Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bad. 1. Baln. Kroppens neddoppande i en vätska - Bad. 2. I den kemiska tekniken - Bad. 3. I fotografien - Bad. 4. I färgerier (färgbadet, kypen) - Badacsony, berg i Bakonyskogen (se d. o.) - Badagri, hamnstad i brittiska protektoratet Lagos, Slafkusten - Badajoz. 1. Provins i Spanien - Badajoz. 2. Hufvudort i nämnda provins - Badajoz, Juan de, en af Spaniens utmärktaste arkitekter - Badaksjan, alplandskap i Central-Asien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
wasseranwendungen" (1901), och Marcuse, "Bäder und badewesen
in vergangenheit und gegenwart" (1903); allmänt
balneoterapeutiska handböcker af tyskarna
Winternitz (1877), Flechsig (2:a uppl. 1892), Grube (1897),
Kisch (1898) och Glax (1897–1900; den numera
mest värderade) samt engelsmannen Kellog (1902);
vidare Curman, "Om bad" (1871) och "Om bad. Ett
socialhygieniskt spörsmål" (i Allm. sv. läkarmötets
förhandl. 1891), samt den badbeskrifning, som inleder
A. Levertins arbete "Svenska brunnar och bad"
(1883; 2:a uppl. 1892). Dessutom finnas i
Goldscheiders och Jacobs "Handbuch der physikalischen
therapie" (bd I, 1901) utmärkta uppsatser om bad.
Bland vetenskapliga tidskrifter i ämnet märkas
"Blätter für klinische hydrotherapie" (sedan 1891,
utg. af Winternitz) och "Veröffentlichungen der
hufelandischen gesellschaft in Berlin" (sedan 1879).
Ln.
2. I den kemiska tekniken menas med bad de
anordningar, genom hvilka man vill åstadkomma en varsam
och möjligast likformig uppvärmning af ett ämne.
Genom direkt upphettning af det kärl, hvari ämnet
förvaras, kan kärlet springa sönder eller
uppvärmningen blifva oregelbunden. Man nedsänker därför
kärlet i sand eller i en vätska, som uppvärmes. Ett
sandbad består af ett skålformigt kärl af järn, till
lagom höjd fylldt med medelfin sand. För
bibehållande af en bestämd värmegrad lämpar sig bättre
att använda vätskor, som koka vid den bestämda
värmegraden. Oftast nyttjas därtill vatten –
vattenbad, marienbad ("bainmarie", efter uppfinnaren) –
hvarigenom ämnet kan uppvärmas till närmare 100°.
Vill man nå en högre värmegrad, omgifves kärlet
med vattenånga af större spänstighet och värmegrad,
ångbad, eller (bekvämare) nedsänkes det i kokande
saltlösningar, hvilkas kokpunkt ligger öfver 100°,
hvarvid man måste tillse, att det afdunstade vattnet
ersattes med nytt. Kokpunkterna för följande mättade
lösningar äro: för koksalt 108,5° C., salmiak 114,2°
C., salpetersyradt natron 121° C., klorkalcium 179,5°
C. Klorzink låter, sedan allt vattnet är utdrifvet,
upphetta sig till 400° C., utan att någon märkbar
afdunstning sker (klorzinkbad). Dessa bad medföra
likväl vissa olägenheter och ersättas därför ofta af
olje- eller paraffin-bad, medelst hvilka upphettning
kan ske till omkring 300° C. Vill man åstadkomma
än högre upphettning, användas till fyllning af badet
smälta metaller (metallbad), såsom bly, tenn, zink
eller deras legeringar, bland hvilka d’Arcets metall
är särdeles lämplig. Den består af 5 delar bly, 3
delar tenn och 2 delar vismut, smälter vid 100° och
kan upphettas till inemot hvitglödgningshetta, utan
att ångor utvecklas. Slutligen begagnas s. k. luftbad,
hvarvid kroppen insattes i ett skåp, vanligen af
kopparbleck, och uppvärmes däri genom upphettad
luft. Därvid har man att afpassa och med
termometer eller pyrometer uppmäta värmegraden. I
sådana fall, då temperaturen måste hållas särskildt
konstant, användes termostater (se d. o.), d. v. s.
bad, hvilkas temperatur automatiskt regleras inom
1/10–1/100° genom termoregulatorer (se d. o.). De
brukliga äggkläckningsmaskinerna t. ex. äro
luft-termostater. Vid fysikaliska och kemiska mätningar
användes oftast Ostwalds termostat.
