Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Befolkningsstatistik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En fråga af stort intresse är, hvilka framsteg i
detta hänseende ännu äro möjliga att göra, eller
med andra ord: hvilket är det lägsta dödstal, som
öfver hufvud kan af ett folk uppnås? Ännu för mindre
än ett halft århundrade sedan satte Wappäus detta
minimum till vid pass 17 pro mille, men detta
"rekord" har i våra dagar slagits af flera af Europas
folk. Under 1840-talet stod hos oss Jämtlands läns
dödstal vid ej fullt 13 pro mille, ett resultat, som
veterligen är oöfverträffadt. (De ännu lägre tal, som
stundom möta från australiska länder, äro
ofullständiga eller annars missvisande.) Dylika fakta tala
för, att äfven nutidens längst hunna folk kunna göra
ytterligare framsteg, men när optimistiska hygienici
tala om dödstal af 10 pro mille eller ännu lägre
såsom möjliga, har man dock rätt att ställa sig
skeptisk. Kulturen utrustar visserligen alltjämt
människan med nya utvägar för bekämpandet af sjukdom
och död, men den medför äfven skuggsidor, hvilkas
öfvervinnande i sin ordning är en ny och
betydelsefull – kulturuppgift.
I fråga om förhållandet mellan födelsetal och
dödstal, har tidigt nog uppmärksammats, att höga
födelsetal i regeln åtföljas af höga dödstal och
tvärtom. All erfarenhet bekräftar detta; dock må
härvid erinras om att det är ett misstag, när af
nämnda faktum den slutsatsen drages att skillnaden
i dödlighet alltså endast skulle vara skenbar och
förklaras blott genom de olika födelsetalen.
Differenserna i fråga om dödligheten äro nog fullt
verkliga, ej endast skenbara; men förhållandet är att i
många fall det är samma orsaker, som höja både
födelse- och dödstalet. En låg kulturståndpunkt
beledsagas af ringa lefnadsanspråk; härmed följa tidiga
och talrika giften och alltså äfven talrika födelser,
men en låg kulturgrad åtföljes naturligtvis också af
talrika dödsfall. Framsteg i kultur åter, som sänka
dödssiffran, följas af stegrade lefnadsanspråk, hvaraf
ofta föranledas försenade giften och inskränkningar
i fråga om nativiteten.
Det högsta tänkbara födelsetalet är här ofvan
angifvet till ungefär 65 födelser årligen för hvarje
tusental människor. Under ideala förhållanden vore
ej i och för sig omöjligt, att ett sådant födelsetal
kunde förefinnas sida vid sida med ett dödstal af
t. ex. 20 på tusen. Härur skulle såsom resultat
framgå en naturlig folkökning af 45 årligen på
tusen, hvilket väl alltså är den högsta folkökning,
som gärna kan tänkas. Huru förhållandena i detta
fall gestalta sig i verkligheten är redan visadt här
ofvan (sp. 1178 ff.).
Födelseöfverskottets värde bestämmes emellertid
icke ensamt af dess storlek i och för sig. En naturlig
förökning af 10 på tusen kan vara resultatet i ett
fall af ett födelsetal om 50 pro mille och ett dödstal
om 40 pro mille, i ett annat fall af ett födelsetal
om 30 och ett dödstal om 20 pro mille. Dessa
olikheter representera naturligtvis mycket skilda
kulturståndpunkter. Till följd häraf är äfven proportionen
mellan födelse- och dödstalen af stor betydelse. Mot
hvarje hundratal döda svara i nutidens germanska
Europa 160 à 170 födda; för hundra år sedan var
proportionen betydligt lägre (130 à 135). Att de
föddes antal når till fullt dubbelt mot de aflidnes är
öfverallt en stor sällsynthet. Ett utomordentligt
exempel på en sund och lifskraftig befolkning lämnar
Västerbottens län i Sverige. I medeltal för nittio
år (1811–1900) hafva här mot hvarje hundratal
döda svarat 202 födda.
I det föregående äro såsom medelförhållande för
människosläktet i våra dagar förutsatta ett
födelsetal af 43 på tusen hvarje år och ett dödstal af
35 på tusen. Efter ett samladt hufvudtal af 1,630
millioner människor skulle detta innebära vid pass
70 millioner födelser årligen samt vid pass 57
millioner dödsfall. För hvarje timme gör detta i det
närmaste 8,000 födelser och 6,500 dödsfall, d. v. s.
att hvarje timme, som går, medför en förökning af
människosläktet motsvarande folkmängden exempelvis
i en medelstor svensk köping. För hvarje timme
uppstår på jordklotet ett nytt samhälle af t. ex.
Djursholms storlek.
Vid sidan af födelseöverskottet bestämmas
människosläktets utbredning och fördelning på jorden af
omflyttningen. För halftannat årtusende sedan, när
samfärdsmedlen voro ofullkomliga och osäkerheten
allmän, tog omflyttningen formen af "folkvandringar",
då hela folk bröto upp med all sin egendom och
sökte sig nya boplatser, mer eller mindre aflägsna
från de gamla. Utflyttningen såsom en akt af
individen räknar, i större skala, sin begynnelse från
Amerikas upptäckt och har under nittonde seklet,
med dess oerhörda förbättring af samfärdseln,
utvecklat sig till en folkrörelse af den allra största
betydelse. Öfver hufvud torde under sagda århundrade
Europa haft en nettoförlust till de andra
världsdelarna af vid pass 24 millioner människor. Närmare
detaljer härom återfinnas i artikeln om utvandring;
här må endast meddelas att under de sista fyrtio
åren förlusten (d. v. s. utvandringens öfverskott öfver
invandringen) nått de belopp, som visas af
efterföljande tal:
| Åren | Nord- västra Europa | Syd- västra Europa | Öst- Europa | Europa |
| 1861–1870 | 2,575,000 | 554,000 | 538,000 | 3,667,000 |
| 1871–1880 | 2,030,000 | 498,000 | 364,000 | 2,892,000 |
| 1881–1890 | 3,900,000 | 978,000 | 933,000 | 5,811,000 |
| 1891–1900 | 1,354,000 | 1,249,000 | 1,840,000 | 4,443,000 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
