Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bielke 10. Hogenskild B., statsman - Bielke 11. Klas B., statsman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
alltid att ställa sig väl med den regerande
konungen. Ehuru gift med grefve Svante Stures dotter
Anna, lät han dock efter Sturemorden använda sig
till att mäkla försoning mellan konung Erik och de
mördades fränder, men uppträdde samtidigt såsom
Göran Perssons åklagare. Af Johan III upphöjdes han
1569 till friherre, med Läckö till friherreskap,
och deltog i den beskickning, som skulle verka för
Johans planer vid det polska konungavalet 1573
(jfr Banér, Gustaf). Äfven under Johans tvister
med hertig Karl användes B. såsom underhandlare,
och han ställde sig därvid på konungens sida mot
hertigen, med hvilken han – liksom flera af högadelns
medlemmar – äfven för egen del var invecklad i
häftiga stridigheter. I den religiösa frågan visade
sig rådsherrarna i allmänhet eftergifna mot Johans
önskningar, och detta var i synnerhet fallet med B.,
som ej allenast gillade liturgien, hvilken han med
trug och goda ord sökte förmå präster och bönder
att antaga, utan äfven, då konungen började närma
sig den rena katolicismen, på sådant sätt umgicks
med de i landet inkomne jesuiterna, att dessa ansågo
sig hafva vunnit honom för sin tro. Den sträfvan att
på konungamaktens och de öfriga samhällsklassernas
bekostnad utvidga adelns rättigheter, hvilken
gjorde sig gällande hos denna tids aristokrati,
egde i B. en af sina förnämste målsmän. Af hans
hand äro åtskilliga af de framställningar rörande
förbättrade adelsprivilegier, som vid Johans
tillträde till regeringen gjordes af rådet. De på
grundvalen häraf 1569 utfärdade adelsprivilegierna
bilda i själfva verket utgångspunkten för det följande
aristokratiska tidehvarfvet i Sveriges historia, men
voro dock långt ifrån att motsvara aristokratiens
anspråk. B. samverkade äfven med Erik Sparre vid
författandet af "Kalmare stadgar om bägge rikenas
styrelse", hvilka gingo ut på att återupplifva
Kalmar-unionens råds- och stormannavälde. Dessa
sträfvanden afbrötos emellertid genom den ovilja, som
Johan efter mötet i Reval fattade till aristokratiens
förnämste män (jfr Banér, Sten). Ehuru B. ej.deltagit
i detta möte, under hvilket han varit förordnad till
ståthållare i Stockholm, fick han vid konungens
återkomst dela sina ämbetsbröders öde. Under de
förhandlingar, som efter Johans död egde rum mellan
de anklagade herrarna och hertig Karl och som ledde
till de förres återinträde i rådet, vistades B. på
en af sina egendomar; men han synes dock genom sina
skriftligt meddelade råd hafva i ej ringa grad
inverkat på underhandlingen. Vid denna tid torde
han hafva kommit till insikt om det farliga i den
katolska reaktionens sträfvanden, ty han medverkade
till försöket att genom Uppsala möte betrygga
Sveriges protestantiska religion och uttalade sig
därvid t. o. m. mot liturgien. Nu återupptogos af
B. och hans meningsvänner med förnyad ifver planerna
att ytterligare öka adelns makt. När Ture Bielke
1593 såsom sändebud afgick till Polen, sände honom
B. afskrifter af en mängd medeltidsurkunder, på
grund af hvilka han skulle söka förmå Sigismund att
återgifva adeln dess gamla frihet, som gått förlorad,
"sedan konung Gustaf degraderade det adliga stånd och
frälse". Vid kröningen 1594 förnyades detta försök,
i det adeln till Sigismund framlämnade en af Erik
Sparre under medverkan af de andra riksråden
författad skrift, "postulata nobilium", samt ett
därpå grundadt, af B. uppsatt förslag till nya
adelsprivilegier. Dessa vunno dock ej Sigismunds
bekräftelse, och lika litet kunde konungen förmås
att stadfästa en regeringsordning, som blifvit
uppsatt af Erik Sparre samt granskad af B.,
och enligt hvilken riksstyrelsen vid Sigismunds
återresa till Polen till stor del skulle hafva
öfverlämnats åt stormännen. För rådet återstod
nu ej något annat än att med hertig Karl ingå en
förening om rikets styrelse under konungens frånvaro,
och i denna förening deltog äfven B. Under rådets
brytning med hertig Karl efter Söderköpings riksdag
var han otvifvelaktigt ense med sina medbröder,
men fann i sin svåra gikt en förevändning att ej
deltaga i de ömtåliga förhandlingarna och medföljde
ej heller på flykten till Polen. Också kunde han,
till följd af den försiktighet han hade iakttagit,
vid rättegången på Linköpings riksdag (1600) icke
öfverbevisas om att hafva rådt Sigismund till det
inbördes kriget, ehuru hertigen svor vid himmel
och jord, "att den gamle räfven vore rätta orsaken
till allt". Han dömdes dock att vid nästa allmänna
möte fria sig med ed eller anses skyldig till
samma brott som de lifdömde herrarna och hölls allt
framgent i fängsligt förvar. Uppbragt öfver de blodiga
tilldragelserna 1600 och öfver sin egen behandling,
glömde B. nu sin vanliga klokhet. Till sin dotter
och åtskilliga andra personer skref han nämligen
en mängd bref, uppfyllda af smädelser mot Karl och
dennes familj. En del af dessa bref uppsnappades,
hvarjämte säkra bevis erhöllos på att han 1598 stått i
förbindelse med Sigismund. B. anklagades därefter ånyo
på riksdagen i Stockholm 1605, öfverbevisades, dömdes
och afrättades där 3 juni s. å. Två ofverlefvande
söner dogo utomlands. – B. var en lärd, skicklig
och genomslug man, hvars öfverlägsna egenskaper
gjorde honom passande till partiledare, men tillika
egennyttig och hård mot underhafvande. Utom andra
ämbeten innehade han en tid äfven lagmansvärdigheten
i Östergötland och senare i Uppland.
S. B.
11. Klas B., den föregåendes broder, statsman,
f. 1544, studerade 1564 i Rostock, bortfördes 1565
i fångenskap till Holstein och utväxlades först
1569, var 1571 hofjunkare och 1572 kammarherre,
utnämndes 1576 till ståthållare på Kronoberg och i
Tiohärads lagsaga, omtalas såsom hofråd ännu 1583,
men var 1584 riksråd. B. användes mycket af Johan III,
bland annat vid åtskilliga beskickningar. 1571–72 var
han med Pontus De la Gardie på en politisk färd till
spanska Nederländerna, Frankrike m. fl. länder, 1573
åtföljde han Gustaf Baner och sin broder Hogenskild,
då dessa sändes till Polen för att utverka Johans
val till konung därstädes, 1579 afgick han med
G. Banér till kejsaren för att rådpläga med denne om
Livland m. m., en del af 1585–86 uppehöll han sig
såsom kommissarie i Estland för att underhandla med
ryssarna, och så var äfven förhållandet 1589–90. Han
var under Johan III genom sin duglighet, sin rikedom
och sitt giftermål med drottning Gunillas syster
Elsa en mycket betydande person. Måhända räddades
han genom denna släktskap från att dela den onåd,
som under konungens sista år drabbade de förnämste
rådsherrarna. Under striden mellan Sigismund och
hertig Karl stod han på den förres sida. Efter Arboga
riksdag 1597 flydde han väl ej till Polen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
