Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bikt, förekommer inom den katolska kyrkan - Biktbarn. Se Biktfader - Biktbok (Biktspegel, Botbok), en bok med förteckning på de olika slagen af synder och straffen - Biktbud. Sed, att man biktade sig före nattvardens begående - Biktens insegel, förpliktelsen att hålla hemligt det, som under bikt uppenbaras - Biktfader, Biktbarn - Biktoffer l. Biktpenningar, fastställd afgift som den biktande erlägger åt biktfadern - Biktpenningar. Se Biktoffer - Biktregister, förteckning på dem som biktat sig, och dem som uraktlåtit det - Biktsedel, ett af prästen gifvet intyg om att man biktat - Biktspegel. Se Biktbok - Biktstol, en för biktens hållande särskildt inrättad plats i kyrkan - Biktvesper. Se Vesper - Bikupa. 1. Se Bi och Biskötsel - Bikupa. 2. Namn på åtskilliga filantropiska anstalter - Bikuspid l. Bikuspidal, anat., dels om två tänder, dels om klaff (valvel) i hjärtat - Bikvadrat, mat., dubbelkvadrat - Bil, nord. myt. Se Asar och Hjuke - Bil, ostindisk folkstam. Se Bhil
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kyrkan föredrog den allmänna syndabekännelsen. Men
sedan midten af 18:e årh. har (med anledning af
predikanten Schades uppträdande i Berlin i slutet
af det 17 :e årh.) äfven på de flesta ställen inom
den lutherska kyrkan den senare utträngt den förra,
hvars återinförande dock af många blifvit yrkadt och
på några ställen äfven verkställdt. Jfr Skriftermål
och Syndabekännelse. E. J. Ö.*
Biktbarn. Se Biktfader.
Biktbok (Biktspegel, Botbok), en bok, som
innehåller förteckning på de olika slagen af
synder och mot dem svarande straff. Sådana
böcker afse att för den biktande underlätta
själfkännedomen och att för biktfadern vara en
handledning i botöfningarnas bestämmande. Till
grund för dessa förteckningar (poenitentiale
romanum) ligger ett register, upprättadt af eller
uppgjordt efter anvisning af Teodor af Canterbury
(d. 690) och kalladt Poenitentiale Theodori.
E. J. Ö.*
Biktbud. <Redan i kristendomens äldsta tider var
det sed, att man biktade sig före nattvardens
begående; på det 4:e lateranska mötet blef
den årliga bikten påbjuden (se Bikt). Katolska
präster, nunnor och i allmänhet äfven munkar
äro förpliktade till ett flitigare biktande.
E. J. Ö.*
Biktens insegel (lat. sigillum confessionis),
förpliktelsen att hålla hemligt det, som under bikt
uppenbaras. Emedan – enligt Luthers ord – bikten
aflägges icke inför en människa, utan inför Gud, är
biktfadern ovillkorligen förpliktad att icke utsprida
hvad som någon i afsikt att bikta (animo confitendi)
för honom yppar. Brott emot detta straffas
med afsättning och inom den katolska kyrkan med
förvisning till kloster. Åtskilliga borgerliga lagar
(t. ex. den preussiska landslagen) stadga visserligen,
att undantag skola göras, då det gäller att afvärja en
staten hotande fara och förekomma eller förebygga de
skadliga följderna af en förbrytelse; men kyrkan har
aldrig erkänt det berättigade i dessa undantag. Dock
har det ryska episkopatet 1875 i ett cirkulär, som
särskildt synes afse nihilisterna, medgifvit yppande
af notoriska statsförbrytares bikt. Se <i>Bikt</sp>.
E. J. Ö.*
Biktfader, Biktbarn. Den föreställningen om
själasörjaren, att han är en andlig fader i
förhållande till dem, som blifvit öfverlämnade
åt hans vård såsom hans andliga barn, är icke
främmande för den heliga skrift (1 Kor. 4: 15,
Gal. 4: 19), och i öfverensstämmelse med detta
betraktelsesätt nyttjas ordet biktbarn om den,
som aflägger bikt, och ordet biktfader om den,
som emottager sådan. I den äldre kristna tiden var
meddelandet af aflösning en biskopens rättighet, som
endast i nödfall fick utöfvas af en underordnad. Sedan
fingo jämväl presbyterer, ofta äfven munkar, denna
rättighet. Hvarje katolik, äfven påfven själf, har sin
biktfader, och i regeln är församlingsprästen sina
församlingsbors biktfader; endast i öfverhängande
dödsfara (in articulo mortis) kan hvem som
helst meddela aflösning. – I den protestantiska
kyrkan eger den offentliga syndabekännelsen och
aflösningen rum såsom en förberedelse till den heliga
nattvarden. De därtill hörande kulthandlingarna
skola förrättas af en ordinerad präst.
