Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bessels, Emil, tysk polarfarare - Bessemer, sir Henry, engelsk mekaniker och metallurg - Bessemerprocessen är en färskningsprocess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Davis, "Narrative of the north polar expedition in
the U. S. S. Polaris" (Wash. 1876).
Bessemer [be’sim8], sir Henry, engelsk mekaniker
och metallurg, världsberömd som uppfinnare af
den färskningsmetod för stål, som fått namnet
bessemerprocessen. Han föddes 19 jan. 1813
i Charlton, Hertfordshire, arbetade först i sin
faders i metallgjuteri, kom 1830 till London och
egnade sig snart helt åt uppfinnarverksamhet inom
vidt skilda delar af ingenjörsvetenskapen. Bland
de 120 olika patent, hvilka han uttog, finner man
anordningar för ångbåtar, teleskop, bronspulver,
maskiner för diamantslipning m. m.; det berättas, att
han endast i patentafgifter utgifvit 10,000 pd st. Den
uppfinning, som skänkt B:s namn dess världsrykte,
eller metoden att genom inblåsning af luft i smält
tackjärn färska detta till stål, patentskyddades
17 okt. 1855, hvarjämte ett tilläggspatent af 7
dec. s. å. å en stjälpugn för processens utförande
offentliggjordes. Emellertid var det först genom
ett föredrag, hållet 13 aug. 1856 i Cheltenham
inför "British association for the advancement of
science", som B. för en större allmänhet framlade
sin uppfinning. I detta föredrag, hvilket dagen
efter dess hållande trycktes i "Times", angifver
B. först konstruktionen af den använda, vridbara
ugnen (konvertern) samt uppgifver, att chargens
storlek bör hållas mellan 1–5 ton samt trycket
mellan 0,5–0,7 atm. Sedan tackjärnet i smält
tillstånd itappats, förbränner blästern, enligt
B:s uppgift, först det kol, som finnes mekaniskt
inblandadt i tackjärnet, och sedan hettan i ugnen
därigenom stigit, angripes under bubbling det
kemiskt bundna kolet. B. synes sålunda icke vid sin
upptäckt iakttagit, att värmegraden hos chargen vid
processens första skede är beroende på förbränning af
tackjärnets kisel- och manganhalt; tvärtom säger han,
"att kisel och andra jordartsbeståndsdelar uttvättas
ur järnet och gå i slaggen, under det att svafvel och
andra flyktiga ämnen bortdrifvas, hvarvid svafvel
bortgår i gasform såsom svafvelsyrlighet". Af
bränningen uppgifves till 12,5 proc. I slutet af sitt
föredrag påvisar B. såsom fördelar hos processen,
att den genomföres utan bränsleförbrukning och utan
att de skadliga beståndsdelar, som ingå i kolet,
såsom svafvel, ingå i stålet. Han hänvisar ock på
möjligheten att framställa på oanadt kort tid större
stålblock än den dåtida metallurgien ännu var van att
tillverka samt framhåller tätheten och homogeniteten
hos sitt stål.
Naturligt är att en så epokgörande uppfinning, spridd
genom världstidningen Times, skulle väcka det största
uppseende. Redan sexton dagar efter sitt föredrag
öfverenskom B. med egarna af Dowlais järnverk att
för dem tillverka 20,000 ton stål årligen, och inom
en månad hade han för licenser inkasserat 27,000 pd
st. Emellertid mötte exploaterandet af uppfinningen
stora svårigheter. Sålunda var det ofta icke möjligt
att hålla nog hög värmegrad i ugnen, hvilket i sin
tur resulterade i
erhållandet af tjockflytande och efter stelnandet otätt
stål. B:s förlagsmän började uppgifva hoppet om
framgång, då genom ett uppslag från Sverige de
svårtydda gåtorna vid processens utförande vunno sin
lösning. Förtjänsten att till praktisk användbarhet
hafva utarbetat B:s geniala uppfinning tillkommer
konsul G. F. Göransson, hvilken redan hösten 1857
vid Edskens masugn efter en studieresa i England
började arbeta med den nya bessemerprocessen. Han
mötte vid dessa arbeten samma svårigheter
som uppfinnaren själf. Genom ihärdiga försök,
hvilka pekuniärt understöddes af Järnkontoret,
fann Göransson slutligen, att han genom ökandet af
blästermängden erhöll en betydligt varmare produkt
än förut, hvarigenom dels en lättare uttappbar, dels
jämnhård produkt erhölls. Sedan de svenska rönen
blifvit kända i England, vann bessemerprocessen
raskt spridning, så att den ända till de senaste
åren var den färskningsprocess, hvarmed hufvudmassan
af världens stålbehof tillverkades. B. var 1868 en
bland grundläggarna af "Iron and steel institute"
samt dess president 1871–73, i hvilken egenskap
han instiftade Bessemermedaljen, som årligen af
detta samfund utdelas för nya uppfinningar och rön
inom järnhandteringen. År 1877 blef B. medlem af
"Institution of civil engineers", 1879 medlem af Royal
society och s. å. adlad. B. afled i London 15 mars
1898. Vid denna tidpunkt hade Englands stålproduktion
genom hans uppfinning stigit från 50,000 ton till
1,845,000 ton per år, och världsproduktionen per år
af bessemerstål uppgick till öfver 11 mill. ton.
G. D.
Bessemerprocessen är en af sir Henry Bessemer
(se d. o.) uppfunnen färskningsprocess, hvars
hufvudprincip är, att smält tackjärn färskas till
stål eller smidesjärn utan bränsleförbrukning,
därigenom att en luftström (blästern) pressas genom
det smälta tackjärnsbadet. Processens genomförbarhet
hvilar på det faktum, att kisel och mangan vid
sin syrsättning (förbränning) af blästern utveckla
afsevärda värmemängder; vid lägre temperaturer är
dessa ämnens syrsättningsbegär högre än kolets. Då
luften pressas genom det smälta tackjärnsbadet,
angriper den till en början i tackjärnet ingående
kisel- och manganmängder, hvilka till större delen
syrsättas. Den härvid utvecklade värmen är icke
blott tillräcklig att uppväga blästerns afkylande
verkan på det smälta tackjärnet, utan detta upphettas
t. o. m. så högt öfver sin ursprungliga temperatur,
att den värmegrad uppnås, vid hvilken kolet har
större syrsättningsbegär än kisel och mangan. Nu
börjar blästern att angripa det i tackjärnet
ingående kolet, hvilket förbrännes till koloxid och
bortgår. Tackjärnets kolhalt sjunker alltmer – det
färskas –, och processen afbrytes i det ögonblick,
då den kolhalt uppnåtts, som man önskar i det färdiga
stålet.
Allteftersom bessemerprocessen utvecklats, har den
för färskningens genomförande använda ugnstypen
förändrats. Sina första experiment utförde Bessemer
i en degel (fig. 1), försedd med ett blästerrör
Fig. 1.
af lera, hvilket genom degelns lock nedsköts till
dess botten. I denna degel förarbetades endast 5–6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
