Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Banrvatten, den vätska som inneslutes inom ett fosteräggs inersta hinna. - Barnvärk. Se Förlossning. - Barnängen, egendom inom Katarina församling i Stockholm. - Baroach, stad i engelska Ostindien. Se Broach. - Baroccil. Baroccio, Federigo, italiensk historie- och porträttmålare. - Baroccio. Se Barocci. - Baroche, Pierre Jules, fransk statsman. - Barock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillväxt, skyddar detsamma för klämning och stötar,
bevarar nafvelsträngen för tryck, genom hvilket
blodomloppet eljest skulle hämmas, samt bidrager
slutligen till fostrets lyckliga framkomst till världen,
i det att vid livmoderns sammandragningar
ägghinnorna (hvilka innesluta barnvattnet) i form af
en blåsa tränga in uti och uttänja lifmodermynningen.
Angående barnvattnets betydelse för de fysiologiska
processerna inom fosterkroppen äfvensom angående
dess bildningssätt vet man ännu intet med
säkerhet.
M. S–n.*
Barnvärk. Se Förlossning.
Barnängen, egendom inom Katarina församling
i Stockholm, vid Hammarby sjö, mellan Danvikens
och Hammarby tullar. På 1680-talet anlades där
af köpmannen i Stockholm Jakob Gavelius (1698 för
sina förtjänster adlad med namnet Lagerstedt) ett
manufakturi för allahanda kläden, boj och ylletyg,
"hvilka derförut aldrig till den godhet varit i Sverige
tillverkade", så att dylika för krigsmaktens behof
ej mera behöfde införskrifvas. Denna fabrik nedlades
först omkr. 1826. 1830–46 fanns på B. den s. k.
hillska skolan (se d. o.) och därefter en
fortsättning af densamma under förra skolans
intendent, magister J. Reuter. Omkr. 1846 köptes
egendomen af grosshandlaren L. J. Hierta, hvilken där
anlade sidenfabrik, som sedan efterträddes af
Kåbergs tapetfabrik (till 1878). Från Hiertas
arfvingar köptes egendomen 1870–73 af Stockholms
bomullsspinneri- och väfveriaktiebolag, hvilket där
anlade ett ännu befintligt spinneri och väfveri med
omkr. 11,064 spindlar och 490 väfstolar.
Tillverkningen uppgick 1902 till omkr. 422,000 kg. garn
och 385,000 kg. väfnader, hvilka senare uppgingo
till ett värde af 672,841 kr. Arbetspersonalen är
omkr. 400 pers. 1884 köpte bolaget äfven Åby
(se d. o.) bomullsspinneri vid Norrköping. – En
annan fabrik, som lånat sitt namn af föregående
egendom, är Barnängens tekniska
fabrik, anlagd 1869, i närheten af den förra
egendomen, vid Bondegatan nr 61, 63, af fabrikören V.
Holmström (d. 1886), som 1885 ombildade affären
till aktiebolag. Tillverkningen består väsentligen af
tvål, parfymer, bläck och blanksvärta. Särskildt
berömdt är dess bläck, som vid
industriutställningen i Stockholm 1897 utmärktes med
guldmedalj. Arbetspersonalen uppgår till omkr. 80 pers.
och tillverkningsvärdet till omkr. 660,000 kr.
för år.
K. K.-Å.
Baroach [baro’t*], stad i engelska Ostindien. Se
Broach.
Barocci [barå’ttji] l. Baroccio [-rå’ttjå],
Federigo, italiensk historie- och porträttmålare,
f. 1528 i Urbino, d. där 1602, utbildade sig genom
studiet af Rafael och Tizian, men i synnerhet
Correggio, hvilken han ibland kom nära genom ett drag
af älskvärd naivitet, som fördelaktigt sticker af mot
den manierism, som utmärker de fleste med honom
samtida italienske målarna. Likväl kunna hans typer
icke fritagas från en viss banal "gratie", liksom hans
arbeten i koloristiskt hänseende lida af stora
svagheter – hans skuggor gå för mycket i blått, och
hans karnation är nästan rosenröd. Fastän sjuklig
till följd af ett förgiftningsförsök, som hans
afundsmän föranstaltade, utöfvade konstnären ända in på
sin sena ålderdom en trägen och af samtiden högt
skattad verksamhet. Taflor af honom finnas i flere
italienska städer samt i museerna i Dresden,
München och Paris. Drottning Kristina egde såväl i
Stockholm som Rom hans ur kejsar Rudolf II:s
konstkammare komna målning Trojas förstöring, med
Æneas bärande Ankises; kanske samma tafla som,
efter att ha tillhört det orléanska galleriet, nu hänger
i Villa Borghese i sistnämnda stad.
