Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Beskattningsrätt, statsr. Rätten att besluta, huru de nödiga statsinkomsterna skola åvägabringas - Beskattningsrätt.England - Beskattningsrätt.Tyska riket - Beskattningsrätt.Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
undergått skiftningar till sin karaktär och betydelse
alltefter den historiska miljö, i hvilken den kommit
till utveckling.
Tydligast afspeglar sig allt detta i Englands
historia. I äldre tider, då kronans ekonomi i
öfvervägande grad bar prägeln af en naturahushållning,
där afkastningen af domäner och regalier i regel
räckte till för statsutgifternas bestridande och
kostnaderna för försvaret till god del täcktes genom
personlig krigstjänst, vare sig denna utgick i form
af allmänt häruppbåd eller grundades på länsplikt,
var det endast i jämförelsevis sällan återkommande
undantagsfall, som särskilda skattebidrag behöfde
kräfvas af undersåtarna, och en pröfning äfven
af det statsbehof, som åberopades till stöd för
framställningen, låg nära till hands. Skillnaden
mellan medelbevillnings- och medelanvändningsrätt var
på den tiden icke så skarpt uppdragen som nu. Vidare
var konungens ställning i beskattningsfrågor
olikartad i förhållande till olika samhällselement. Af
vasallerna egde han utöfver de sedvanliga afgifterna
vid länsväxling, understöden vid vissa s. k. äres-
och nödfall m. m. icke kräfva några bidrag utan deras
samtycke, och i magna charta af år 1215 gjordes ett
– för öfrigt snart åter uppgifvet – försök att i en
församling af läntagare, kallad "magnum consilium
regni", skapa ett organ för utöfningen af denna
medelbevillningsrätt. Konungens rätt att af utanför
länsplikten stående folklager, såsom städerna och
bönderna på kronogodsen, kräfva skattebidrag, de
s. k. tallagia, berördes däremot icke af kartan,
utan egde han full frihet att härom öfverenskomma
och förhandla med de enskilda skattebetalande
kommunerna. Med tiden, i samma mån som skattekrafven
mångfaldigades och de feodala klasskillnaderna
förlorade i betydelse, skedde härutinnan en
förändring, och under Edvard I lades grunden till en
nationell beskattningsform, då denne konung genom sin
karta af år 1297 förpliktade sig att icke kräfva några
nya skatter utan hela rikets, d. v. s. parlamentets,
samtycke. Under Edvard III befästes den sålunda vunna
positionen ytterligare genom en rad af statuter –
de viktigaste äro af åren 1340, 1362 och 1373 –,
hvilka binda konungen i såväl direkt som indirekt
beskattning vid parlamentets samtycke, och år 1407
tillerkändes underhuset såtillvida en företrädesrätt i
dessa frågor, som det stadgades, att deras behandling
där skulle taga sin början. Med det maktuppsving,
som det engelska konungadömet fick under Tudorerna,
kändes emellertid dessa gränser för trånga, och
allehanda utvägar påfunnos att kringgå de rättigheter,
som parlamentet på detta område lyckats tillkämpa
sig, och det är först genom den stora engelska
revolutionen, som alla vidare försök i den riktningen
blifvit omöjliggjorda. Från och med restaurationen
af 1660 kan således parlamentets medbeslutanderätt
öfver beskattningen anses säkerställd. I känslan
häraf och för att gifva stadga åt kronans finanser
har parlamentet alltmer öfvergått till att grunda
statsinkomsterna på stående skattelagar, och
f. n. är sålunda blott en ringa bråkdel af kronans
samlade inkomst beroende af parlamentets årliga
bevillning. Parlamentets verksamhet i beskattningsväg
blir sålunda – frånsedt eventuella ändringar i dessa
stående skattelagar – hufvudsakligen inskränkt till
att stödja finanslagens utgiftssida genom att dels
gifva dessa få årliga bevillningar, dels ställa till
kronans disposition det öfverskott, som beräknas uppstå på de
fasta inkomsterna, sedan de fasta utgifterna däraf
blifvit bestridda. Det är nämligen blott de rörliga
utgifterna, som regelmässigt år för år af parlamentet
behandlas. I det europeiska fastlandets feodalstater
var beskattningsväsendet i det stora hela ordnadt
i former likartade med dem i England rådande. Men
dessa medeltida ständer förlorade, i motsats till de
engelska, efter hand sina rättigheter till det i allt
störte maktfullkomlighet sig utvecklande konunga-eller
f ursten dömet, och det är först genom den franska
revolutionen och dess efterverkningar, som folket
åter vinner andel i beskattningsrätten. Banbrytande
härvidlag är den fransk-belgiska konstitufionalismen,
och denna har från den engelska upptagit
finans-lagsprinciper, d. v. s. systemet att i en
lag sammanfatta de bestämmelser, som reglera statens
inkomster och utgifter för en viss finansperiod. Den
har dock icke tillgodogjort sig den skillnad mellan
fasta och rörliga inkomster, som är så karakteristisk
för den engelska budgetbehandlingen, och följden
häraf blir den, att därest genom motstånd från
någon af de faktorer, hvilkas samverkan kräfves
för en lags tillkomst – på de flesta håll konungen
och tvenne kamrar –, en finanslag eller däremot
svarande öfverenskommelse icke före budgetperiodens
början åvägabringas, står regeringen utan rättslig
heimul för förvaltningens förande. Och detta gäller
vare sig det är själfva skattebestämmelserna, som
förlora sin giltighet, i och med det att finanslagen
bortfaller utan att ersättas af en ny, eller att,
såsom förhållandet är i Danmark, skattelagarna
visserligen behålla sin rättskraft, men regeringen
betages rätten att uppbära de medel, som eljest
med stöd af desamma skulle utkräfts. Mot en sådan
tillämpning af finanslagsteorien ha emellertid på
senare tider starka gensagor gjorts, särskildt från
den tyska vetenskapens sida.
I en sammansatt stat sådan som Tyska riket får
beskattningsproblemet såtillvida en säregen
karaktär, som riket förfogar endast öfver vissa
detsamma särskildt tillerkända inkomstkällor,
såsom tullar, vissa konsumtionsafgifter (å salt,
socker, tobak, brännvin och öl), nettoafkastningen
af den rörelse, som riket inom vissa grenar (post,
telegraf, järnvägar) bedrifver etc. Ett eventuellt
deficit fylles genom tillskott af staterna, de
s. k. matrikularbidragen, hvilka utgå i en proportion,
som rättar sig efter folkmängden inom hvar särskild
stat. Af det sagda framgår äfven, att den direkta
beskattningen är delstaternas ensak, med hvilken
riket icke tager befattning.
I Sverige har beskattningsrätten genomgått en
utveckling, som i åtskilliga stycken erinrar om den,
som egt rum i England. Landslagen skilde sålunda
mellan Uppsala öd, kronogods och årliga laga
utskylder, d. v. s. kronans ordinarie, konungen
regelmässigt till buds stående inkomster å ena sidan,
nya bördor å den andra, hvilka skulle beslutas af
särskilda skattebevillningsnämnder, bestående af
biskopen, lagmannen, sex frälsemän och sex bönder
för hvar lagsaga. Denna skillnad har sedermera
alltjämt bibehållits, erkänd i såväl frihetstidens
regeringsform af 1720 (§ 6) som i 1772 (§ 45) och 1809
(§ 59) års regeringsformer, om än de statsinkomster,
som fallit på hvar sin sida om skiljelinjen, ha växlat
åtskilligt i betydelse och omfattning. Särskildt
under 1600-talet antogo några ursprungligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
