Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 2. Armatoler - Bergsund / 1175-1176 (1904) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Beets, Nicolas, holländsk skald - Beetz, Wilhelm von, tysk fysiker - Befallningshafvande - Befallningsman - Befana (förvrängning avf Epifania), kvinnligt gudaväsende. - Befaren - Beffroi - Befolkningslära. Se Befolkningsstatistik. - Befolkningspolitik. (jfr Politik)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kornet och med ofta humoristisk färgläggning. Den
utgafs under pseud. Hildebrand och är
öfversatt till flere språk. B. författade vidare
litterärkritiska arbeten och teologiska skrifter. Hans
diktverk utgåfvos bl. a. 1886–91, i 5 bd.

Beetz [bets], Wilhelm von, tysk fysiker, f.
1822 i Berlin, d. 1886, var först docent vid
universitetet, sedermera professor vid militära
undervisningsanstalter i denna stad. 1855 blef han
universitetsprofessor i Bern och 1858 i Erlangen samt 1868
professor i fysik vid polyteknikum i München, för
hvilket han 1874–77 var direktör. 1876 upphöjdes
han i adligt stånd. B. skref ganska många
vetenskapliga arbeten, bland hvilka de viktigaste behandla
gas-staplars elektromotoriska kraft (1853), den
galvaniska polarisationen (1873), åtskilliga kroppars
elektriska ledningsförmåga (1878) och magnetiska
företeelser (1858 och 1868). Större betydelse hade
emellertid hans lärareverksamhet. Hans Leitfaden
der physik utgafs 1890 i 10:e uppl. Han utgaf äfven
en annan lärobok: Grundzüge der elektricitätslehre
(1878).
S. A–s.

Befallningshafvande, den högsta administrativa
myndigheten inom ett län. Se vidare Konungens
befallningshafvande.

Befallningsman. 1. I forna dagar titeln på en
ämbetsman, som var på samma gång konungens fogde
öfver ett visst område (fogati) och kommendant
på något af kronans slott. – 2. I några svenska
landskap benämning på kronofogdar, där och hvar
äfven på länsmän. – 3. Gårdsfogde, ladufogde,
rättare.
Kbg.

Befana (förvrängning af Epifania), ett i den
italienska folktron fortlefvande kvinnligt gudaväsende,
som på Epifanie-dagen (Heliga tre konungars dag,
6 jan.) ger gåfvor åt de snälla barnen, men straffar
de stygga.

Befaren, sjöv., vidtberest. Detta ord nyttjas
egentligen om sjömän, som farit mycket till sjöss. Af
svenska flottans manskap kallades till 1875 den
sjövan, hvilken varit minst sex månader till sjöss,
befaren den, som farit minst ett år, och
välbefaren den, som farit minst två år på aflägsnare
farvatten.
R. P.*

Beffroi i den gamla siebenbürgska borgen Deva.

Beffroi i Gent.

Beffroi [b*fr*a’], fr. (eng. belfry, ty. belfried,
bergfried, mht. berchvrede, fsv. bergfrid, barfrid),
egentl. "fredsbärgning", "skydd för freden", det
äldsta och förnämsta tornet l. hufvudbyggnaden
("kärnan") i en medeltidsborg, hvilket torn tjänade
till försvarsverk och yttersta tillflyktsort. Dylika (mest
byggda i gotisk stil) förekomma ofta äfven i städer
såsom klocktorn, vare sig förenade med ett rådhus
(såsom i Prag, Bruges, Bruxelles o. s. v.) eller
isolerade (i Halle, Gent, Amiens) eller byggda öfver
en stadsport (t. ex. i Lybeck). Beffroi benämndes
äfven ett rörligt belägringstorn af trä.

Befolkningslära. Se Befolkningsstatistik.

Befolkningspolitik (jfr Politik) kallas
sammanfattningen af de åtgärder, genom hvilka staten eller
den organiserade samhällsmakten (styrelsen) söker att
reglera folkmängden. – Under den s. k.
merkantilismens period – från omkring den s. k. nyare
tidens inbrott till inemot slutet af 1700-talet (här
och där äfven något tidigare eller senare) – gällde
tämligen allmänt den föreställningen, att största
möjliga folkmängd vore både den bästa måttstocken
på en stats välmåga och det mest eftersträfvansvärda
målet för en regerings omsorger. Såsom man finner
af hvarje lands inre historia under denna tid,
framträdde – i synnerhet under periodens senare del –
en mängd särdeles märkliga yttringar af denna
föreställning. Genom konstlade medel uppmuntrade man
till ingåendet af tidiga äktenskap; skattelindring
eller fullständig skattefrihet, ja, t. o. m.
statspensioner tillförsäkrades dem, som egde ett ovanligt stort
antal barn; invandring från utlandet uppmuntrades
på alla lofliga sätt, och å andra sidan försvårades
eller rent af förbjöds all utvandring och det stundom
vid lifsstraff; hindren för jordegendoms klyfning
borttogos, och de första åtgärder, som vidtogos för att
göra näringarna fria, hafva befolkningspolitiken att
tacka för sin tillvaro. Genom lag inskränkte man
sorgtiden för änklingar och änkor, i afsikt att
därigenom främja hastigare omgiften, och den vård,
som genom hittebarnshusens upprättande mer
allmänt kom de utom äktenskapet födda barnen till del,
torde snarare få tillskrifvas tidens befolkningspolitik
än endast och allenast människovänliga
bevekelsegrunder.

Visserligen förfäktades redan tidigt och allt
emellanåt under merkantilismens period af –
sammanräknadt – ett icke obetydligt antal
nationalekonomiska författare den riktigare åsikten, att en relativt
stor och raskt växande folkmängd är önskvärd, men
endast under förutsättning att befolkningens välstånd
samtidigt ökas. En reaktion emot den
merkantilistiska befolkningspolitiken låg ock i den fysiokratiska,
af Adam Smith i hufvudsak accepterade grundsatsen,
att statens verksamhet borde, åtminstone som regel,
inskränkas till det nödvändiga rättsskyddet, så att
"de eviga och oföränderliga" naturlagarna finge
göra sig så mycket som möjligt gällande äfven i
det mänskliga samhällslifvet. I mera direkt opposition
mot den merkantilistiska befolkningspolitiken
uppträdde – väl icke utan egentliga föregångare, men
med större framgång – Robert Malthus i en, första
gången anonymt i London år 1798, sedermera,
utvidgad och delvis omarbetad, i talrika upplagor (på
flera språk) utgifven skrift: "An essay on the
principle of population". Själfva grundtanken däri är att,
på grund af den i människonaturen nedlagda
förökelsedriften, folkmängden har en tendens till att växa
hastigare än tillgången å underhållsmedel. Under
förutsättning af tillfredsställande näringsförhållanden,
kan nämligen folkmängden i ett land fördubblas inom
25 år, och inga (fysiologiska) orsaker hindra att en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>