hade redan i 3:e årtus. f. Kr. nått en
hög utveckling. Domstolar med domare och nämnd
skipade rättvisa enligt i minsta detalj utarbetade,
i kapitel och paragrafer uppställda, af konungen
stadfästa samt omsorgsfullt nedskrifna lagar, hvarom
de märkliga s. k. Hammurabis lagar bära
vittnesbörd. Vittnen voro nödvändiga för domens fällande,
och utslaget kunde öfverklagas hos konungen själf.
Aftal och affärsangelägenheter uppgjordes dessutom
inför fredsdomare och erhöllo därigenom laglig kraft.
En mängd rättegångshandlingar och domstolsutslag,
skrifna på lertaflor och försedda med domarens,
bisittarnas samt vittnenas namnteckning och sigill
åskådliggöra den praktiska tillämpningen af lag
och rätt.
Samhällslifvet ligger afslöjadt i en mängd
kilskriftshandlingar. Kontrakt och köpehandlingar
rörande egendomar, hus, slafvar, boskap, spannmål,
rotfrukter, grönsaker, frukt och vin, arbetsaftal,
aflöningslistor, varuförteckningar, fraktsedlar,
affärsbref, räkenskaper, lånehandlingar, skuldförbindelser,
kvitton samt namnen på handelshus, industriidkare,
leverantörer, handelsagenter, bankhus och
penningfurstar, allt på lertaflor, vittna om näringarnas,
handelns och penningemarknadens blomstring,
organisation och utsträckning. Lagstadganden, rättstvister,
testamenten, adoptivhandlingar, hemgifts- och
arfsbestämmelser återspegla klassförhållanden, seder och
bruk. Slafvar funnos, men de behandlades väl och
voro ingalunda rättslösa. Månggifte var i bruk, men
en man egde egentligen icke mer än en hustru. På
grund af hennes ofruktsamhet eller med hennes bifall
kunde han dock taga en eller flera bihustrur.
Skilsmässa kunde ega rum, men mannen måste, då han
ej hade något felsteg att förebrå sin hustru, sörja för
hennes underhåll. Kvinnan intog af allt att döma
en aktad och i rättsligt hänseende med mannen
jämbördig ställning. Hon kunde själf föra sin talan
inför domstol samt förfogade själf öfver sin person
och egendom. Att döma af både konst och litteratur
stodo babylonierna på en hög sedlig ståndpunkt.
Förgäfves söker den fördomsfrie forskaren bland deras
fornlämningar spår af grof sinnlighet och onaturliga
laster, såsom förhållandet är t. ex. i Pompeji. Hvad
de hebreiske profeterna än kunde fördöma hos detta
såsom förtryckare och gudsfiender ansedda folk, mot
deras sedliga lif hade de intet att andraga.
Babyloniernas lif präglas af djupt allvar. Af nöjen,
förlustelser och skämt finnes intet spår, och deras fester
och högtider bära en strängt religiös prägel.
Den babyloniska odlingen kunna vi nu
följa upp i 5:e årtus. f. Kr., men denna befinner sig
redan då på en jämförelsevis hög ståndpunkt. Vi
finna ej blott ordnade samhällen, utan äfven
skriftspråk och om en ansenlig utveckling vittnande konst.
Babyloniernas skriftliga urkunder skilja sig
i både beskaffenhet och antal från alla andra nu kända
folks. Enastående äro både material och skrift (se
Kilskrift). Babylonierna inristade eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
