Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 2. Armatoler - Bergsund / 717-718 (1904) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bakteriologi, läran om bakterierna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

bakterierna i mycket växlande mängder. Luften öfver
hafven långt ifrån land och luften å berg öfver
snögränsen är bakteriefri eller innehåller ytterst få
bakterier; likaså är ökenluften beskaffad. Luften öfver
odlad mark innehåller bakterier, och deras antal är
stort i stadsluften och störst i allmänhet i bebodda
rum. Regnet rensar luften från bakterier genom att
föra dem med sig till jordytan; äfven efter en längre
tids torka blir luften bakteriefattigare, emedan
bakterierna af torkan dödas. Ett ställes halt af bakterier
i luften ökas genom vindar från ställen, hvilkas luft
innehåller flera bakterier, och minskas genom vindar,
som komma från bakteriefattigare lufttrakter.
Grundluften är bakteriefattig eller bakteriefri till följd af
markens bakteriefiltrerande egenskap. De
kvantitativa bakterieluftundersökningsmetoderna äro många,
men utgå alla från principen att låta, såvidt
möjligt, hvarje särskild bakterie föröka sig särskildt och
därigenom komma till observation och kunna räknas.

Fig. 12.


Efter denna allmänna framställning lämnas här en
skildring af det viktigaste vi veta angående de
särskilda bakteriearterna.

Bland de saprogena mikrokockerna torde böra
nämnas micrococcus ureæ, som förvandlar urinämnet till
kolsyrad ammoniak och förorsakar urinens
förskämning; m. viscosus, som förorsakar vinets slemmiga
jäsning; en mängd mikrokocker, som bilda färgämnen i
de odlingssubstrat, hvarå eller hvari de utvecklas,
däribland den bekanta m. prodigiosus, som bildar vackert
röda, blodliknande kulturer å stärkelsehaltiga ämnen,
och m. hæmatodes, som antages vara orsaken till
svettens rödfärgning. Hit höra också sarcina
ventriculi, som ofta förekommer i människans maginnehåll,
och m. tetragenus, som träffas i kaverner och brandiga
uppmjukningshärdar.

Bland de patogena mikrokockerna äro följande de
viktigaste:

Streptococcus pyogenes är den viktigaste bland de
varbildande bakterierna. Mikrokockerna uppträda som
diplokocker eller, oftast, i kedjor (fig. 12) som
streptokocker och äro patogena ej blott för människor, utan
för många djurarter. I kulturer förlora de vanligen
snart större delen af sin patogenitet, men med de
patogena, färska renkulturerna kan man lätt
öfverföra sjukdomen på djur. Deras verksamhet i
människo- och djurkroppen består däri, att de på
inkomststället utveckla inflammationer, hvilka oftast hafva
karaktären af varbildningar och som hafva tendens
att sprida sig vidare. Inkomna i läderhuden sprida
de sig i dess lymfrum och i hudlymfkärlen och
förorsaka den sjukdom, som fått namnet rosfeber
(erysipelas), i hvilken inflammationen kan sprida sig
öfver så godt som hela kroppsytan. Denna sjukdom
är i regeln en vanlig inflammation i huden utan
varbildning, men kan också förena sig med
varbildning, så att öfvergångar finnas till de former af
streptokockinfektion, i hvilka varbildningen är det
väsentliga. Denna utbreder sig, om streptokockerna
inkomma i underhuden, och åstadkommer
progressiva varbildningar, phlegmone, som ofta vinna stor
utbredning i underhuden och i bindväfven mellan
musklerna. Inträder infektionen från bronkerna,
utvecklas inflammationer i lungväfnadens alveoler eller,
om infektionen endast gäller bronkernas slemhinna,
slemmiga och variga katarrer. Från slidan kan
infektionen öfvergå på lifmodern och därifrån genom
tuberna nå bukhinnan, då i bukhålan vanligen
varbildande inflammation uppstår. Från mellanörat
öfvergår infektionen ofta på angränsande
bensubstans, som varigt smälter, och kan därvid ej sällan
processen nå hjärnhinnorna och åstadkomma
hjärnhinneinflammationer. – Streptokocker uppträda ofta
ensamt, ej sällan också i samverkan med andra
infektionsämnen, såsom tuberkulosens, difterins och
skarlakansfeberns. Ej sällan verka de genom
metastasbildning, i det att bakterierna inkomma i
blodvägarna och aflagras på olika ställen i kroppen,
där de då bilda nya sjukdomshärdar. Detta sker
oftast i lefver, njurar, på hjärtklaffarna m. m.
Sjukdomens faror blifva härigenom i hög grad
förökade. Infektionen är alltid åtföljd af bildningen af
toxiner, som mer eller mindre återverka på
allmänbefinnandet och ofta leda till döden, då naturens
läkande krafter ej räcka till att motverka infektionen.
De svårare fallen kallas blodförgiftning, och
man skiljer mellan septikemi, i hvilken
hufvudsakligen giftverkningarna framträda, och pyemi, i
hvilken dessutom metastasbildningarna uppträda;
mellanformerna kallas septiko-pyemi. – Infektionens
invasionsplats är oftast iakttaglig och utgöres af
defekter i den skyddande huden eller slemhinnorna,
så att huden, respirations-, digestions- och
genitalieslemhinnorna utgöra invasionsorten; fall af s. k.
kryptogen infektion, där alla dessa ställen visa sig
oförändrade, men inre förändringar uppstå, som det
tyckes primärt, förekomma också.
Infektionens betydelse för lifvet växlar i hög
grad, från de lindrigaste till de svåraste
fallen, beroende på smittämnets olika

Fig 13.

styrka och på växlingar i organismens motståndskraft.

Diplococcus pneumoniæ eller d. lanceolatus är en
mycket vanligt förekommande mikrokock, som
uppträder som diplokocker (fig. 13) med celler, som äro
runda eller lansettformade och som ofta äro omgifna af
en gelatinös kapsel. Den är fakultativt anaerob och
försvagas hastigt i sina kulturer, så att dessa, för
att deras virulens skall återställas, måste öfverföras
på mottagliga djur. Hos sådana åstadkommer
bakterien inflammationer af fibrinös eller varigt fibrinös
karaktär. Bakterien är den vanligaste orsaken till
den krupösa lunginflammationen och
åstadkommer i lungalveolerna utvandring af hvita
blodkroppar, inbäddade i ett fibrinöst exsudat,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>