Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berenice. Se Berenike. - Berenike (grek.) - Berenike, egyptiska drottningar. - Berenike, dotter till Konung Herodes Agrippa I af Judéen - Berens, Hermann Johannes, musiker. - Berenson, Bernhard, konstforskare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Berenice. Se Berenike.
Berenike l. Berenice (egentl. Ferenike, grek.,
"segerbringerska"), i forntiden namn på flera efter
ptolemaiska furstinnor med namnet B. uppkallade
städer. Den märkligaste af dessa var B.
Troglodytike i Öfre Egypten, vid Röda hafvet, nära Etiopiens
gräns. Det anlades 275 f. Kr. af Ptolemaios Filadelfos
och var såsom ändpunkt för den stora ökenvägen
mellan Egypten och Röda hafvet under närmare
500 år en viktig förmedlingsort för handeln i
synnerhet på Indien och Arabien. Numera ruiner. –
Norr om B. lågo faraonernas smaragdgrufvor Djebel
Sábara, hvilka af araberna bearbetades ända till 1370.
Muhammed Ali gjorde ett fåfängt försök att
återupptaga driften därstädes.
Berenike (lat. Berenice), namn på åtminstone 4
egyptiska drottningar. Den första, Berenike I,
var den fjärde i ordningen af Ptolemaios I:s gemåler
och blef i denna egenskap moder till Ptolemaios II
Filadelfos. – Berenike II, dotter till Kyrenes
härskare Magas, blef förmäld med Ptolemaios III
Euergetes. Efter henne har stjärnbilden
Berenikes hår fått sitt namn. Såsom votivoffer för sin
makes krigiska framgångar i Asien egnade
nämligen denna drottning Afrodite sitt fagra hår, och då
detta följande morgon försvunnit ur templet, uppstod
en sägen, som vann allmän utbredning och tilltro,
att gudarna bortfört håret och satt det som stjärnbild
på himmelen. – Berenike III, dotter till
Ptolemaios X, förmäldes med dennes yngre broder
Ptolemaios XI Alexander. Efter sin makes död äktade
hon sin styfson Ptolemaios XII Alexander, som inom
kort bragte henne om lifvet. – Berenike IV,
dotter till Ptolemaios Neos Dionysos och Kleopatra
Tryfaina, upptogs efter sin faders fördrifvande till
medregentinna af sin moder och regerade efter dennas
död ett par år ensam; men Neos Dionysos återkom
snart, öfvervann och dödade henne.
K. P.
Berenike (lat. Berenice) l. Bernike, dotter
till konung Herodes Agrippa I af Judéen och syster
till Agrippa II och den för sin skönhet berömda
Drusilla (se Ap. G. 25: 13, 23; 26: 30), f. 28
e. Kr., beskrifves såsom lika sedeslös till sin vandel
som skön till sitt yttre. Hon var förmäld med sin
farbroder, konung Herodes af Chalkis (vid Libanon).
Efter dennes död (48 e. Kr.) bodde hon en tid
tillsammans med sin broder Agrippa II, tills hon ingick
äktenskap med konung Polemon af Cilicien. Denne
öfvergaf hon dock snart och återvände till sin broder.
I Cæsarea hörde hon aposteln Paulus. Under det
judiska kriget och efter dess slut underhöll hon en
brottslig förbindelse med Jerusalems besegrare Titus
och hoppades t. o. m. att blifva hans gemål,
men försköts af honom, sedan han blifvit kejsare
(år 79).
(J. Hdr.)
Berens, Hermann Johannes, musiker, f. 7
april 1826 i Hamburg, studerade under C. G.
Reissiger, kom 1847 till Sverige, där han 1848 blef
musikdirektör vid Lifregementets husarkår i Örebro,
1860 kapellmästare vid dåvarande Mindre (nuv.
Dramatiska) teatern i Stockholm samt 1861 t. f. och
1868 ord. lärare i komposition och instrumentering
vid Musikaliska akademien. Död 9 maj 1880. B.
