Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bandtke, Georg Samuel, polsk historieskrifvare, språkforskare och bibliograf samt hans yngre bror Johan Vincens B. - Bandträ - Bandtång. Se Zostera. - Bandura l. Bandurka, musikinstrument. - Bandurka. Se Bandura. - Bandväfning - Ban-element, astronomisk benämning - Banér, ett slags fana. - Banér, svensk adlig ätt - Banér. 1. Peder Axelsson B., amiral f. 1540 l. 1541.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
genom flere förtjänstfulla arbeten i polsk rätt: Jus
polonicum, en samling af gamla polska lagar (1831),
Historya prawa polskiego ("Polsk rättshistoria",
1850) m. fl.
Bandträ, bygnk., slät list af trä, som utfyller
vinkeln mellan vägg och tak.
Bandtång, bot. Se Zostera.
Bandura l. Bandurka, ett i Lill-Ryssland och
Polen begagnadt musik-instrument, som liknar
gitarren, men har flere strängar.
Bandurka. Se Bandura.
Bandväfning skiljer sig från vanlig väfning
hufvudsakligen däruti att många bredder på en gång
tillverkas i samma väfstol. Den s. k. slagbommen är
för detta ändamål försedd med ett större eller
mindre antal korta väfskedar, mellan hvilka finnes
plats för en skyttel till hvarje band. Samtliga skyttlar
föras medelst kugghjul på en gång genom de smala
varpskelen. I breda väfstolar tillverkas stundom ända
till 40 band samtidigt. När flere olika inslagssorter
skola förekomma i hvarje band, måste lika många
skyttlar förefinnas i hvarje mellanrum. Dessa skyttlar
äro då vanligen placerade öfver hvarandra i s. k.
växellådor, som kunna höjas och sänkas för att bringa
den rätta skytteln till lådbanan. Band tillverkas i
otaligt många mönster och kvaliteter för olika
ändamål.
G. A. W.
Ban-element, astron., benämning på de
storheter, genom hvilka en himlakropps banas läge i
världsrummet och kroppens rörelse i banan bestämmas,
så att man i hvarje ögonblick kan angifva kroppens
skenbara läge på himmelssfären. Då planetbanorna
äro ellipser, i hvilkas ena brännpunkt solen befinner
sig, så behöfvas för bestämning af banans gestalt
först och främst två element, nämligen halfva
storaxeln, a, och excentriciteten, e. Den förra anges i
jordbanans halfva storaxel (medelafståndet mellan
jorden och solen) som enhet. I stället för det
numeriska värdet af excentriciteten, e, anges ofta den s. k.
excentricitetsvinkeln, φ, hvars sinus är lika med e.
Vidare måste banplanets läge i rummet bestämmas.
Fördenskull anger man längden af den punkt, där
planeten i sin rörelse i banan stiger upp öfver
ekliptikan, den uppstigande nodens längd, Ω, och banans
lutning, i, mot ekliptikan. Ellipsen måste också
orienteras i banplanet. Detta sker genom angifvande
af periheliets längd, π, eller periheliets afstånd från
noden, ω. För att planetens ort i hvarje ögonblick
skall vara bestämd, återstår endast att angifva dess
läge i banan vid någon viss epok. Man använder
fördenskull medelanomalien i epoken, M (se
Anomali). I stället kan man också ange tiden för
perihelpassagen, T. Dessa sex element: a, e, i,
Ω, π och M, äro nödvändiga och tillräckliga för en
planetbana. Dessutom anger man ofta den dagliga
medelrörelsen: pe, d. v. s. den båge, som planeten
i medeltal genomlöper på en dag. Äfven
omloppstiden tillfogas stundom. Dessa båda sistnämnda
element äro emellertid kända, så snart halfva storaxeln
a är bekant, på grund af Keplers tredje lag. På
grund af processionen är det nödvändigt att ange,
för hvilket ekvinoktium elementsystemet gäller. –
Vid paraboliska kometbanor bortfaller excentriciteten,
som där är lika med 1. Likaså bortfalla halfva
storaxeln och omloppstiden. I stället införes
perihelafståndet, q, d. v. s. kometens afstånd från solen vid
perihelpassagen. Dessutom anges rörelseriktningen,
som säges vara direkt, då den går i planetrörelsens
riktning, i motsatt fall retrograd.
A. N–r.
Baner (fr. bannière, af got. bandi, band, eller
af got. bandva, tecken), ett slags fana. Under
feodaltiden förde hvarje länsherre, som egde ett större antal
vasaller, ett baner, kring hvilket alla hans
underlydande samlades till gemensamt uppträdande i
striden (se Banerherre). Baneret, som
utgjordes af en fyrkantig metalltafla eller duk,
försedd med länsherrens vapen, bars på spetsen af en
lans eller stång. Banerherrarna med sina följen
samlades under riksbaneret. Ordet betecknade äfven den
personal, som följde baneret, minst 10 fullrustade
ryttare af god börd, hvar och en åtföljd af 5 eller
6 knektar. Se R. Cederström, "Svenska kungl.
hufvudbanér samt fälttecken i k. lifrustkammaren
m. fl. samlingar" (1900).
W. G. B. (C. O. N.)
Banér, svensk adlig ätt. Dess förste historiskt
märklige medlem var riksrådet Eskil Isaksson till
Vengarn, hvilken var samtida med Karl Knutsson och
Sten Sture d. ä. Han blef omkr. 1440
riksråd, var höfvitsman på Stäkeholms
slott 1446 och på Raseborgs 1454–63,
deltog i flere af sin tids viktigaste
förhandlingar och möten samt lefde ännu
1489 (originalättartaflornas dödsår, 1465,
är oriktigt). Hans dotter Sigrid var
mormoder till Gustaf I. Den ene af hans
Banerska söner, riksrådet Nils Eskilsson till
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
