Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 2. Armatoler - Bergsund / 1207-1208 (1904) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Begrafning

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Bland Väst-Asiens folk återfinna vi jordandet af
liken i byggnader af sten eller tegel och i
klippgrafvar.

På öarna i den grekiska arkipelagen har man
funnit små stenkistor under flat mark, innehållande
människoskelett och härstammande från förmykensk
tid, omkr. 2000 år f. Kr. Åtskilligt senare (omkr.
1500 f. Kr.) äro de vid Mykenai i Grekland
anträffade fyrkantiga schaktgrafvarna, som utgöras af
i klippan urholkade rum, täckta med stenhällar och
afsedda för flera lik. Något yngre äro de
kupolformiga och fyrkantiga, genom en gång tillgängliga
grafkamrarna, som äfven upptäckts i Mykenai och
annorstädes i Grekland (t. ex. vid Menidion, Orchomenos
och Vafio). De mykenska grafvarna innehålla
obrända lik, nedlagda med vapen, guldsmycken,
redskap, bägare, idoler o. s. v. Man- och
barnskelett bära ofta guldmasker för ansiktet; på barnen
äro äfven händer och fötter stundom lindade med
guldbleck. Dödsoffer tyckes ha förrättats åt de
aflidne; åtminstone ha spår af förbränning iakttagits
i grafvarna. Några säkra spår af likbränning ha ej
iakttagits i de stora Mykenai-grafvarna, ehuru seden
att bränna liken eljes höll på att samtidigt sprida
sig i det öfriga Europa. Möjligen beror detta på att
de stora grafbyggnaderna innehålla lämningarna af
en härskande kast af orientaliskt ursprung, hvilken
ej liksom arierna ville antaga den nya sedvänjan. I
de homeriska dikterna omtalas blott likbränning.
Under den klassiska tiden användes jordande och
bränning af liket vid sidan af hvarandra.

Attiskt begrafningståg (antik terracotta-bild).

Begrafningen var för den klassiska forntidens greker
en helig plikt. Omedelbart efter döden tilltrycktes
likets ögon och mun, det tvättades af kvinnliga
anhöriga och smordes, ikläddes i regeln hvita kläder
och utställdes sedan på en bädd till beskådande.
Släkt och vänner samlades kring den aflidne, och
dödsklagan ljöd under en hel dag. Sedan skedde
likbegängelsen, antingen på aftonen eller morgonen.
Den döde fördes bort på en vagn eller bars i senare
tid. Liket antingen brändes eller bisattes obrändt.
Det var en allmän sed att begrafva de döde utanför
stadsportarna. I Aten skedde detta utanför
Dipylonporten, där ett stort graffält i senare tid lämnat rika
fynd. Den döde lades i regeln i en träkista eller en
stensarkofag; barnlik ha ofta anträffats i stora lerkärl.
Med den döde nedlades åtskilligt bohag, lerkärl
m. m., och i hans mun stoppades ofta en obol, ett
mynt, hvilket skulle lämnas som färgpenning åt
Charon, som förde den aflidne öfver floden Styx till
skuggornas rike, Hades. – I Italien vann
likbränningen insteg under bronsåldern, och askan samt de
brända benen bisattes i regeln i lerurnor. Senare
förekomma likbränning och begrafning jämsides. I
det hela erbjuda grafskick och begrafningsceremonier
under klassisk tid stora likheter i Grekland och
Italien. Den romerska ätten (gens) hade vanligen
gemensamma grafbyggnader med en mängd nischer,
i hvilka askurnorna förvarades. Grafbyggnaderna
kallades kolumbarier (dufslag). – I Spanien finna vi
mot stenålderns slut obrända lik, begrafna i utsträckt
eller hopböjd ställning, i större och mindre
stenkistor eller ock förvarade i stora lerkärl (pithoi). –
I mellersta Europa råder under den yngre
stenåldern jordande af liken. Dessa bisattes antingen i
naturliga eller konstgjorda grottor, i stenkistor,
liggande i högar (fig. 1, sp. 1211) eller under flat mark,
i byggnader af väldiga stenblock eller i grafvar under
flat mark utan skydd af stenar o. d. Dessa olika
grafformer äro mer eller mindre geografiskt begränsade
i förhållande till hvarandra. Synnerligen vanligt var,
att skelettet bisattes i sittande ställning eller liggande
med knäna uppdragna mot bröstet. Vanligen äro
grafvarna orienterade mot öster, söder eller sydöst.

Under bronsåldern blir småningom likbränningen
det härskande grafskicket öfver hela Europa. Denna
sed är tydligen uttrycket för en ny uppfattning af
själen. Om man under den yngre stenåldern hade
trott, att själen fortlefde, så länge kroppen bevarades,
så hade nu erfarenheten lärt, att kroppen ej för
alltid kunde skyddas mot upplösning. Nu vann den
föreställningen insteg, att själen alls icke dör, utan
genom likbränningen befrias från kroppen och så
begifver sig till de dödes boning. – Med järnålderns
inträdande begynner på nytt jordandet, så att t. ex.
å det berömda graffältet vid Hallstatt i Öfre Österrike,
hvilket härstammar från århundradena omkr. 600
f. Kr., öppnades 525 skelettgrafvar och 455
brandgrafvar. De båda grafskicken förekomma jämsides
ända till kristendomens införande, då jordandet blir
det enda tillåtna.

I Norden uppvisar grafskicket i stort sedt samma
utveckling som i det öfriga Europa. Under stenåldern
begrofvos liken obrända. Det enklaste sättet var
naturligtvis att nedlägga liket i en grop i jorden
utan något särskildt omhölje. Man har också i danska
afskrädeshögar från den oslipade flintans tid funnit
ett par sådana grafvar; den döde begrofs sålunda på
själfva boplatsen. På några ställen i Sverige, men
framför allt på Jylland, ha sådana enkla grafvar
anträffats, hvilka härstamma från stenålderns senare
perioder. Det öfvervägande antalet grafvar från denna
tid utgöres dock af stora grafkammare, byggda af
stenblock och hällar. Vi kunna urskilja tre olika
slag af sådana grafkammare. Äldst är den enklaste
af dem, den s. k. stendösen, hvilken består af i
regeln 4 eller 5 på kant resta väggstenar, till större
delen synliga ofvan den omgifvande jordhögen. Den
af väggstenarna bildade kammaren täckes af ett
väldigt stenblock. Ofta är dösen på en sida försedd med
en vidare, dörrlik öppning mellan väggstenarna.
Gånggriften består också af upprättstående hällar,
hvilka bilda en aflång kammare, täckt af flera
stenblock. Från en af långväggarna utgår vinkelrätt mot
densamma en låg och smal gång, som utmynnar i
kanten af den hög, hvilken omger gånggriften ända
upp till täckhällarna. Hällkistan består af en
rektangulär kammare utan gång, men ofta med en
ingångsliknande anordning på den mot söder eller öster
riktade ändan af den långsmala kammaren. De stora
stengrafvarna äro massgrafvar, afsedda för en hel

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>