Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 2. Armatoler - Bergsund / 657-658 (1904) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Baggala l. Dau, sjöv., benämning på tvåmastade arabiska fartyg med hög akter - Baggara ("koherdar"), arabisk folkstam i Bajudastäppen i Nubien - Baggare, dets. som bagger (baggert). Se Mudderverk - Baggaria, geogr. Se Bagheria - Baggarstäket, ett sund i Stockholms skärgård. Se Baggensstäket - Baggby, egendom i västra Nyland - Baggböla, olofligt hugga timmer i kronans skogar - Bagge, sjöv., en numera sällan förekommande benämning på ramm (se d. o.) - Bagge, zool. Se Fårsläktet - Bagge (Norrbagge), en mer eller mindre skämtsam benämning på norrman - Bagge, namn på flere norska, danska och svenska släkter - Bagge, Sti, norsk adelsman. Se Agder, sp. 340 - Bagge, Jakob B. af Boo, svensk sjöhjälte - Bagge, Fredrik, präst

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och 250 tons. Under kryssning äro de goda seglare,
emedan de drifva obetydligt.
R. N.*


Baggara ("koherdar"), arabisk folkstam i
Bajudastäppen i Nubien. De äro nomader af krigiskt
lynne och hafva gjort sig fruktade som grymma
slafjägare bland sjilluk, dinka och t. o. m. i
Dar-For.
(H. S.)

Baggare, dets. som bagger (baggert). Se
Mudderverk.

Baggaria, geogr. Se Bagheria.

Baggarstäket, ett sund i Stockholms skärgård.
Se Baggensstäket.

Baggby, egendom i västra Nyland, Finland, vid
den natursköna Pojoviken. Bekant genom den
delikata, feta strömming, som fångas där.

Baggböla, olofligt hugga timmer i kronans skogar
eller å annans egor; hänsynslöst sköfla skog. Ordet
bildades efter namnet på Baggböle sågverk, hvars
innehafvare på 1860-talet beskylldes för olaglig afverkning.

Bagge, sjöv., en numera sällan förekommande
benämning på ramm (se d. o.).

Bagge, zool. Se Fårsläktet.

Bagge (Norrbagge), en mer eller mindre
skämtsam benämning på norrman. Ordet användes
redan under medeltiden, såsom synes af ett ställe
i Håkan Håkanssons saga, där Birger jarl berättas
ha förbjudit sina män att kalla norrmännen bagga
eða öðrum hæðyrðum (baggar eller andra öknamn).
Etymologiskt sammanhänger namnet med djurnamnet
bagge, om hvars betydelser se O. von Friesen, "Om
de germanska mediageminatorna" (1897).

Bagge, namn på flere norska och danska samt
äfven svenska släkter, adliga och borgerliga, några
möjligen af gemensamt ursprung. Den svenska adliga
ätten B. af Boo lär härstamma från Halland. Tord
Olofsson B. gick i svensk tjänst och var på
1530-talet ståthållare på Viborg. Hans son, amiralen
Jakob B. (se nedan), fick 1556 bekräftelse på
gammalt adelskap. Jakobs sonsöner öfverflyttade till
Kurland, där släkten ännu fortlefver. – Ätten B.
af Berga, som har svenskt ursprung, fick adelskap
genom Måns Pedersson, som var gift med Karin af
gamla Bagge-ätten, efter hvilken sonen Halsten upptog
namnet. Ätten fortlefver än, liksom äfven den från
densamma utgångna ätten B. af Söderby. – En af
de borgerliga ätterna härstammar från Bohus län och
har möjligen något samband med en gammal norsk
ätt. Stamfadern Fredrik Nilsson B. var på
1600-talet borgmästare i Marstrand. Från hans söner
Johan och Fredrik (se nedan) härstamma de nu
lefvande ättegrenarna. – En annan ätt kan ledas
tillbaka till Per Olofsson B., som på 1600-talet bodde
i Västergötland. Under flere generationer var ätten
bosatt i Skåne, men är nu spridd till olika delar
af Sverige. – Äfven den svenska adliga ätten
Bagghufvud, som ännu fortlefver i Estland, påstås
härstamma från en gammal norsk Bagge-ätt.

