Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bibelkritik. II. Historisk kritik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bibelkritik
undersökningarna och åsikterna, på samma gång
han gaf nya uppslag. Hans arbete behöll länge en
dominerande ställning inom den bibelkritiska teologien,
och den bekante teologen J. D. Michaelis
(d. 1791) sökte förgäfves göra honom rangen stridig
genom sin polemik mot honom i "Einleitung in die
göttlichen schriften des alten bundes" (1787). Men
en ännu mer framskjuten plats kom W. M. L. De
Wette (d. 1849) att intaga. Hans första arbete,
"Beiträge zur einleitung in das alte testament",
utkom 1806-07. Han var i sin kritik mera rationalistisk
än Eichhorn. Full af tro på suveräniteten
hos det historiska framåtskridandets lag, ansåg
han, att den israelitiska religionen börjat i lägre
former och sedermera höjt sig till monoteism, icke,
såsom bibeln lärde, börjat med en gudomlig uppenbarelse,
som genast försatte folket på denna högre
religiösa ståndpunkt, från hvilken folket sedermera
afföll. Det senare betraktade han såsom myt och
omkritiserade därför efter sin utvecklingsprincip
den bibliska framställningen. Det har betecknats
såsom det nya hos De Wette, att hans kritik var
icke blott litteraturhistorisk, utan ock religionshistorisk.
I senare skrifter modifierade han sin ståndpunkt.
Men De Wettes ungdomsståndpunkt intogs
och utvecklades af W. Vatke (d. 1882) i hans
år 1835 utgifna "Die biblische theologie", en
ståndpunkt, som likaledes Vatke under sina senare
år dock betydligt modifierade. Samtidigt började
den framstående orientalisten G. H. A. von
Ewald (d. 1875) framträda med sina historiskkritiska
arbeten öfver gamla testamentet. Han intog
en mera positiv ståndpunkt än De Wette och Vatke.
Därefter inträdde en ortodox reaktion i Carpzovs
anda. De förnämste målsmännen för denna reaktion
voro E. W. Hengstenberg (d. 1869), H. A.
C. Hævernick (d. 1845), K. F. Keil (d.
1888) och F. Delitzsch (d. 1890). Den sistnämnde
öfvergaf dock på äldre dagar den reaktionära
ståndpunkten och anslöt sig principiellt till
den bibelkritiska, som tagit ny fart genom J.
Wellhausens år 1878 utkomna epokgörande
"Geschichte Israels" (bd 1; 2:a uppl. 1883 under
titel "Prolegomena zur geschichte Israels", 3:e
uppl. 1886). Detta arbete var väsentligen grundadt
på Vatkes ofvannämnda "Biblische theologie"
och på K. H. Grafs (d. 1869) banbrytande verk
"Die geschichtlichen bücher des alten testaments"
(1866; om "Grafska hypotesen" se art. Pentateuken).
Grafs idéer hade redan 1869 och 1870
blifvit upptagna af holländaren A. Kuenen (d.
1891) i hans framstående religionshistoriska arbete
"Der godsdienst van Israel". Graf åter (liksom
möjligen äfven Vatke) hade hufvudsakligen fått sina
kritiska åsikter af sin gamle lärare E. Reuss
(d. 1891), som redan 1833 i föreläsningar och
skrifter uttalat dem. Allmänt kända och uppmärksammade
bland teologerna blefvo dessa kritiska
idéer dock först genom Wellhausens nämnda publikation
af 1878, upphofvet till "wellhausenianismen".
Enligt denna kritiska skola äro Israel och
judendomen två olika företeelser, mellan hvilka den
babyloniska fångenskapen utgör gränsen. Judendomen
är den strängt hierarkisk-rituella skepelse, i
hvilken det gamla Israel framträder ur denna
fångenskap, som på ett genomgripande sätt förändrade
det gamla Israels skaplynne. Den gammaltestamentliga
kanon är judendomens skapelse,
hvari den tendentiöst framställer Israels historia och
låter denna börja med mosaiska lagstiftningen samt
sluta med profetdömet. Men i själfva verket har
den mosaiska lagstiftningen ej existerat. Pentateuken
är till alla sina delar mycket yngre än Mose.
Dess äldsta beståndsdel är 5:e Mosebok, författad
omkr. 622 f. Kr., men större delen af den öfriga
lagsamlingen, framför allt hela 3:e Mosebok, är författad
först efter babyloniska fångenskapen. Hela
berättelsen om tabernaklet under ökenvandringen,
om öfversteprästen och hans ämbetsdräkt, om lagens
taflor m. m. är ren dikt. För de historiska böckerna
ligga flera olika urkunder till grund. De äldsta och
mest autentiska skrifterna i gamla test. äro de
äldre profetiska skrifterna, som dock ej undgått
redaktionsförändringar och interpolationer. Patriarkernas
historia i 1:a Mosebok är sammansatt af
gamla myter utan historiskt värde. Såsom alla
andra religioner har den judiska börjat med mångguderi
och myt o. s. v. Den egentlige upphofsmannen
till "wellhausenianismen", veteranen på
bibelkritikens område E. Reuss, utgaf några år
därefter (1881) "Geschichte der heiligen schriften"
med väsentligen samma uppfattning. Snart samlade
sig en hel här af teologer omkring Wellhausens
namn. Främst torde härvid böra nämnas B.
Stade, som i vissa afseenden gått längre än Wellhausen
i negativ riktning, C. H. Cornill, R.
Smend, B. Duhm, H. Schultz, F. Giesebrecht
m. fl. Påverkade af denna kritik äro mer
och mindre alla nu lefvande tyska exegeter; den
gammalortodoxa uppfattningen har bland dem numera
ingen representant af vetenskaplig betydelse.
Alla vetenskapliga exegeter äro t. ex. ense om, att
ingen af de s. k. Moseböckerna kan vara författad
af Mose och att en mängd af de lagar, som där
finnas, måste vara vida yngre än Mose. Den förnämsta
kritiska stridsfrågan är f. n. den, om i de
s. k. Moseböckerna finnas några äkta Mose-lagar
eller icke. En mer eller mindre moderat kritisk
ståndpunkt intaga exempelvis, utom den 1888 aflidne
E. Riehm och den 1894 aflidne A. Dillmann,
F. Buhl, O. Zöckler, H. Strack,
E. O. A. Merx, W. G. H. Nowack, E. F.
Kautzsch, F. Baethgen, E. König, S.
Oettli samt C. von Orelli. Stracks och
Zöcklers bibelverk kan betraktas såsom exponent
för den moderatare ståndpunkten. Kautzsch söker i
sin värdefulla öfversättning af gamla testamentet
kritiskt angifva de olika källorna i de böcker, som
anses vara utarbetade efter flera källskrifter. -
I England hade samtidigt med Eichhorn och påverkad
af honom en katolsk präst, Alexander
Geddes (f. i Skottland 1737, d. 1802), i en bibelkommentar
(1792-97) samt i "Critical remarks"
(1800) förfäktat den bibelkritiska åsikten,
att Pentateuken i sin nuvarande form icke vore författad
af Mose, utan sammanskrifven under Salomos
regering efter gamla urkunder, af hvilka en
del var från Moses tid. Geddes, som 1779 blef
afsatt från sin prästerliga befattning, kan räknas
såsom grundläggare till den nyare bibelkritiska
forskningen i England. Den mera avancerade moderna
kritiken representeras där för närvarande af
T. K. Cheyne och W. Robertson Smith
(d. 1894), den mera moderata af S. Driver och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
