Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bibelöfversättningar. I. Gamla testamentet - II. Hela bibeln eller blott nya testamentet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ej afslutades förrän omkr. midten af 2:a årh. f. Kr.
En antydning om densamma finnes i företalet till
Jesu Syraks bok, troligen författadt omkr. 130 f. Kr.
Septuaginta innehåller hela gamla testamentet jämte
apokryferna. Öfversättningens olika beskaffenhet i
olika böcker visar, att den gjorts af flera. Pentateuken
är bäst öfversatt, Psaltaren och Predikarboken
slafviskt ordagrant, stundom till obegriplighet;
de öfriga böckerna ofta mycket felaktigt. Emellertid
åtnjöt ifrågavarande öfversättning det största
anseende bland de grekisktalande judarna, och
citaten i nya testamentet äro ofta tagna från denna.
Tischendorfs edition af LXX har utgått i flera upplagor.
b) Aquilas öfversättning
(100–150 e. Kr.), slafviskt ordagrann. c) Teodotions
(omkr. 150 e. Kr.), en förbättring af LXX. d) Symmachos’
(150–200 e. Kr.), mera fri och på god
grekiska. Af dessa tre äfvensom af tre andra
(Quinta, Sexta och Septima) finnas endast fragment
i Origenes’ "Hexapla". e) Versio veneta
(i Venezia, troligen från 14:e årh.). Den omfattar
endast vissa delar af gamla testamentet. – 2) Syrisk
öfversättning från Origenes’ "Hexapla" af biskop
Paulus af Tella i Mesopotamien (617 e. Kr.). –
3) Samaritansk öfversättning af Pentateuken, ovisst
från hvilken tid. – 4) Kaldeiska öfversättningar af
åtskilliga böcker, de s. k. Targumim.
II. Hela bibeln eller blott nya testamentet.
1) Latinska. a) Versio itala (italiensk), sannolikt
ett verk af flera öfversättare, uppkom i den
afrikanska kyrkan i 2:a årh. Däraf finnas i behåll:
nya testamentet och apokryferna, några af
gamla testamentets böcker samt fragment af de
öfriga. Den är slafviskt ordagrann samt utan tvifvel
flera gånger ändrad och interpolerad. Textens därigenom
fördärfvade skick gaf anledning till –
b) öfversättningsarbetena af Hieronymus. På
uppmaning af den romerske biskopen Damasus I
företog sig denne lärde kyrkofader 382 i Rom en
kritisk granskning och bearbetning af Itala. Sålunda
förbättrade han först nya testamentet, därnäst
Psaltaren i tvenne omgångar (först efter Septuaginta:
Psalterium romanum, sedan efter Origenes’
text: Psalterium gallicanum). Det är obekant i
hvad mån detta arbete utsträcktes öfver hela gamla
testamentet; i behåll finnes, utom de nämnda, endast
Jobs bok. Under arbetets fortgång lärde sig Hieronymus
inse behöfligheten af en helt och hållet ny
öfversättning samt började en sådan 392 i Betlehem
och fullbordade densamma 405. Ehuru denna
öfversättning i noggrannhet och trohet öfverträffar
sina föregångare, betraktades den i början med
misstroende, men blef sedan alltmera erkänd och
antagen i hela västerlandet, i synnerhet från det
9:e årh. Från det 13:e har den kallats "Versio
vulgata" (den allmänna öfversättningen). Enär texten
blifvit betydligt korrumperad, lät Karl den store
Alkuin verkställa en revision. Tridentinska mötet
beslöt 1546, att inom den romersk-katolska kyrkan
Vulgata skulle såsom autentisk trosnorm gälla lika
med grundtexten. Då sålunda en kyrkligt godkänd
upplaga var af nöden, lät Sixtus V 1589 utgifva
en sådan, hvilken genom en bulla förklarades för
ofelbar. Men redan efter utgifvandet af första
bandet, som vimlade af grofva fel, måste hela upplagan
indragas. En ny bearbetning utfördes under
ledning af kardinal Bellarmin; denna utkom 1592
under Klemens VIII (editio clementina), förbättrades
1593 och 1598 och har alltsedan dess varit katolikernas
kyrkobibel. c) Erasmus’ öfversättning af
nya test., utgifven 1516 tillsammans med hans
"editio princeps" af grundtexten, är skrifven på ett
flytande språk. d) Bland öfriga latinska öfversättningar
må nämnas de, som gjordes af Pagninus
(1528), Leo Judæ m. fl. (1543; Zürich-bibeln),
Castellio (1551), Beza (1556), Tremellius
(1575–79), Malvenda (1650, ofullb.), le Clerc
(1693–1731), Schmid (1696) samt Schott och Winzer
(1805–16, ofullb.). – 2) Syriska. a) Pesjito
(d. ä. den allmänna l. den trogna), sannolikt från
2:a eller 3:e årh. och gjord från grundspråken,
utmärker sig i det stora hela för noggrannhet, trohet
och själfständighet. Den saknar apokryferna, 2 Petrus’
bref, 2 och 3 Joh. bref samt Uppenbarelseboken.
