Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 2. Armatoler - Bergsund / 1035-1036 (1904) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Basker, en märkvärdig folkstam kring Vizcaya-viken.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

stark utvandring till Syd-Amerika (Argentina,
Uruguay), Mexico och Cuba, och det har uppgifvits, att
inemot 200,000 basker f. n. skola finnas i Amerika.
– Baskerna utgöra en egen folkstam, enda återstoden
af de iberiske vasconerna, som på romartiden
bodde i nuvarande Navarra. De äro starkt byggda,
af medellängd samt synnerligen viga och rörliga.
Den ursprungliga baskiska typen (i Frankrike) visar
brakycefal hufvudskålsbildning, medan bland spanska
basker dolikocefaler oftare förekomma. A. Retzius
antog, att Europas urfolk varit brakycefaler och att
till detta urfolk bl. a. just hört
baskerna. Senare gällde länge
Brocas mening, att baskerna voro
dolikocefaler, men 1896 lyckades
den franske antropologen
Colignon uppvisa, att baskerna äro
och sedan gammalt varit ett
väsentligen brakycefalt folk. Deras
hår- och hudfärg är i allmänhet
ljusare än deras spanske och
franske grannars. – I synnerhet
de spanske baskerna fasthålla
troget vid sin gamla
nationaldräkt.

Baskiska folkdräkter.

För männens del består
denna af en blå eller röd mössa
(boina), bekant som
insurgenternas hufvudbonad under
carlistkrigen, rödt gördelband, kort,
åtsittande, vanligen brun jacka
och benkläder af sammet eller
randigt tyg.

Baskisk folkdräkt.

Kvinnorna bära ett
starkt utskuret lifstycke utan
ärmar och brokigt randad,
stundom enfärgadt röd eller blå kjol, en egendomlig
hårklädsel samt tunga öronringar af guld eller
silfver. Till lynnet äro baskerna lifliga och glada,
men också stolta och lättretliga. De ha alltid
utmärkt sig för gammaldags gästfrihet samt för
tapperhet och glödande frihetskärlek, i synnerhet då
det gällt att skydda deras urgamla, nu mestadels
upphäfda privilegier. Baskerna äro mycket begifna
på härdande kroppsöfningar, i synnerhet bollspel.
Männen äro arbetsamma och söka ofta under
vandringar i hela Spanien arbetsförtjänst som timmermän,
murare eller stenhuggare. Kvinnorna sky ej det
hårdaste grofarbete, t. ex. vid lossning och lastning
af fartyg, och kunna bära oerhörda tyngder på
hufvudet. Baskiska ammor äro eftersökta i hela
Spanien. Baskerna ha till hufvudnäringar fiske –
de idkade redan på 800-talet hvalfångst i Atlantiska
oceanen och Norra Ishafvet –, åkerbruk och i
fjälldalarna boskapsskötsel. I forna tider gjorde de sig
kända som fruktade sjöröfvare och djärfva smugglare.
Ett visst välstånd är bland dem ganska allmänt; alla
äro de stolta öfver sin börd, och fordom räknade sig
invånarna i hela provinser som adelsmän öfver lag,
enär de aldrig kufvats af kristenhetens moriske
fiender.

Historia. Om det baskiska folkets ursprung
hafva de mest olikartade och äfventyrliga hypoteser
framställts, mestadels på grund af de likheter man
trott sig finna mellan deras språk och hvarjehanda
andra munarter. Att deras förfäder, antikens
vasconer, tillhörde den iberiska folkfamiljen, är
allmänt erkändt, men de torde aldrig hafva utgjort
mera än en föga talrik stam, bosatt i några
väst-pyreneiska dalar och stående på en ganska låg
bildningsgrad. Af romarna blefvo de aldrig fullständigt
underkufvade. Då i 6:e årh. de i Spanien härskande
västgoterna fingo väldet öfver en del af deras
område, utvandrade en mängd basker omkr. 580 till
Akvitanien; deras nya hemvist kallades efter dem
Gasconien (nu Gascogne). Äfven morerna lyckades
blott i mycket liten utsträckning och för en kort
tid bemäktiga sig baskernas land (en del af
Navarra). Frankerna utöfvade tidtals ett tämligen
osäkert välde i dessa nejder. Det i Rolandssagorna
frejdade öfverfallet vid Roncesvalles 778 liksom ett
senare i samma bergpass 824 bära vittne om de
svårigheter de tappre bergsborna beredde
karolingernas krigare. Mot slutet af 9:e årh. grundades
på baskiskt område konungariket Navarra, och
baskerna trängde eröfrande fram till Ebro. De
visade sig emellertid ej ega någon större utvidgningsförmåga
eller böjelse att öfverskrida gamla gränser
och kommo därför, trots att de i 10:e årh. hade
besittningar bortom Ebro, ej med vid uppdelningen
af det arabiska väldet i Spanien. Den söder om
Pyreneerna belägna delen af Navarra (Öfre Navarra)
eröfrades 1512 af Ferdinand den katolske; den
nordliga delen (Nedre Navarra) kom genom Jeanne
d’Albrets giftermål med Henrik IV:s fader, Anton
af Bourbon, till detta furstehus och införlifvades
1620 med franska kronans länder. De små områdena
Labourd (bask. Lapurta, "det öde landet") och
Soule (bask. Zuberna, "skogslandet") voro i 11:e
och 12:e årh. själfständiga vice-grefskap under egna
vicomter. Labourd förenades sedan med Gascogne,
kom till huset Béarn och införlifvades af Henrik IV
med franska kronan; Soule förvärfvades redan 1306
af Filip den sköne; dess fullständiga införlifvande
egde rum 1607.

De egentliga baskiska provinserna – Vizcaya,
Alava och Guipuzcoa – bibehöllo, äfven sedan de
i början af 13:e årh. förenats med Kastilien, långt
gående fri- och rättigheter, fueros, hvilka de spanske
konungarna sedermera århundraden igenom vid sin
tronbestigning måste svära att iakttaga. Dessa
"fueros" tillförsäkrade de baskiska provinserna nästan
republikansk frihet och själfständiga staters

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>