Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bildhuggarkonst. Bildhuggarkonstens historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
armar och stela, uttryckslösa ansikten, schematiska
figurer, i hvilka konstnärerna dock oftast
eftersträfvade en om än stiliserad porträttlikhet,
samt 2) den folkliga, af hofetiketten obundna, mer
realistiska bildhuggarkonsten, sådan den framstår
i de slående, natursanna bilderna af t. ex. den i
Louvre befintliga s. k. Skrifvaren (stenskulptur)
och Kairo-museets öfverdådigt skickligt i trä
skurna staty af den s. k. Byfogden. Märkliga
äro relieferna, vanligen s. k. reliefs en creux
(koilanaglyfer, i hvilka figurernas yta ligger i
väggytans plan, under det grunden rundt om dem
är urholkad), oftast färgade och framställande
historiska tilldragelser eller scener ur aflidna
personers enskilda lif. I dessa finnes verkligen
en viss grad af lif och uttryck, fastän konstnärlig
uppfattning saknas. Egyptierna hade ingen aning om
perspektivet, utan lade figurerna i rader öfver
hvarandra i st. f. bakom hvarandra. Hufvud, ben
och fötter äro ställda i profil, bröstet däremot
framträder i hela sin bredd. Af den egyptiska
bildhuggarkonsten finnas minnesmärken från en tid, som
ligger nära tre årtusenden före vår tidräkning. Till
de egendomligaste af dess skapelser höra sfinxerna. –
b) Högt stod den forn-kaldeiska bildhuggarkonsten,
som går tillbaka till minst 3000 år f. Kr., såväl
i sina reliefer och plastiska småsaker som i sina
storslagna stenstoder, som öfverträffa allt hvad vi
från en så tidig period känna utanför Egypten. Senare
tiders utgräfningar ha lagt i dagen utomordentligt
intressanta fornkaldeiska och fornbabyloniska
minnesmärken, såsom den uråldrige konung Sargons
inskriftscylinder, de märkliga skulpturerna från Tello
och de gröna doloritstoder, strängt symmetriska,
med händerna lagda öfver bröstet – tillhörande ett
ännu tidigare skede än det, som präglades af den af
Jul. Lange upptäckta s. k. frontalitetslagen. Andra
utgräfningar (i Assur, Nimrud, o. s. v.) ha gjort oss
noga bekanta med c) assyriernas i palatsruinerna så
länge begrafda skulpturalster. Relieferna framställa
krigs- och jaktscener, i hvilka härskaren städse
spelar hufvudrollen. Kroppsformerna äro mera runda och
fetlagda än i den egyptiska plastiken. Ansiktstypen
är den semitiska; håret och skägget äro omsorgsfullt
och konventionellt utarbetade. Uppfattningen
är i allmänhet realistisk, på samma gång som
afbildningarna af fabelaktiga djur och tillsatsen
af vingar på de manliga figurerna göra ett mäktigt
intryck på fantasien. Ännu i dag oöfverträffade äro
assyriernas jaktbilder, i synnerhet det världsberömda
döende lejonet (relief) i British museum. - d)
Den fornpersiska plastiken ansluter sig till den
assyriska, men är så att säga mera ceremoniös
än denna. Innehållet är vanligen processioner
till förhärligande af härskarens makt, i det han
framställes såsom segrare öfver fantastiska odjur
(t. ex. enhörningar o. d.). Krigsscener förekomma
däremot icke. De viktigaste minnesmärkena äro reliefer
från Pasargada och Persepolis. (Israeliterna saknade
helt och hållet bildhuggarkonst.)
C) a) Indiens bildhuggarkonst afspeglar troget dess
religion och vittnar om en tygellös fantasi. De äldsta
kvarvarande minnesmärkena förskrifva sig från tiden
omkr. 250 f. Kr. Den indiska plastiken framställer
bramanismens och buddaismens gudagestalter, antingen
i fri-skulptur eller i reliefer,
hvilkas innehåll nästan uteslutande är hämtadt
ur gudahistorien. Gudafigurerna skiljas
från människofigurerna, därigenom att de äro
kolossalt stora eller sammansatta af människo-
och djurformer. Genom mångdubbling af hufvud,
armar och ben uttryckas tillika deras höghet och
kraft. Kvinnofigurerna äro veka och mjuka samt
slappt och vällustigt framställda, som om de saknade
bensystem. Ceylon, Elefanta, Salsette m. fl. orter
kunna framvisa betydande indiska skulpturverk, b) På
den kinesiska plastikens religiösa framställningar
utöfvade den indiska märkbart inflytande. Kineserna
sakna sinne för monumental skulptur. Deras
kolossalbilder af gudar äro stereotypa,
intetsägande. I deras plastiska framställningar ur
det dagliga lifvet råder däremot ofta en realistisk,
ibland humoristisk, uppfattning – mest bekant från
keramiska arbeten, c) Den japanska bildhuggarkonsten
har aldrig nått samma höga ståndpunkt som det
numera öfver hela den bildade världen så högt
skattade japanska måleriet. I det längsta härskade
starkt buddaistiskt inflytande i japanernas stela
gudabilder. Endast på porträttskulpturens område
förmådde de japanske bildhuggarna tränga naturen
närmare in på lifvet. Mästerskap ha de dock nått i
snidade statyetter, fulla af lif och karakteristik.
D) De äldsta spåren af grekisk konst – de gå tillbaka
till slutet af 3:e och till 2:a årtusendet f. Kr. –
ha i våra dagar blifvit bekanta genom Schliemanns
och andra tyska vetenskapsmäns utgräfningar i
Hissarlik (Troja), Mykenai o. s. v. Skulpturen
spelar under denna förhistoriska period ännu en
mycket underordnad roll och uppträder egentligen
blott i form af guldsmycken, drifna ansiktsmasker af
guldbleck och grafstenar med bilder i låg relief –
den berömda, men ännu af slapp stillöshet präglade
högreliefen Lejonporten i Mykenai är ett lysande
undantag. Den grekiska plastiken befinner sig ännu
på trefvandets stadium. Mest odlades, såsom sagdt,
under denna tid metallplastiken. (Homeros’ sånger
tala om kärl, husgerådssaker, vapen och rustningar,
försedda med plastiska prydnader.) Äfven förekom
träskulptur. Sagan har bevarat namnet på en konstnär,
Daidalos, som skall ha varit den förste, som öppnade
gudabildernas dittills slutna ögon och satte deras
armar och ben i fri rörelse. – Det är ungefär här
som den grekiska skulpturens historia begynner. De
förut nämnda folkens konst saknar en historia i
egentlig mening. En verklig konstens utveckling
från en rå början till den högsta fulländning visar
sig först hos grekerna, och särskildt gäller detta
om plastiken, som var deras egentliga och förnämsta
konst. Grekens fantasi var öfvervägande plastisk; det
plastiska var förhärskande äfven i hans arkitektur
och måleri, ja t. o. m. i hans poesi. Den grekiska
bildhuggarkonsten utgick från gudagestalterna,
som redan genom Homeros blifvit färdigbildade för
den nationella åskådningen, och upphöjde dem till
ideala typer, i hvilka bestämda sidor af den mänskliga
karaktären skildrades. Där skapade människan gudarna
efter sitt beläte: allt blir mänskligt klart och
rent, allt ohyggligt och monströst försvinner. – Den
klassisk-antika bildhuggarkonsten omfattar, om man
bortser från sagotiden, tre stora utvecklingsperioder:
den arkaistiska, den hellenisk-klassiska och den
grekisk-romerska.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