b) Den filoxenianska öfversättningen, gjord
508 af en kor-biskop, Polykarpos, på föranstaltande
af den monofysitiske biskopen Filoxenos i Hierapolis
(Membidj) vid Eufrat. Den omfattar i sitt nuvarande
skick Psaltaren och nya testamentet, utom
Uppenbarelseboken. – 3) En etiopisk öfversättning,
från 4:e eller 5:e årh., skrifven på det heliga
gees-språket, möjligen af Frumentius. – 4) Tre
egyptiska öfversättningar på olika dialekter (koptiska,
sahidiska och basmuriska), från 3:e eller 4:e
årh. – 5) Flera arabiska öfversättningar, från
10:e–13:e årh. och af senare datum. – 6) En armenisk,
af Mesrop och Sahak, 5:e årh. – 7) En gotisk
(mesogotisk) öfversättning af Wulfila (d. 383). Af
denna finnas i behåll större delen af nya testamentet
och en ringa del af Nehemias bok. Ett exemplar
af evangelierna (dock med luckor, i synnerhet hvad
Matteus vidkommer), kändt under namn af codex
argenteus (se d. o.), "silfverboken", förvaras i
Uppsala universitetsbibliotek. Bokstäfverna däri äro
gjorda af guld- och silfverlameller, intryckta på purpurfärgadt
pergament. Andra delar af samma öfversättning
hafva upptäckts i Wolfenbüttel och Milano. –
8) En slavisk öfversättning af Cyrillus och Methodius,
från 9:e årh. – 9) Tyska bibelöfversättningar.
a) Före Luther funnos 18 sådana, af hvilka 5 utkommo
före 1477, de öfriga 1477–1522. b) Den
lutherska. Luther började 1521 på Wartburg
öfversätta nya testamentet, hvilket utkom 1522.
Sedan öfversatte han – med tillhjälp af Melanchthon,
Bugenhagen, Justus Jonas, Amsdorf m. fl. –
gamla testamentet, som utkom 1534. Hans öfversättning
utmärker sig genom sin flärdfrihet och höga
enkelhet, genom den divination, som ofta hos honom
ersätter bristande sakkännedom, och genom uppfattningens
däraf beroende djup. För tyska språkets
utveckling var den epokgörande. Både såsom kyrkobibel
och allmänt begagnad folkbibel har den alltjämt
bibehållit sitt anseende och icke kunnat utträngas
af några senare öfversättningar. Luther fick
upplefva 10 originalupplagor. c) Bland sådana må
nämnas: Berleburg-bibeln af Haug och Edelmann,
med uppbygglig utläggning (1726), Zinzendorfska
bibeln (1739). Wertheim-bibeln (1734) och öfversättningen
af Bahrdt (1773) – de bägge sistnämnda
i upplysningsteologiens anda. Nya testamentet öfversattes
af Böckel (1832), Alt (1837), von der Heydt
(1852), Weizsäcker (1875); hela bibeln af De Wette
och Augusti (1809–14). Bland nyare vetenskapliga
må nämnas: Kamphausens och Holtzmanns
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
