Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karl Mikael B., en af Sveriges ypperste, mest originelle skalder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skönt och fult, allt ser och älskar han, allt suger
hans väsen till sig. Han blir ett magasin, där det
borgerliga Stockholm, gatans och grändernas
Stockholm, dess vanor, seder och traditioner, dess
bildningsart och föreställningskrets rymmas, och där en
smutsig krog, sedd med hans ögon, har samma behag
som ett landskap, hämtadt från Djurgården eller
Haga. Han blir realisten, som målar allt, men hvars
poetiska snille af alla dessa ur skapelsen utbrutna
fragment ger oss en ny skapelse.
Egendomligt nog står Bellman nästan oberörd af
sin tids s. k. upplysning, af hela den filosofi och
poesi, som prägla en Kellgrens, en Leopolds
diktning. Enstaka paralleller kunna dragas mellan
naturstämningarna i Gyllenborgs "Årstider" och
Fredmans epistel n:r 42 eller i Oxenstiernas "Atis och
Camilla" och B:s Bacchi Tempel. Men därvid
stannar det. Mer besläktad synes han vara med
Rousseaus idylliska naturkänsla.
Hvilka äro de bildningselement han upptog och
assimilerade med sitt väsen? Först den genom Dalin
förmedlade traditionen från storhetstiden, från
Stiernhielm, Lucidor, Runius, Israel Holmström och andra
– den yra, sjudande lifsglädjens orgie med Karl
XII-humörets öfverdåd, en backanal, vild som ett
handgemäng, ehuru stundom afbruten af en psalm.
(Den religiösa ådran i hans väsen är nämligen så
kraftig, minnena från hemmets konventiklar
återvända så ofta, att han aldrig upphör att sjunga
andaktskväden. Därom vittna hans 1770, 1771 och
1778 i "Dagligt allehanda" tryckta 15 psalmer.)
Vidare hela den ström af rokoko-poesi från Frankrike,
som fyllde Stockholm – kupletter ur operor på
Bollhuset, kärleksvisor och dryckeskväden, sjungna i
sekreterarens kretsar, gatstrofer eller skämtvers,
uppfångade af svenskar, nyligen hemkomna från Paris,
en hel antologi af skalder, som strängat sina lyror
till vinets och kärlekens lof, från de halft mytiske
Le Houx och Olivier Basselin, vådevillens fäder, till
Saint-Amant, Piron och Vadé. Alla dessa – och
många flera – äro hans andlige fäder. Han tager
det gammalsvenska temperamentet hos de ene, motiv,
rimflätning och strofbyggnad hos de andre och
förmäler så, efter en konstfull sammangjutning,
karolinernas råa, men i sin outtömliga lifskraft
imponerande festrus med rokokons gratie. Själf tillhörande
rokokons Sverige, återger han folkets rokoko. Det
är tidskostymen kring bilderna. Och med
tidskostymen följde icke allenast tidsfärgen, utan tidens andliga
atmosfär. All den otämda njutningstörsten hos
1760-talets människor, all den febrila oro, som gömde sig
under masken, all den osäkerhet, som genom kursens
växlingar gjorde penningens egande och förvärfvande
till hasardspel och mera än någonsin lät dem jaga
efter en kort, men rusande lyckodröm – allt speglar
hans dikt. En af de mest sangviniske, efter hvarje
nytt skeppsbrott städse lika oförtrutne lyckojägarna,
kände och förstod han som ingen denna tidsstämning,
hvilken han adlade med ett i densamma liggande,
ur densamma lysande vemod, och han egde tillika den
sig evigt förnyande ungdom, den naiva och sorglösa
barnslighet, för hvilken jorden ändå är ett paradis.
Själf en vagabond, sökte han sina hjältar och
hjältinnor i vagabondvärldens original, i grändernas
krogar och jungfruhus. Och när han skänkte dem
hela det innehåll, hvarur hans dikt framsprang, blef
hans poesi ej blott i sällsynt grad nationell, med
djupa rötter i svensk natur och i den svenska
nationalkaraktären, utan äfven en världsparodi, där högt
och lågt, skönt och fult, det sublima och det komiska
upplöstes, för att sammansmälta till en humorns allt
förintande och allt förevigande världsbild.
Bibelparodien, som låg i tidslynnet, med anor från
Dalins kalottpredikningar och några franska poeter,
blef sålunda hos B. ingen satir, intet angrepp mot
religionen, utan humoristiska genretaflor med bibelns
figurer omstöpta i en stil, som utmärker våra
allmogemålningar, d. v. s. till människor ur skaldens Sverige.
 |
| Bellmans porträtt, efter teckning af Sergel. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
