Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bauer, Bruno, tysk skriftställare - Bauer, Ferdinand von, friherre österrikisk militär - Bauer, Klara, tysk romanförfattarinna under pseudonymen Karl Detlef. - Bauer, Harold, engelsk pianist - Bauernfeind, Karl Maximilian von, tysk geodet - Bauernfeld, Eduard von, österrikisk dramatiker - Bauernfänger (ty), "bondfångare" - Baugé, fransk stad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kritik der paulinischen briefe,
däri han, öfverbjudande Tübingen-skolans kritik,
förklarar, att t. o. m. de fyra paulinska hufvudbrefven
äro oäkta. – I den nyare teologiens historia är B.
representanten för den osunda hyperkritik, som ville
utgöra reaktionen emot ensidighet i motsatt riktning.
Efter sitt aflägsnande från universitetet bosatt på
Rixdorf, en liten landtegendom nära Berlin, utöfvade B.
där ända till sin död en rastlös skriftställarverksamhet
och utgaf äfven flera skrifter af kulturhistoriskt och
filosofiskt innehåll, hvilka på sin tid väckte stort
uppseende. Såsom tänkare utbytte han den hegelska panteismen
mot en obeslöjad ateism och sökte i tvenne anonyma
afhandlingar ådagalägga, att hegelianismen, riktigt
uppfattad, leder tillbaka till det adertonde århundradets
gudsförnekelse. Han afled i Rixdorf 15 apr. 1882. Jfr
Edgar Bauer, "Bruno Bauer und seine gegner" (1842), och
O. Pfleiderer, "Die entwicklung der protest. theologie in Deutschland" (1891).
C. v. B. (J. P.)
Bauer, Ferdinand von, friherre, österrikisk
militär, f. 1825, d. 1893, deltog i 1859 och 1866
års italienska krig och utmärkte sig särskildt i slaget
vid Custozza, blef 1874 fältmarskalklöjtnant, 1881
fälttygmästare, 1882 kommenderande general i Wien
och 1888 (efter Bylandt-Rheidt) rikskrigsminister.
Bauer, Klara, tysk romanförfattarinna under
pseudonymen Karl Detlef, f. 1836, d. 1876,
genomlefde tidigt svåra pröfningar och begaf sig,
efter sitt föräldrahems upplösning, till Ryssland, där
hon uppehöll sig genom att gifva lektioner i musik,
samt bosatte sig till slut i Dresden. 1867 utkommo
hennes förstlingsarbeten,
Bis in die steppe (2:a uppl. 1871; "På Rysslands stepp", 1873) och
Unlösliche bande (3:e uppl. 1877; "Olösliga band", 1879).
I dessa, liksom i flere af sina följande berättelser
skildrade hon ryska förhållanden på ett fint och
behagligt sätt. Af särskild förtjänst bland dessa
kulturbilder äro
Das stille herrenhaus och
Das document (1876, 2:a uppl. 1878; "Ett dokument", 1877).
1872–73 företog B. en resa till södra
Europa och utgaf därefter
Die geheimnissvolle sängerin (1876, 3:e uppl. 1895) och
Benedicta (s. å.),
hvilka utgöra höjdpunkten af hennes författarskap. –
Utom de redan nämnda finnas följande svenska öfversättningar
af B:s arbeten:
"Moder och dotter" (1875),
"Synd och bot" (1879),
"Måste det så vara?" (1880) och
"Den hemlighetsfulla sångerskan" (1880).
Bauer [bau’ə], Harold, engelsk pianist, f.
1873 i London, debuterade vid tio års ålder som
violinist och började först sent att spela piano. 1892
studerade han i Paris för Paderevski och uppträdde
följande år som pianovirtuos med sådan framgång,
att han snart engagerades för konsertresor i Spanien,
Holland, Tyskland, Polen, Österrike, Ryssland och
Skandinavien (1898). B. är hufvudsakligen
bravurspelare samt utmärker sig som sådan för kraft,
färdighet och modifikation i anslaget.
