Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bergfiskar - Bergfolk - Bergfrid - Bergfä. Se Bergfolk. - Berggalt. Se Bergsnultra. - Berggreen, Andreas Peter, dansk musiker. - Berggren, Jakob, resebeskrifvare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lefva de af kräftdjur och ofta af hårdskaliga blötdjur,
hvilka de gripa bland tång och på bergbotten. Deras
tandbeväpning på käkar och svalgben är också lämpad
att krossa hårda föremål. Starkast framträder denna
utrustning på en grupp utländska bergfiskar, de
s. k. papegojfiskarna (Scarinæ), på hvilka
käktänderna sammansmälta till en hård, skarp benskifva.
I samband med detta lefnadssätt hos nämnda fiskar
stå också de tjocka, uppsvällda läpparna, som
föranledt namnet läppfiskar. Deras kroppsform,
ehuru vanligen mera hoptryckt, öfverensstämmer
ganska mycket med den spolformiga abborrtypen.
De egentliga bergfiskarna (Labrinæ) likna dessutom
nämnda typ äfven däri, att taggstråligheten är
utvecklad i större delen af ryggfenan — ett bland
de yttre tecknen för en långt framskriden grad inom
de egentliga fiskarnas utvecklingsserie. Från
abborrtypen och dithörande formserier skilja sig emellertid
bergfiskarna genom sina jämförelsevis stora,
slätkantade (cykloida) fjäll. En annan för dem rätt
utmärkande egendomlighet är den, att fenhinnan mellan
taggstrålarna utskjuter i en fri, spetsig flik.
Bergfiskarnas familj är ganska formrik. Öfver
550 arter, fördelade i 46 släkten, äro beskrifna.
De flesta och de praktfullaste tillhöra de tropiska
hafven; dock utmärka sig äfven de tempererade
hafvens bergfiskar genom skönhet i färgteckning. Denna
synes emellertid hos dem alla vara föga ständig:
växlande i lifvet, försvinner dess glans helt snart
efter döden.
De till Skandinaviens fauna hörande bergfiskarna,
hvilka alla tillhöra underfam. Labrinæ, kunna skiljas
från hvarandra enligt följande schema:
A. Analfenan har tre taggstrålar.
a. Käkarna hafva blott en enkel rad af
tänder eller endast glesa småtänder innanför
denna.
α. Sidolinjen har mer än 40 fjäll.
1. Labrus maculatus, Bergsnultra:
ryggfenan har 19–21 taggstrålar,
analfenan 8–9 mjuka strålar;
streckteckningen på hufvudet är röd.
2. Labrus mixtus, Blåsnultra:
ryggfenan har 16–18 taggstrålar,
analfenan 11 mjuka strålar; streckteckningen
på hufvudet är blå.
β. Sidolinjen har mindre än 40 fjäll.
3. Labrus (Crenilabrus) melops,
Skärsnultra: en svart fläck vid
stjärtfenroten under sidolinjen.
b. Käkarna hafva flera rader af tänder
innanför den yttre raden.
4. Labrus (Ctenolabrus) rupestris,
Stensnultra: en svart fläck vid
stjärtfenroten ofvanför sidolinjen.
B. Analfenan har mer än tre taggstrålar.
a. Käkarna hafva flera rader af tänder
innanför den yttre raden.
5. Labrus (Acantholabrus) Palloni,
Brunsnultra: ryggfenan har 9 mjuka
strålar: en svart fläck vid
stjärtfenroten ofvanför sidolinjen.
b. Käkarna hafva blott en enkel rad af tänder
eller endast glesa småtänder innanför denna.
6. Labrus (Centrolabrus) exoletus,
Grässnultra: ryggfenan har 6–7 mjuka
strålar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
