Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 2. Armatoler - Bergsund / 1157-1158 (1904) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Becquerel. 2. Alexandre Edmond B., fransk fysiker - Becquerel. 3. Antione Henri B., fransk fysiker - Becquerel-strålar, uransaltsombesitter förmåga att göra intryck på fotografiska plåtar.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

magnétisme (1855–56) och Resumé de l’histoire de
l’électricité et du magnétisme (1858), har han utgifvit
La lumière, ses causes et ses effets (1867–68). Sedan
1886 var han medlem af svenska vetenskapsakademien.

3. Antoine Henri B., den föregåendes son,
fransk fysiker, f. 15 dec. 1852, var i Paris elev
vid polytekniska skolan
samt vid skolan för väg-
och vattenbyggnader, blef
1892 lärare vid
naturhistoriska museet i Paris
och 1895 vid polytekniska
skolan därstädes samt 1889
ledamot af Institutet. B.
har hufvudsakligen egnat
sig åt elektriciteten och
elektrooptiken. Af största
betydelse var hans
upptäckt (1896), att
uranhaltiga kroppar utsända
ett slags strålar, hvilka



efter honom erhållit namnet "Becquerel-strålar".
Åt dessa har han sedermera egnat ett
ingående studium, och 1903 fick han för sin upptäckt
halfva Nobel-priset i fysik. Bland hans många
arbeten märkas Recherches sur la phosphorescence
(1882–97), Découverte des radiations invisibles
émises par l’uranium et des phénomènes produits par
ces radiations (1896–97) m. fl. Om de af honom
upptäckta strålarna och deras betydelse se
Becquerel-strålar.

Becquerel-strålar, fys. Niepre de S:t Victor
fann för omkr. 50 år sedan, att ett uransalt, som
utsatts för ljus, besitter en under flera månader
oförsvagad förmåga att göra intryck på fotografiska plåtar
(enligt uppgift af Le Bon). "Han ansåg denna
företeelse bero på ett slags osynlig fosforescens (se d. o.)
hos uransaltet. Emellertid råkade hans upptäckt i
glömska, och först i mars 1896 gjorde Henri
Becquerel (se d. o.) om densamma och gaf den en
liknande förklaring. Becquerel studerade företeelsen
noga och fann, att de nya "strålarna", som snart
erhöllo namn efter honom, gingo genom svart papper
och tunna plattor af metaller (särskildt aluminium).
En liknande iakttagelse hade något tidigare gjorts
också af Le Bon, hvilken kallade företeelsen "svart
ljus". Le Bon fann emellertid snart, att
Becquerelstrålarna, mot Becquerels uppgift, ej likna ljusstrålar,
som i motsats mot de förra äro underkastade brytning
och reflexion vid gränsytan mellan två olika medier
(såsom luft och glas), utan fastmer de s. k. katod-
eller Röntgen-strålarna (se d. o.) och kunna anses
vara en blandning af dessa båda företeelser. Några
Becquerelstrålar böjas nämligen i ett magnetiskt fält,
likasom katodstrålarna (påvisadt af Giesel och
Becquerel 1899), andra åter tåla ej denna inverkan och
likna däri Röntgenstrålarna. För öfrigt jonisera de
gaser och påverka fotografiplåtar, likasom katod- och
Röntgenstrålar. Le Bon anser Becquerelstrålarna (och
äfven Röntgenstrålarna) vara af samma natur som
katodstrålarna, hvilka man numera anser bero på en
ytterligt hastig rörelse hos små partiklar, de s. k.
elektronerna. Dessa småpartiklar föra med sig
elektricitet (negativ) hos katod-strålarna, däremot icke hos
Röntgenstrålarna. Hos Becquerelstrålarna förekomma
båda fallen.

Man kallar uransalterna, som ega denna förmåga
att utsända Becquerelstrålar, radioaktiva. Schmidt
och fru Curie funno 1898, att äfven torium är
högeligen radioaktivt. Herr och fru Curie lyckades att
ur radioaktiva lösningar genom s. k. partiell fällning
utfälla kroppar, som äro vida starkare radioaktiva än
de kroppar – preparat af uranmineral –, ur hvilka
de utfällts. På detta sätt framställde makarna Curie
två högeligen radioaktiva kroppar, polonium ooh
radium, Debierne en annan, aktinium, o. s. v. Af
alla dessa nya kroppar är endast radium säkert
bestämd såsom ny, i det man hos densamma påvisat
flera förut obekanta spektrallinjer och fastställt dess
atomvikt till 224. Radium liknar högeligen barium,
polonium däremot vismut. De så beredda nya
kropparna kunna i radioaktiv förmåga mer än 100,000
gånger öfverträffa uranium. De jonisera ej blott gaser,
utan äfven flytande och fasta isolatorer, såsom
petroleum och paraffin; de omsätta syre till ozon och
hvit fosfor till röd, de färga glas brunt (likasom
katodstrålar) och angripa huden. Poloniumstrålarna
äro föga genomträngande, de kunna återhållas redan
af ett tunt svart papper; däremot äro
radiumstrålarna delvis ytterst genomträngande.

Äfven af elektriska krafter böjas Becquerelstrålarna,
och Becquerel har på samma sätt som för
katodstrålarna genom mätningar af magneters och elektriska
laddningars inflytande funnit elektronernas hastighet
vara ungefär hälften af ljusets och deras massa
ungefär en tusendedel af vätgasatomernas. Enligt
Kaufmanns mätningar synas dessa storheter ej vara fullt
lika för alla Becquerelstrålar.

Rutherford fann vid undersökning af torium, att
detta utom Becquerelstrålar utsänder en "emanation",
som påminner om en ånga och joniserar luft, d. v. s.
gör den ledande. Kroppar, som utsatts för denna
emanation, bli radioaktiva för någon tid. Herr och
fru Curie funno likaledes, att kroppar utsatta för
radiums strålning visa en dylik öfvergående, s. k.
inducerad, radioaktivitet, som långsamt transporteras
genom det omgifvande mediet (luften). Rutherford
lyckades utfälla torjords emanation på negativt
laddade kroppar. Emanationen synes således vara
positivt laddad. – Elster och Geitel visade slutligen,
att vanlig luft ar delvis joniserad, särskildt så kallad
grundluft, som upphämtas med ett rör ur de lösa
jordlagren. Luften innehåller också en emanation,
som kan utfällas på negativt laddade metalltrådar,
som äro upphängda i luften. Äfven på oladdade
metalltrådar samlar sig denna emanation. Inför man
ett spår bariumsalt i en uranlösning och utfäller det
sedan såsom sulfat samt därefter utkristalliserar
uransaltet, så är barium sulfatet mera radioaktivt än
det ursprungliga uransaltet och detta återigen mera
radioaktivt än det ur lösningen intorkade.
Bariumsulfatet förlorar småningom sin radioaktivitet och
det intorkade uransaltet återvinner sin, till dess det
nått sitt ursprungliga tillstånd. Likartade försök
ha gjorts af Rutherford med torium och af Curie
och Giesel med uranium och radium samt af Debierne
med aktinium. Den sistnämnde fällde ur
aktinium-lösningar ut bariumsulfät, som visade en påtaglig
likhet med radiumsulfat, men var obeständigt.

Dessa försök synas tyda på, att radioaktiviteten
beror på en egendomlig substans, som genom vissa
konstgrepp, t. ex. utfällning ur lösningen af en
radioaktiv kropp, kan öfverföras på en annan kropp,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>