Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Besançon, hufvudstad i franska depart. Doubs - Besanmast. Se Besan - Besant. 1. Sir Walter B., engelsk romanförfattare - Besant. 2. Annie B., född Wood, engelsk kvinnlig agitator
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
floden kringfluten platå, som endast genom
ett smalt näs, 120 m. högt öfver flodens yta,
hänger fast med stranden. 48,329 inv., som kommun
55,362 (1901). B. har stor industri, däribland
järnverk, maskinfabriker och en mycket ansenlig
urfabrikation (i departementet produceras årligen
400,000 ur af 13,000 arbetare). Handel med vin,
järn, trä. Säte för generalkommandot öfver 7:e
armékåren, för en ärkebiskop (sedan 3:e årh.) och
för en appellations- och en handelsdomstol. Det har
två fakulteter (faculté des sciences och faculté
des lettres), en école preparatoire de médecine
et de pharmacie, ett lyceum, ett prästseminarium,
ett seminarium för lärare och ett för lärarinnor,
ett collège, en artilleriskola, ett bibliotek (på
130,000 band), ett konstmuseum, ett naturaliekabinett,
ett hospital och ett döfstuminstitut. – B. är
mycket välbyggdt och har vackra promenader. Det
eger en gotisk domkyrka (S:t Jean) delvis från 11 :e
årh. Redan förut befäst, fick B. efter kriget 1870–71
en mängd nya fort, bland hvilka de förnämsta äro
Montfaucon i ö., Est och Ouest des Buis samt Fontain
och Rolland i s., Planoise och Rosemont i v., Monts
Boucons, Justices och Benoit i n., hvarjämte den
höjdsträcka, som följer vänstra stranden af Ognon,
kommer att befästas från Pouilley till Chailluz,
så att den yttre fortgördeln får en omkrets af 42
km. längd. – B., som i forntiden hette Vesontio och
var de galliske sequanernas hufvudstad, besattes 58
f. Kr. af Caesar, hvilken i närheten besegrade den
germanske konungen Ariovist och gjorde orten till c-n
betydande vapenplats. Det var sedermera hufvudstad
för frigrefskapet Burgund (Franche-Comté), kom
under 1100-talet till Tyskland och gjordes af kejsar
Fredrik Barbarossa, som där höll flera riksdagar,
till fri riksstad. Genom westfaliska freden (1648)
afträddes B. till Spanien, som 1679 öfverlämnade
det till Frankrike. 1814 belägrades det förgäfves af
österrikarna. Staden har ännu många fornlämningar
från den romerska tiden, såsom kejsar Aurelianus’
triumfbåge och en i nyare tid upptäckt storartad
romersk teater. Från 1691 hade staden ett universitet,
hvars juridiska fakultet 1722 flyttades till Dijon,
hvaremot den teologiska och medicinska egde bestånd
i B. till revolutionen. B. är födelseorten för många
berömda fransmän, såsom kardinal Granvella, V. Hugo,
Noudier, Rémusat och Proudhon. .
J. F. N. L. W:son M.
Besanmast. Se Besan.
Besant [be’sent 1. besä’ntj. 1. Sir Walter
B., engelsk romanförfattare, f. 14 aug. 1836 i
Portsmouth, d. 9 juni 1901, var sex år lärare
vid Royal college på Mauritius, men egnade sig
från 1868 åt den litterära banan och bosatte sig
i Hampstead invid London. Han uppträdde i början
som litteraturhistoriker och författade Studies in
early french poetry (1868), The french humorists from
12:th to 19:th century (1873) samt <i<Rabelais</i> (1877)
m. fl. biografiska karaktärsbilder, lämnade bidrag
till en mängd tidskrifter och var medutgifvare af
"New Plutarch". B. blef 1868 sekreterare i stiftelsen
för Palestinas utforskande och ombesörjde dess
21-års-berättelse (1886), skref tillsammans med
E. H. Palmer Jerusalem, the city of Herod and Saladin
(1871; ny uppl. 1888) och utgaf från 1881 "The survey
of western Palestine". – B. hade tidigt förvärfvat
sig mångsidig kännedom om olika folkklassers och
i synnerhet de fattigares lif, något som kom hans
romanskriftställeri till godo. Han
ingick 1671 författarbolag med James Rice (död
1882), men större anparten af deras samskrifna
berättelser härrör dock från B. Här må nämnas The
golden butterfly (1876; "Guldfjäriln", 1883),
Ready money Mortiboy (1872; "Rike Mortiboy",
1884) och This son of Vulcan (1876). Genom humor,
klipsk iakttagelseförmåga och sundt förstånd höra
dessa romaner till de bättre engelska. B. och Rice
skrefvo äfven teaterpjäser gemensamt. Ensam fortsatte
B. med mycken framgång att författa romaner, hvari
tendensen ej sällan framträder för starkt, bl. a. den
fantastisk-humoristiska The revolt of man (1882; om
kvinnoemancipationen), All sorts and conditions of
men (s. å.; "Folkets palats", 1886, i Aftonbladets
följetong), hvilken bok gaf idén och impulsen till
byggande af Folkets palats (se d. o.) i London och
annanstädes, vidare Dorothy Forster (1884; med ämne
från jakobiternas restaurationsförsök), The children
of Gibeon (1886; "De fattigaste i London", 1888),
en af hans bästa romaner, For faith and freedom
(1888), Armorel of Lyonnesse (1890; "Armorel. En
nutidsroman", 1891), The demoniac (1890; "Dämonen",
1892) och Beyond the dreams of avarice (1895;
"En förmögenhet", 1896). En lefvande kärlek till
nästan var drifkraften i B:s verksamhet. Han var
1884–92 ordförande i engelska författarföreningens
verkställande utskott och utgaf tidskriften "The
author", ett organ för skriftställarnas intressen,
hvilka han med all kraft främjade. Han medhann äfven
att egna årslånga studier åt staden Londons historia,
som han behandlade i flera arbeten. B. upphöjdes 1895
i adligt stånd. Hans själfbiografi utgafs 1902 och
den postuma samlingen As we are and as we may be 1903.
2. Annie B., född Wood, den föregåendes
svägerska, engelsk kvinnlig agitator på det
socialpolitiska och det religiösa området,
f. 1 okt. 1847 i London, af irländska föräldrar,
tillbragte sin ungdom i Harrow. Djupt religiöst
anlagd och uppfostrad i anglikansk ortodoxi, deltog
hon ifrigt i de väckelsegudstjänster, som kommo
i bruk i England vid midten af 1860-talet. Hon
trädde 1867 i äktenskap med en ung präst, Frank
B.,men makarnas sympatier drogo åt olika håll, i det
att mannen var konservativ och höll strängt på det
konventionella, medan hon svärmade för liberalism och
"home rule". Växande religiösa tvifvel förde henne
efter en våldsam själskris öfver till rationalismen;
hon utträdde ur statskyrkan och blef 1873 lagligen
skild från sin man. 1874 inträdde hon som
medarbeterska i den ateistiske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
