Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Baptister
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till vården om de fattige samt till andra ekonomiska
bestyr (Ap. G. 6). Vanligen hafva församlingarna
dessutom en kassaförvaltare och en sekreterare.
Hvad troslärorna vidkommer, öfverensstämma
baptisterna i allmänhet med de öfriga evangeliska
bekännelserna; men de fasthålla, att bibeln ensam är
rättesnöret för lära, lefverne och församlingsskick,
hvarför de ej tillerkänna de första kyrkomötena någon
myndighet och ej känna sig bundna af ordalagen i
symboliska skrifter. I afseende på församlingsordning
vidhålla de fleste baptister, att inga andra äro
berättigade till ledamotskap eller deltagande i
nattvarden än de, som i allt dela baptisternas
öfvertygelse och således äro döpta på det sätt dessa anse
överensstämmande med nya testamentet. I England,
där de, som fasthålla denna åsikt, kallas strict baptists,
öfva dock de flesta församlingar hvad de kalla "öppen
kommunion", d. v. s. inbjuda till nattvarden
medlemmar af andra kristna samfund såsom
tillfälliga gäster. Ett par tiotal engelska
församlingar, union churches, bevilja sådana äfven
ledamotskap.
Baptistförsamlingarna kunna ej spåras längre
tillbaka än till 1600-talet. År 1611 finner man i
London en baptistförsamling, hvars förste pastor,
John Smyth, under landsflykt i Holland kommit
till den öfvertygelse, som nu är baptisternas. Denna
församling hade en viss förbindelse med
mennoniterna. Då dessa i försoningsläran voro
arminianer, sände en grupp engelska kristna, som med
kalvinistiska åsikter kommit till baptisternas
öfvertygelse, år 1641 en af de sina, Richard Blunt,
till Holland, där han blef döpt af några andra än
mennoniter. Häraf framgår, att de engelske
baptisterna blott gåfvo stadgad form åt åsikter, som
spridt sig till Holland från södra Frankrike, där
de i brutna drag framträdde på 1100-talet. Af den
förstnämnda engelska gruppen uppkommo de s. k.
general baptists, hvilka fasthöllo försoningens
allmännelighet. De bestodo som eget samfund med egen
verksamhet ända till de sista åren af 19:e årh., då
de helt förenade sig med den senare gruppen, kallad
particular baptists för sina kalvinistiska åsikter.
Englands baptister hafva nu sammanslutit sig till
the baptist union, som utöfvar hemlandsmission,
medan för hednamissionen finnas ett större och 3
mindre sällskap. 1903 funnos i Stor-Britannien 2,875
baptistförsamlingar med 388,357 medlemmar. I
söndagsskolorna undervisades 557,635 lärjungar. I
10 kollegier funnos 210 teologie studerande.
I Amerika grundades den första
baptistförsamlingen af Roger Williams. Denne
märklige man hade till följd af sitt dristiga försvar för
samvetsfriheten blifvit fördrifven från kolonien vid
Massachusetts bay och grundade därefter (1639) i
Providence, Rhode Island, en tillflyktsort för alla
dem, som förföljdes på grund af sin religiösa
öfvertygelse. Såväl i Massachusetts som i andra kolonier
blefvo baptisterna förföljda, till dess samvetsfrihetens
grundsats vann erkännande vid Förenta staternas
oafhängighetsförklaring (1776). Allteftersom engelsk
odling utbredt sig öfver Nord-Amerika, hafva äfven
baptisterna spridt sig öfver alla unionens stater.
Från 35,101 år 1784 ha de till 1903 ökats till
4,330,462, så att de nu äro bland de
inflytelserikaste religiösa samfunden i Förenta staterna. De
svenske baptisterna bland dem äro 22,616.
Baptisterna hafva 9 teologiska seminarier, med omkr.
1,000 studerande, samt 103 af dem grundlagda
högre undervisningsanstalter (dels colleges, dels
academics). De ha 2 större sällskap för utländsk
mission, 2 för hemlandsmission, 1 bokförlag. Bland
andra samfund, som stå de "reguljäre" baptisterna
nära, äro talrikast de s. k. disciples, som räkna
1,207,377 medlemmar; några andra ha tillsamman
404,518. – I Canada äro 96,527 baptister med 2
universitet; på Jamaica, Cuba och några flera öar
samt i Mexico och Central-Amerika 47,711. På
Jamaica är en högskola.
Om man icke räknar mennoniterna, så funnos i
nyare tider inga baptister på Europas
kontinent förr än omkr. 1830 i Hamburg. Därifrån
hafva de i synnerhet genom J. G. Onckens
verksamhet utbredt sig icke allenast öfver alla delar af
Tyskland, där de 1902 räknade 31,761 medlemmar,
utan äfven öfver de grannländer, där tyska språket
talas eller tyskar nedsatt sig: tyska Schweiz (835
medl.), Holland (973), Österrike, Ungern, Polen,
Östersjöprovinserna, de tyska kolonierna i södra
Ryssland ända till Tiflis, ja inom bulgariska gränsen
vid Donau. I Lill-Ryssland hafva äfven ryssar af
den "ortodoxa" kyrkan bildat baptistförsamlingar,
hvilka man kallar stundister. I Ryssland finnas
tillsammans 22,662 baptister.
I Frankrike äro baptisterna få (2,323 i 28
församlingar), ehuru baptismen fick inträde där redan
1832; men de hafva städse mött starkt motstånd.
I Spanien, där de kalla sig "primitiva kristna
församlingar", räknande 244 medlemmar, och i
Italien, där de kallat sig "apostoliska
församlingar" (46 till antalet med 1,391 medl.), hafva de
uppstått först sedan politisk frihet införts. I
Grekland hafva baptister verkat sedan kort efter
frihetskriget, men med föga framgång.
Till Skandinavien spridde sig baptisterna
först från Hamburg (från år 1839) öfver Holstein
och Slesvig. I Danmark, hvarest deras antal nu
uppgår till 3,941, främjades deras sak i synnerhet
genom Julius Köbner, som till börden var jude.
Därifrån utgick äfven till södra kusten af Sverige
någon ringa verksamhet af baptister. 1847 kom en
svensk sjöman, F. O. Nilsson, till baptisternas åsikter.
Han reste till Hamburg och blef där döpt samt
grundade en församling i sin hemort,
Göteborgstrakten. 1851 blef han landsförvisad, och många
bland hans anhängare följde honom till Amerika.
Kort därefter hade samma åsikter uppstått hos några
personer i Stockholm. Bland dessa var Anders
Wiberg, som, efter sex års prästerlig tjänstgöring i
Hälsingland, 1852 tog afsked från sitt ämbete.
Resultatet af de forskningar, hvilka ledde honom till
baptisternas åsikter, nedskref han i boken "Hvilken bör
döpas?", som spriddes inom landet. Nyssnämnda
år blef han i Köpenhamn, på resa till Amerika, döpt
af F. O. Nilsson. Två personer från Stockholm läto
1854 döpa sig i Hamburg. Så uppstod en
baptistförsamling i Stockholm, och omedelbart därpå bildades
sådana i Örebro, i Östergötland och i de öfre
Dalsocknarna, där redan några år förut
samvetsbetänkligheter yppat sig mot det villkorliga
aflösningsformuläret. En stor mängd personer hade blifvit hårdt
straffade för "sabbatsbrott", för "gäckeri med
sakramenten" o. s. v., därför att de på söndagar själfva
tagit nattvarden. Nästan alla dessa "Orsa-läsare"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