(H. E.)
3. I fotografien menas med bad de för de olika
procedurerna använda lösningarna. Man talar
sålunda om framkallning- och fixerbad, om guld-,
silfver-, natron-, krombad o. s. v.
A. R–al.
4. I färgerier är badet (färgbadet, kypen) en
lösning eller infusion af färgstoffer.
Badacsony [ba’datsjånj], berg i
Bakonyskogen (se d. o.).
Badagri, hamnstad i brittiska protektoratet Lagos,
Slafkusten, Afrika, v. om staden Lagos, på norra
stranden af en stor lagun. Omkr. 10,000 inv. B.
var till 1861 hufvudstad i ett negerrike af samma
namn och dref stor slafhandel. Nu stor handel med
palmolja.
Badajoz [vadachås]. 1. Provins i Spanien, södra
hälften af det forna landskapet Estremadura. 21,894
kvkm. 520,246 inv. (1900). – 2. Hufvudort i
nämnda provins och Spaniens viktigaste
gränsfästning mot Portugal, belägen i en kal trakt vid
stranden af Guadiana. 30,809 inv. (1900). Betydlig
boskapsskötsel och fabrikation af hattar, läder, linne
och yllevaror. Säte för generalkaptenen och för
guvernören öfver Estremadura samt för en biskop.
Har en fästningslik domkyrka från 13:e årh.
Stadens historia går långt tillbaka i forntiden. Af
romarna kallades den Pax Augusta, hvilket morerna
förvrängde till Bax Augos, hvaraf det nuv. namnet
uppstått. Under den arabiska tiden var B.
hufvudstad i ett särskildt konungarike. 1235 eröfrades
det af Kastilien. 16 juni 1801 slöts där en fred
mellan Spanien och Portugal, i hvilken det senare
afstod Olivenza. 11 mars 1811 gaf sig B. till
franske marskalken Soult, men återtogs af Wellington
6 april 1812. B. är födelseort för målaren Morales
och "fredsfursten" Godoy.
(J. F. N.)
Befästningarna utgöras af ett i vinkeln mellan
Guadiana och dennas lilla tillflöde Rivilla, på en
hög klippa liggande gammalt slott, till hvilket
ansluta sig 8 bastioner, framför hvilka ett kronverk
är anlagdt. På andra sidan floden ligga ett
brohufvud och fort Christival. Ytterligare fort äro
föreslagna.
L. W:son M.
Badajoz [vadachås], Juan de, en af Spaniens
utmärktaste arkitekter under förra delen af
1500-talet och en af renässansens ifrigaste anhängare. Han
var bördig från Badajoz. Om hans verksamhet vittna
bl. a. fasaden till det praktfulla S. Marcos-klostret
i Leon (fullbordad först i början af 1700-talet) samt
den med plastisk utsmyckning rikt försedda
korsgången vid klostret S. Zoil i Carrion de los Condes.
Badaksjan, alplandskap i Central-Asien, s. ö. om
Buchara, mellan Amu Darja och Hindukusj. Den
viktigaste dalen genomflytes af Amus biflod Koktsja
och leder både till Pamir och Tsjitral. Åt söder går
en alpväg till Kabul. På sommaren är klimatet hett,
på vintern äro passen ofarbara i följd af snö.
Befolkningen uppgår till omkr. 100,000–150,000 pers. och
består till största delen af muhammedanska tadsjiker,
men äfven af usbeker och araber. Den sysselsätter
sig hufvudsakligen med boskapsskötsel, men äfven
med bergsbruk, slöjd (järngjuteri) och handel. I
bergdalarna finnes silfver, koppar, bly, järn, svafvel,
ammoniak och bergsalt. Vid Mazar-i-ilakh, högst
upp i Koktsja-dalen, ligga de redan i forntiden
berömda lapis-lazuli-grufvorna. Hufvudstaden,
Faisabad, ligger vid Koktsja, 1,060 m. öfver hafvet.
Den förstördes 1820 af kanen af Kunduks och är
nu obetydlig. Västligare ligger Russtak, landets
viktigaste handelsstad, där vägarna från Kasjgar,
Tsjitral, Chulm och Balch mötas. Äfven Dsjarm,
(2,000 inv.), söder om Faisabad. är mer betydande än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