Bagge, Sti, norsk adelsman. Se Agder, sp. 340.

Bagge, Jakob B. af Boo, svensk sjöhjälte,
f. 1 maj 1502. Fadern, Tord Olofsson Bagge, som
var af norsk ätt, gick 1522 i svensk tjänst. Sonen
utmärkte sig först under grefvefejden, då han (1534)
tappert försvarade Halmstad mot Johan af Hoja.
Enligt den tidens sed förde han sedermera befäl än
till lands och än till sjöss. 1541 var han
underamiral på flottan. De närmast följande åren bidrog
han kraftigt till att kufva Dackes uppror. Då
fientligheter förefallit på ryska gränsen, sändes han 1555
med en flotta till Viborg och gjorde efter ankomsten
dit ett försök att eröfra Nöteborg, hvilket dock
misslyckades. Då ryssarna 1556 besvarade infallet,
inneslöts B. i Viborg. Belägringen upphäfdes likväl efter
några dagar, hvarpå krigsrörelserna inom kort
afstannade. I konung Eriks krig fick B. skära sina
vackraste lagrar. Då han i maj 1563 utsändes med
omkring 20 skepp, var det ej allenast för att till
Sverige öfverföra Eriks hessiska brud, utan ock för
att uppsöka och angripa danska flottan. 30 maj
påträffade han vid Bornholm några danska örlogsfartyg.
En strid uppkom, i hvilken 3 af dessa, däribland
själfva amiralskeppet, eröfrades och amiralen J.
Brockenhusen tillfångatogs. När B. återkom, lät
Erik honom hålla ett högtidligt intåg i Stockholm.
Kort därefter förklarade Danmark och Lybeck krig.
B., som i aug. s. å. ånyo seglat ut, hade 11 sept.
norr om Gottland en oafgjord strid med Peder Skram,
men lade sig kort därefter i hamn. Oaktadt sitt stora
missnöje däröfver satte konungen honom i spetsen
för flottan äfven 1564. Sedan B. 28 maj utlupit i
sjön, sammandrabbade han med fienden 30 maj mellan
Öland och Gottland. Illa understödd af sin flotta,
blef han 31 maj omringad och efter tappert motstånd
öfvermannad. Amiralskeppet Mars, äfven kalladt
"Jutehataren" och "Makalös" (förande 173
kanoner), sprang i luften. Själf blef B. lybeckarnas fånge,
men utlämnades 26 juli åt danskarna. Hemkommen
efter krigets slut, nämndes han 1571 till
slottslofven (kommendant) på Stockholms slott. Han afled
14 jan. 1577. Se A. Munthe, "Jakob Bagge"
(1899).
Fr. W.

Bagge, Fredrik, präst, f. i Marstrand 1646,
studerade i Köpenhamn och Uppsala samt vann
magistergraden i Wittenberg 1667. Hemkommen till
Sverige, blef han kyrkoherde i Marstrand 1669, var
riksdagsman vid riksdagarna 1680, 1693 och 1697
samt vid utskottsmötet 1710 och dog 1713 B. gjorde
sig särskildt bemärkt för sitt frimodiga uppträdande,
när danskarna 1677 eröfrat Marstrand. Då han fick
befallning att i kyrkan hålla te deum och uppläsa
en bön för den danske konungens och den danska
härens välgång, uppläste han i stället i det danska
befälets närvaro en varm förbön för Karl XI och
de svenska vapnens framgång. Han kastades då i
fängelse och dömdes till döden, men slapp undan
med att erlägga tredubbel mansbot. Han blef
därefter af Karl XI belönad bl. a. med Solberga pastorat
såsom personligt prebende (1682). B. var en ovanligt
lärd man och författade flere teologiska arbeten.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>