åtnjöt stort förtroende såsom pianolärare och
handledde en tid drottning Lovisas och hennes dotters
musikstudier. Såsom tonsättare var han ganska
flitig (omkr. 100 opustal). Hans kompositioner bestå
af stråkkvartett, stråktrior, kvartetter, trior och
duetter för piano, solostycken för orgel och en större
mängd för piano, de senare dels sonater, dels
salongsmusik, transkriptioner och instruktiva saker, sånger
och slutligen operor: Violetta (uppf. 1855), En
sommarnattsdröm (1856), Lulli och Quinault (1859), En
utflykt i det gröna (1862), Riccardo (1869) m. fl.
De salongsmässiga pianostyckena äro än briljanta, än
sentimentala, alltid melodiösa och särdeles spelbara.
Högre stå operorna, hvilka utmärka sig för smak
och förstånd, säker teknik och förträfflig
instrumentering. – Sonen Herman B., f. 17 nov. 1862
i Stockholm, har genomgått konservatoriet i Stockholm
och verkat som kapellmästare vid Södra, Svenska
och Vasateatern och som dirigent för Stockholms
allmänna sångförening m. m. Dessutom har han satt
musik till flera pjäser, såsom De landsförviste, Hin
och smålänningen, Jon Blund, I ungdomens vår
och Prinsessa för en dag.
A. L.
Berenson [be’rinsn], Bernhard,
nordamerikansk konstforskare af tysk-rysk (polsk-judisk) börd,
f. 26 juni 1865 i Förenta staterna, studerade först
vid Harvard-universitetet nära Boston, därefter i
Paris, Oxford och Berlin och är sedan flera år större
delen af året bosatt i Settignano, i grannskapet af
Florens. B. har, utgående från Giovanni Morellis
stilkritiska metod, egnat sig åt lika omfattande som
inträngande studier rörande den italienska
renässansens målarkonst – särskildt de florentinske
mästarnas handteckningar – och därvid, behärskande
ett utomordentligt rikt tafvel- och teckningsmaterial,
sådant som det först i våra dagar, de billiga
gallerifotografiernas tidehvarf, varit möjligt att hopbringa,
visat prof på respektgifvande lärdom och ovanlig
skarpsynthet. Särskild ryktbarhet har den
fantasirike forskaren vunnit genom att vid sidan af ett
par stora renässanskonstnärer, Sandro Botticelli och
Domenico Ghirlandajo, uppkonstruera två med dem
närbesläktade anonyma artister, som han kallat
Amico di Sandro och Alunno di
Domenico, och hvilka han tillskrifter två grupper om de
två resp. förebilderna mycket erinrande, men svagare
målningar. Idérik och smidig, har B., som därjämte
är en elegant essayist, i England vunnit stort rykte,
under det att han, på grund af bristande vördnad
för i specialiteter lika lärda, men mer tungrodda
tyska detaljforskare, i Tyskland blifvit lyst i bann
– äfven en så högt stående auktoritet som Bode
har i en ytterst hätsk artikel sökt med sitt tungt
vägande ord brännmärka honom såsom en
vetenskaplig humbugsmakare, delvis kanske därför att B.,
såsom representant för nordamerikanska millionärer,
lyckats snappa bort från Tyskland och sända öfver
Atlanten månget utsökt gammalt konstverk. Men
äfven om B. ej kan frånkännas en viss
sensationslystnad äfvensom ombytlighet i åsikter, kan dock
ej förnekas, att han ofta visat prof på genialitet,
sällspordt skarp blick, en värmande hänförelse för
sitt ämne, oerhörd flit och – förslagenhet. En
annan fråga är, om hans mer eller mindre
sensationella hypoteser och konstruktioner äro af
bestående värde. – Bland B:s skrifter må nämnas den
1891 skrifna The venetian painters (1894), Lorenzo
Lotto (s. å.), The florentine painters (1896), The
central italian painters (1897) och senast (1903) det
stort anlagda verket The drawings of the florentine
painters, classified, criticised, and studied as
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