(O. G–g.)
Baroccio. Se Barocci.
Baroche [barå’*], Pierre Jules, fransk
statsman, f. i Paris 1802, d. på ön Jersey 1870,
egnade sig åt juridiken och vann såsom advokat i
Paris stort anseende. 1846 blef han bâtonnier
(föreståndare för advokatståndet). Som deputerad 1847
ställde han sig, jämte Odilon Barrot, i den dynastiska
oppositionens led och tog verksam del i
reformrörelsen. Under republiken blef han statsprokurator
vid appellationsdomstolen, 1849 medlem af den
lagstiftande församlingen och i mars 1850 inrikesminister
samt var, sedan han på grund af ett misstroendevotum
nedlagt detta ämbete, utrikesminister april–okt.
1851. Under kejsardömet, till hvars upprättande
han ifrigt medverkade, blef han efter hand president
i statsrådet ("conseil d’état"), 1860 minister utan
portfölj, 1863 justitieminister, snart därpå
kultusminister och 1864 senator. B. försvarade med stor
talang Napoleons absolutistiska regeringssystem, men
måste i juli 1869, då kejsaren utlofvade
konstitutionella reformer och till deras förverkligande Olliviers
ministär bildades, afträda ur ministären. Vid
kejsardömets störtande flyktade B. till Jersey.
E. A–t.
Barock (ej, såsom man förr trodde, af fr. roc,
roche, klippa, utan snarare besläktadt med it.
verruca, vårta, puckel, d. v. s. missbildning, och
port. barroco, oregelbundet formad pärla), förvrängd,
smaklös, onaturlig, orimlig. – Inom konsthistorien
förstås med barocken l. barockstilen
(termen användes först i Frankrike om byggnadskonsten
under övergångsperioden mellan renässansen och
rokokon) den stilriktning, som, i Italien utvecklad
ur sen-renässansen, uppträdde än såsom en afart och
förvildning af den senare, än som en ny
utvecklingsform, hvilken i sitt hemland och därpå förnämligast
i Frankrike, Tyskland och Nederländerna under hela
1600-talet och, om man så vill, ända inemot
1780-talet var den rådande smakriktningen, kännetecknad
förnämligast af sträfvan efter friare, mer målerisk
behandling, efter det dekorativt festliga och pompösa,
ja, efter effekt och dekorativ verkan äfven i de
konstruktiva delarna inom arkitekturen, i förvridna
och tillkrånglade ställningar inom plastiken, såsom
en protest mot renässansens öfverdrifvet hårda
lagbundenhet, som ej längre mäktade i sina stränga
formler insnöra den skapande fantasien. Närmast
utsprungen från Michelangelos maniererade
eftersägare, som grundligt missuppfattat den stora
förebildens intentioner, förlorade sig den nya stilen snart
i de vildaste konstnärliga utsväfningar, som
nedbröto de häfdvunna skrankorna mellan de skilda
konstarterna, i det att framför allt arkitekterna
öfverbjödo hvarandra i uppfinnandet af de vidunderligaste
former och i att genom rena bisarrerier alltför tydligt
understryka sin önskan att hos åskådaren uppväcka
häpnad och öfverraskning. Och likväl har denna
stil, smaklös och motbjudande, när den råkade att
behandlas af medelmåttorna, i verkliga artisters händer
frambragt härliga konstverk, som förra århundradets
nyktra smak mindre senterade än vår tid, som förstår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