A. L.
Bauernfeind, Karl Maximilian von, tysk
geodet, f. 1818 i Arzberg, Ober-Franken, blef 1851
ord. professor i geodesi och ingenjörvetenskaper vid
polytekniska skolan i München. Han var 1858–68
regerings- och byggnadsråd samt 1868–74 föreståndare
för den efter hans plan organiserade tekniska högskolan
i München, hvilket värf han fyllde ånyo 1880–89. Medlem
af europeiska gradmätningen 1865, vardt han 1871 vice
president i dess ständiga kommitté. B. adlades 1873 och
utnämndes 1885 till geheimeråd. Han tog afsked från sina
befattningar 1890. Död i München 1894. – B:s arbete
Beitrag zur theorie der brückengewölbe (1846),
en analytisk bearbetning af Paulis teori för brohvalfbyggnader
af järn, gällde länge såsom norm för beräkningen af
dylika. B. uppfann 1851 prismakorset, ett nytt
mätinstrument, hvilket snart vann allmän spridning, och
några år senare Bauernfeinds distansmätningsprisma.
Det viktigaste alstret af hans penna,
Elemente der vermessungskunde (2 bd, 1856–58; 7:e uppl. 1890),
fick en ingripande betydelse på detta dittills ej
systematiskt eller vetenskapligt behandlade område. Hans
Beobachtungen und untersuchungen über die genauigkeit barometrischer höhenmessungen (1862)
bragte ljus i den omtvistade frågan om värdet af
barometerhöjdmätningar, i det han uppvisade, att de på
denna väg funna höjderna till följd af jordens
värmestrålning hafva en daglig period och således efter
bestämda regler afvika från de genom nivellering erhållna.
Dessa rön fullföljde B. i
Die atmosphärische strahlenbrechung etc. (1864–67) och
Ergebnisse aus beobachtungen der terrestrischen refraktion (3 h., 1880–88).
Bauernfeld [-felt], Eduard von, österrikisk
dramatiker, f. 1802 i Wien, d. 1890 därstädes, var oäkta
son till föräldrar ur de högre stånden, åtnjöt en vårdad
uppfostran och erhöll en syssla vid lotteriverket.
Ungdomsvän med Franz Schubert och Franz Grillparzer, drogs
B. tidigt till diktens värld, särskildt teatern. Han var
under sin långa lefnad en af de allra mest uppburne
tysk-österrikiske teaterförfattare. Under revolutionsåret
1848 uppträdde han som målsman för den liberala borgarklassen.
B. blef 1871 hedersborgare i Wien och adlad samt 1882
hedersdoktor vid Wiens universitet. – På Burgteatern
framfördes efter hand icke mindre än 43 dramatiska alster
af B., mest salongskomedier. Han tog på kornet den högre
societetens åskådningssätt, fördomar och vanor samt skapade
efter franska förebilder konversationsstycken med Wien-prägel,
i liberal anda upptagande aktuella dagsfrågor af litterär,
politisk och social art, så att hans stycken afspegla
tidens andliga rörelser, alltunder det att personagerna
äro väl individualiserade. Tonen växlar angenämt mellan
allvar och skämt, språket är lifligt färgadt och rikt på
anspelningar. Bland hans pjäser må nämnas
Die bekenntnisse (1834, delvis af Grillparzer; "Bekännelserna", 1839),
Das tagebuch (1836; "Dagboken", 1840),
den dristiga politiska satiren
Grossjährig (1846),
Aus der gesellschaft (1867),
hvari fördomarna mot "mesallianser" bekämpas,
det historiska verslustspelet
Landfrieden (1870) och
Mädchenrache (1881).
B. skref äfven några romantiska dramer, lyriska dikter,
däribland satiriska och epigram med slagfärdig kvickhet,
samt noveller m. m. Hans samlade skrifter (12 bd, 1871–73)
inrymma blott en tredjedel af dramerna. Ett urval af hans
dramatiska kvarlåtenskap utgafs 1893, ett urval ur hans
dagböcker 1895–96. Biogr. af Horner (1900).
E. F–t.
Bauernfänger (ty.), "bondfångare", klockskojare,
person, som har till födkrok att lura enfaldigt folk,
i synnerhet stadsbesökande allmoge.
Baugé [båʃe], stad i franska dep. Maine-et-Loire,
med ett slott från 15:e årh. Ylle- och linneväfverier.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
