Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bentinck, från Pfalz härstammande adelsfamilj. A. Den engelska linjen. - B. Den tyska linjen. - Bentivoglio, italiensk släkt, ur vilken åtskilliga skalder och lärde framgått. - Bentokowski, Felix, polsk litteraturhistoriker. - Bentley, Richard, engelsk filolog och kritiker.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var nu ganska skröplig och förmådde föga uträtta;
den egentliga makten låg hos hans unge kolleger
Castlereagh och Canning; deras beryktade duell
skakade kabinettets ställning och påskyndade hertigens
död, 1809.
3. William Cavendish B., yngre son till
den föregående, kallad "lord William B.", brittisk
statsman, f. 1774, d. 1839, egnade sig först åt
militäryrket och åtföljde Suvorov under dennes
norditalienska fälttåg 1799 samt österrikiska armén till
1801. Han blef 1803 guvernör i Madras, men
återkallades 1807 af ostindiska kompaniets direktörer till
följd af seapoysmyteriet i Vellore. Därpå tjänade
han som generallöjtnant under Wellington på
Pyreneiska halfön och var 1811–15 engelsk befälhafvare
på Sicilien samt denna ös verklige regent. Därunder
gaf han sicilianerna en fri författning och
omorganiserade deras armé, företog 1813 en olycklig
expedition till Katalonien mot den franske marskalken
Suchet och uppmuntrade – i samförstånd med sin
vän, hertigen af Orléans (sedermera Ludvig Filip),
hvilken då bodde i Palermo – den italienska
enhetstanken på ett sätt, som vållade den hemmavarande
regeringen allvarsamt bryderi. 1827 utsågs B. till
generalguvernör i Ost-Indien och utöfvade detta
ämbete 1828–35. Hans generalguvernörstid (se
Indien) utmärktes genom en upplyst och energisk
verksamhet för inre reformer, så att det kunnat sägas,
att han var den förste generalguvernör i Indien, som
styrde landet med den infödda befolkningens välfärd
till främsta ögonmärke. Det systematiska utrotandet
af de fruktade röfvarbanden thags, förbudet (1829)
mot änkbränning vid männens likbegängelse (sati)
och framför allt införandet af engelska som Indiens
officiella språk i ämbetsverk och vid undervisningen
(1835) känneteckna hans styrelse i Indien.
Besparingar infördes i förvaltningen, så att ett deficit på
1 mill. pd st. förbyttes i ett öfverskott på 2 mill.,
och en mängd ämbeten gjordes tillgängliga för den
infödda befolkningen. B:s minne i Indien hedrades
efter hans afresa genom en medelst
nationalsubskription, förnämligast bland infödingar, åstadkommen
staty i Calcutta, försedd med en berömd inskription
af hans vän och medhjälpare, historieskrifvaren
Macaulay, där det bl. a. heter, att B. "ingöt i
den orientaliska despotismen den brittiska frihetens
ande" och att han "afskaffade grymma religionsbruk
samt utplånade förödmjukande rasåtskillnader". Efter
sin återkomst till hemlandet invaldes B. 1837 i
underhuset, men afled redan 1839. Se Dem. Boulger,
"Lord William Bentinck" (1892, i serien "Rulers
of India").
4. William George Frederick
Cavendish B., kallad "lord George B.", den
föregåendes brorson, engelsk politiker och sportsman, f.
1802, d. 1848, var systerson till Cannings hustru
och under dennes utrikesministertid i 3 år hans
privatsekreterare. Från 1826 till sin död tillhörde
han underhuset och gjorde sig där efter 1845
bemärkt som ledare – jämte Disraeli – för den
protektionistiska fraktion, som ansåg Peel ha svikit
tory-partiet genom spannmålslagarnas uppgifvande
och därför 1846 vållade hans fall. B. var en af
kapplöpningssportens mest framträdande
representanter i England och uppoffrade för turfen t. o. m.
erbjudna ministerplatser. Hans politiska verksamhet
är skildrad af Disraeli ("Lord George B., a political
biography", 8:e uppl. 1872); hans bana som
sportsman af J. Kent, i "Racing life of lord George B."
(1892).
B. Den tyska linjen härstammar från Wilhelm
von B., riksgrefve, yngre son till den förste
hertigen af Portland, f. 1704, d. 1773. Hans
efterkommande gåfvo upphof till flere linjer, af hvilka
den westfaliska kom i besittning af det stora
aldenburgska fideikommisset, upprättadt af den siste
grefven af Oldenburg och Delmenhorst, Anton Günther,
åt hans oäkta, men legitimerade son Anton. Från
1829 till 1855 fördes inom släkten om detta
fideikommiss en förbittrad strid, den s. k. bentinckska
arfföljdsstriden, hvilken vållade Tysklands förnämste
rättslärde mycket hufvudbry och till sist löstes
genom en af oldenburgska regeringen åvägabragt
förlikning.
V. S–g.
Bentivoglio [-vå’ljå], italiensk släkt, ur hvilken
åtskilliga skalder och lärde framgått. 1. Guido
B., kardinal, f. 1579 i Ferrara, d. 1644, var påflig
nuntie i Flandern och sedan i Frankrike. Han är
känd som författare till Storia delle guerre di Fiandra
(1632–39), som på ett sanningsenligt och
jämförelsevis opartiskt sätt skildrar Nederländernas uppror. –
2. Cornelio B., kardinal, f. 1668 i Ferrara,
d. 1732, var en tid påflig nuntie i Frankrike. Han
gynnade i hög grad konster och vetenskaper och
författade smärre dikter.
Bentkowski, Felix, polsk litteraturhistoriker,
f. 1781, d. 1852, var 1817–31 professor och
bibliotekarie vid universitetet i Warschau. Hans förnämsta
verk är Den polska litteraturens historia (1814).
Bentley [be’ntli], Richard, berömd engelsk
filolog och kritiker, f. 1662 i Oulton, Yorkshire, d.
1742 i Cambridge,
studerade sedan 1676 i
Cambridge och vistades först
som informator, sedan som
kaplan länge i doktor,
sedermera biskop
Stillingfleets hus. 1693 blef han
kunglig bibliotekarie vid
S:t Jamesbiblioteket. Sitt
rykte som filolog grundlade
B. genom sitt om skarp
kritisk begåfning och
omfattande lärdom vittnande
"bref till Mill",
kommentarier, vidfogade d:r Mills
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