E. J. Ö.*
Biktoffer l. Biktpenningar kallas en ursprungligen
frivillig, sedermera genom bruket fastställd afgift,
som den biktande erlägger åt biktfadern.
Inom den katolska kyrkan, där denna afgift
äfven kallas påskpenningar, har ofta yrkats, att den
skulle borttagas; men den förekommer dock stundom
ännu. I den reformerta kyrkan är den förbjuden. I
den lutherska däremot har bruket af sådana offer
vid nattvardsgång, trots det anstötliga däri, icke
kunnat helt och hållet utrotas, utan förekommer
på vissa ställen i Tyskland. Ett skäl till dess
bibehållande har varit prästernas små inkomster.
E. J. Ö.*
Biktpenningar. Se Biktoffer.
Biktregister, förteckning på dem, som biktat sig,
och dem, som uraktlåtit det. De katolske prästerna
föra en sådan förteckning, på det att nödiga åtgärder
må kunna vidtagas mot de försumlige. E. J. Ö.*
Biktsedel, ett af prästen gifvet intyg om att man
biktat. Detta intyg är behöfligt, i synnerhet om man
biktat för någon annan än sin egen församlingspräst
och vill inför denne ådagalägga sin rätt att begå
den heliga nattvarden. E. J. Ö.*
Biktspegel. Se Biktbok.
Biktstol, en för biktens hållande särskildt
inrättad plats i kyrkan. En sådan består af två
afdelningar, den ena afsedd för den biktande, den
andra för prästen. Dessa afdelningar äro åtskilda
genom en vägg, hvarpå befinner sig ett galler, så
att biktfader och biktbarn väl kunna höra, men ej
se hvarandra. Sådana biktstolar tillkommo sannolikt
först efter tridentinska mötet 1545–63. Bikten skall,
utom i nödfall, ske i kyrkan och bör enligt de äldre
kyrkolagarnas föreskrift ega rum på en plats, som
ligger fritt och kan ses af alla. E. J. Ö."
Biktvesper. Se Vesper.
Bikupa. 1. Se Bi och Biskötsel. – 2. Namn på
åtskilliga filantropiska anstalter. Särskildt må
nämnas den i Stockholm (n:o 21 Klarabergsgatan)
befintliga försäljningslokalen för svenska
fruntimmersarbeten ("Bikupan"), som inrättades 1870 af
fru E. Olivecrona och sedan 1887 är förenad med det
1839 af drottning Desideria stiftade Sällskapet till
arbetsflitens befrämjande, som äfvenledes har till
syfte att bistå obemedlade, men välfrejdade fruntimmer
genom att uppköpa af dem förfärdigade arbeten. Detta
sällskap har alltsedan 1875 lämnat "Bikupan" årligt
hyresbidrag af 300 kr. För öfrigt har anstalten
sitt underhåll genom en bestämd provision (först 6,
sedermera 10 proc.) af försäljningssumman. Denna
uppgick 1903 till 84,127 kr. 62 öre. – Den 1857
inrättade anstalten "Bikuben" i Köpenhamn är en stor
sparkassa samt förening för barns och ålderstignas
försörjning.
Bikuspid l. Bikuspidal (af lat. bis, två gånger, och
cuspis, spets), anat., "tvåspetsad", nyttjas dels
om de två tänder, hvilka hos människan sitta närmast
bakom hörntanden i hvarje käkhalfva och hvilka äfven
kallas premolarer eller falska kindtänder, dels om
den klaff (valvel) i hjärtat, hvilken sitter på
öfvergången mellan vänstra förmaket och kammaren
och som för sin form äfven kallas mitral- eller
biskopsmössevalveln. G. v. D.*
Bikvadrat (af lat. bis, två gånger, och quadratum,
fyrkant), mat., dubbelkvadrat, den 4:e potensen af
en storhet, t. ex. 16 af 2 (2x2x2x2 = 16), 81 af 3,
o. s. v.
Bil, nord. myt. SeAsar och Hjuke,
Bil, ostindisk folkstam. Se Bhi1.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
