Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Beskow, en från staden Beeskow i Preussen härstammande släkt - Beskow. 1. Bernhard von B., skald, historisk och politisk skriftställare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jacob B. (f. 1753, d. 1795), stadskirurg i Arboga,
var farfar till ståldekoratören Bernhard August
B. (se nedan). Den yngre, Bernhard B. (f. 1762,
d. 1820), grosshandlare i Stockholm och bruksegare,
var far till skalden Bernhard von B. (se nedan),
som erhöll adlig och friherrlig värdighet.
1. Bernhard von B., skald, historisk och politisk
skriftställare, Svenska akademiens sekreterare,
f. 22 april 1796 i Stockholm, i ett förmöget
köpmanshem, var son af ofvannämnde Bernhard B. Hans
första handledning var lämnad åt den glade skalden
Stjernstolpe, hvarigenom han redan tidigt fick hågen
riktad, utom åt bokliga studier, äfven åt vitterhet,
musik och teckning. Efter att, enligt tidens sed,
redan vid elfva års ålder hafva inskrfivits såsom
student i Uppsala, aflade han kansliexamen 1814, blef
s. å. tjänsteman i handels- och finansexpeditionen
och 1815 kopist därstädes samt följande år
kanslist och 1818 protokollssekreterare. Redan
1816 hade B. debuterat med poem i Wallmarks
"Journal". Valet af organ är betecknande, ty B:s
ursprungliga läggning och uppfostran voro närmast
akademiska. Hans sinne för det retoriska, formellt
imponerande drog honom först till den äldre skolan
och därefter till den tegnérska riktningen. Han
tillhörde de skaldelynnen, som ega mera mottaglighet
än originalitet, visade sig kunna beundra skalder af
vidt skilda skaplynnen, egde eklektikerns hänförelse
för allt skönt och hyllade sin mästares tanke att
"skönt är allt, som snillrikt är". Afgjordt kände
han sig dragen till den fosterländska strömning,
som då pulserade i svensk diktning, och han såg i
poesien ett medel att förhärliga fäderneslandets
stora minnen. Sådan framträder han i sina 1818–19
utgifna Vitterhetsförsök, i hvilka uppenbara sig en
vacker och smidig formtalang, en poetisk uppfattning,
likväl utan någon mera utpräglad egendomlighet,
och en fosterländsk anda.
1819–20 företog B. en resa till Danmark, Tyskland,
Schweiz och Frankrike samt gjorde därunder bekantskap
med en rad utmärkta författare, bl. a. Öhlenschläger,
med hvilken han knöt ett vänskapsband för lifvet,
Goethe, Tieck, Friedrich Schlegel, Grillparzer,
Bonstetten m. fl. Redogörelsen för denna resa inflöt
i olika tidskrifter och ingick i hans Vandringsminnen
(1833–34). Efter hemkomsten inträdde B., som under
resan förlorat sin fader och blifvit rik arftagare,
åter i tjänstgöring, men fortsatte tillika sin
poetiska verksamhet och eröfrade Svenska akademiens
stora pris för det retoriska praktstycket Sveriges
anor, i hvilket han i ståtliga, men alltför
bildtyngda strofer uppradar en följd af svenska
storhetsminnen. Dikten, som söker närma sig Tegnérs
antitetiska och bildrika maner, men härvid går till
öfverdrift, blef åtskilliga år senare (1833) föremål
för Runebergs nedgörande kritik. B. rönte emellertid
en rad af framgångar. 1822 ingick han gifte med sin
länge eftertrådda
"Laura", Malin Wåhlberg; han blef 1825 förste
expeditionssekreterare i kansliet och handsekreterare
hos kronprinsen Oskar, upphöjdes 1826 i adligt
stånd och blef 1827 kammarherre. Under sin andra
stora utländska resa, 1827–28, kallades han till
ledamot af Svenska akademien efter statsrådet grefve
Wirsén. Vid denna tid vänder sig B. åt ett nytt
diktområde, dramatiken, och blir den schillerska
riktningens främste representant i vår dramatik. Hans
förstlingsarbete, Erik XIV (1827–28), utgör två
särskilda stycken, af hvilka det ena skildrar
Eriks fall, det andra hans försoning. Man saknar
häri framför allt enhetlighet i hufvudkaraktären;
i det senare dramat är Erik en ren martyr, och i
det hela uppfattas han från en alltför ljus sida;
styckets "bof" är det påfliga sändebudet Possevinus,
hvars hitkomst för detta syftemål antedaterats, och
som helt och hållet leder den svage Johan. Närmast
följde Hildegard (1836), ett något svagt stycke
med ämne från brytningstiden mellan hedendom
och kristendom. S. å. utkom Torkel Knutsson
(uppfördt 1862), B:s bästa skådespel, med ett
förträffligt gripet ämne, skildrande Torkels öde,
då han faller offer såsom medlare mellan stridande
partier. Torkels skepnad är dock ganska ohistorisk,
han är en reformator före reformationen, och hans
åskådningssätt företer släktskap med den schillerska
typen för 1700-talets trosfrihet, markis Posa,
af hvilken han är en litterär ättling. Såsom
fortsättning på "Torkel Knutsson" skref B. det
andra folkungadramat: Kung Birger och hans ätt
(1837), med ett i hög grad tragiskt ämne, men i
utarbetningen ej i jämnhöjd med sitt ämne. I Gustaf
Adolf i Tyskland (1838) lämnade B. en dramatiserad
tidsmålning af konungens uppträdande i trettioåriga
kriget. B. skref ock libretton till en opera, Ryno
eller den vandrande, riddaren (1834), med musik af
Brendler och dåv. kronprinsen Oskar. Spelåret 1831–32
var B. chef för hofkapellet och kungl. teatern, ett
uppdrag, som han skötte insiktsfullt och oegennyttigt,
men hvars många förtretligheter verkade uppslitande
på hans nerver, så att han måste nedlägga ämbetet
efter endast ett spelår. Efter att hafva frånträdt
denna befattning blef B. 1832 hofmarskalk, lämnade
därefter tjänstemannabanan och utsågs 1834 till
Svenska akademiens ständige sekreterare efter Franzén.
B. utöfvade under dessa år en omfattande
publicistisk verksamhet. Redan 1823 författade
han en stridsskrift mot "Argus"; åren 1828–30
var han en flitig medarbetare i den af Rydqvist
utgifna tidningen "Heimdall", och han lämnade äfven
bidrag till andra tidningar och tidskrifter. Efter
frånträdandet af chefskapet för teatern råkade han i
strid med Anders Lindeberg, som skarpt angripit hans
direktörskap, och utgaf den gäckande och hänsynslösa
pamfletten Flugsmällan (1833), som dels på prosa,
dels i bitande kvicka xenier gisslade Lindebergs
litterära verksamhet samt offentliga och enskilda
personlighet. Då Lindeberg åtalade skriften, lät
B., som försmådde att uppträda med öppet visir,
oaktadt han ju icke hade att befara ingrepp från
indragningsmakten, inlämna namnsedel, som angaf
sufflören Wessling såsom skriftens författare, och
han fortsatte i dennes namn under rättegången sin
grymma polemik mot Lindeberg. B. utvecklade under
denna strid mycken kvickhet och skärpa, men knappast
ridderlighet. Hans senare publicistiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
