Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bildhuggarkonst. Bildhuggarkonstens historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Drottningholm, det forna altarverket i Uppsala domkyrka, nu
i Nordiska museet). Viktigare blef den konstnärsskola,
som uppstod vid Stockholms slottsbyggnad, och inom
hvilken skulpturens främste idkare voro fransmännen
J. Ph. Bouchardon (d. 1753) och Larchevêque
(d. 1778; Gustaf Vasas och Gustaf II Adolfs stoder i
Stockholm). Den svenska medaljgravörskonsten stod
under denna period mycket högt, representerad af
svensken Karlsteen (d. 1718), schweizaren Hedlinger
och svenskarna Fehrman, Ljungberger (d. 1787)
m. fl. R—n. (O. G—g.)
f) Under senare delen af 1700-talet medför det
återupplifvade studiet af antiken en ny strömning
inom skulpturen liksom inom öfriga konstarter.
Det för rokoko-konsten utmärkande sträfvandet efter
behag och rörlighet börjar aflösas af sökandet efter
en till sitt väsende mera plastisk stil, bildad
efter klassiskt mönster. Fransmannen Caylus och
tysken Winckelmann hänvisa i konsthistoriska verk
tillbaka till den grekiska skulpturen som det enda
värdiga mönster att följa. Rom blir rörelsens
högkvarter, och den får sina förste målsmän bland
där vistande konstnärer från olika länder. De mest
betydande äro svensken Sergel, fransmannen Chaudet,
engelsmannen Flaxman, schweizaren Trippel,
württembergaren Dannecker, dansken Wiedewelt.
En mera själfständig ställning till antiksträfvandet
intog fransmannen Houdon, som framför allt var en
utmärkt porträttskulptör, och berlinaren G. Schadow,
som i moderna statyer var långt före sin tid som
realist och karakteristiker. Italienaren Canova
förmedlade rokoko och klassicism, men hos dansken
Thorvaldsen — den mest ansedde skulptören i Rom på sin
tid — triumferade "den rena grekiska stilen" såväl i
friskulptur som i relief. Thorvaldsen påverkade för
en lång tid framåt skulpturen både i Tyskland och
Danmark, delvis också i England, Amerika, Italien,
Sverige, medan däremot Frankrike höll sig oberördt
af hans konst, fastän visserligen ej af klassicismen.
g) Skulpturens utveckling under 1800-talet
afspeglar sig allra bäst och rikast i Frankrikes
konst, hvilken på detta område liksom inom måleriet
är den vägbrytande och ledande. Vägen går från den
idealiserade och abstrakta klassiskt sköna formen till
det reella, det karakteristiska och monumentala med
inträngande och personligt naturstudium som grundval.
Den franska skulpturens mest representativa namn
under 1800-talets förra hälft äro Duret {klassicist),
David d’Angers, Barye (den moderna djurskulpturens
förste man). Rude blir banbrytare för den moderna
skulpturen i modern anda; han följes närmast
af sina lärjungar Carpeaux och Frémiet. Till de
senast förflutna årtiondena höra Dubois, Chapu,
den typiskt parisiske Falguière, Barrias,
Dalou, Mercié, Aizelin, F. M. Charpentier, Rodin,
Boucher, Verlet, Bartholomé, djurskulptören Cain och
andra. Inom reliefen och medalj gravyren tillkomma
de allt fortfarande verksamme mästarna Chaplain,
D. Dupuis, Roty, Alex. Charpentier. — Inom den
samtida skulpturen har jämte Frankrike Belgien varit
genombrottets land. Här äro att nämna Fraikin,
de Groot, Lambeaux, Constantin Meunier (den
främste bland de moderna arbetartypernas införare i
den plastiska konsten, nyskapare som stilist ej
minst på reliefens område), Lagae, van der Stappen,
Braecke. Englands skulptur representeras efter Flaxman
främst af Gibson (Canovas skola) och bland
moderna konstnärer af Thornycroft, Onslow Ford,
Alfred Gilbert, Frampton. Amerika har följt de i
Europa härskande riktningarna (Powers, Crawford,
Ward, Saint Gaudens, Mac Monnies). I Spanien har
skulpturen haft föga att säga, i Italien har den
visat en stor alsterrikedom och mycken teknisk
skicklighet i framställningen af realiteter, men
på samma gång mycken ytlighet och tomhet. Efter
Canova märkas Tenerari, Bartolini, Giovanni Dupré,
Fedi, Vela, Monteverde, Barzaghi, Ximenes, Biondi
m. fl. I Tyskland voro de klassiska traditionerna
länge härskande, öfvergången till moderna riktningar
betecknas af namnen Schwanthaler, Rauch, L. Wagner,
Rietschel, Drake, Wolff, Hähnel, Schilling, Schaper,
Kalide, Kiss, Siemering, R. Begas, Adolf Hildebrand,
Rueman, R. Diez, Tuaillon och i Österrike Zauner
(klassicist), Hellmer, Weyr, Tilguer, Zumbusch,
Bohm, Strasser, medaljgravörerna Scharff
och Schwartz. Ryssland hade sina klassicister
(Orlovskij m. fl.), skolade i Italien, fick sin
monumentalskulptör i Mikesjin och sin moderne
karakteristiker i Antokolskij. Bland samtida äro
att nämna Trubetskoj, porträttören Bernstamm,
djurskulptören P. N. Turgenjev. Bland finska
skulptörer märkas Valter Runeberg, Takanen, Stigell,
Vikström, Vallgren. I Danmark följde efter Thorvaldsen
Freund (som bl. a. behandlade nordiskt mytologiska
ämnen), H. V. Bissen (som i sin "landsoldat"
var realist), Jerichau, Stein, Saaby, V. Bissen,
O. Evens, Hasselriis, Brandstrup, Bonnesen. I
Norge betecknas vägen från Thorvaldsen till den mest
moderna ståndpunkt af namnen Michelsen, Middelthun,
Bergslien, Skeibrok, St. Sinding, Ender, Svor,
Vigeland. I Sverige äro Göthe och Byström att räkna
till den klassiska skolan, Fogelberg behandlade äfven
nordiskt mytiska motiv och sökte i sina historiska
porträttstatyer en modern hållning. Qvarnström, Molin,
Kjellberg, Alex. Carlsson beteckna öfvergången
till den moderna svenska skulpturen, hvilkens
representativa namn äro Börjeson, Hasselberg,
Fallstedt, Brambeck, T. Lundberg, G. Lindberg,
Kr. Eriksson, Jerndahl, Milles, medaljgravörerna
A. och E. Lindberg m. fl.
Polykrom skulptur — som åstadkommes antingen genom
att bilderna målas eller genom att de hopsättas af
olika material, exempelvis af marmorsorter i olika
ton, af marmor och brons, brons och elfenben, onyx,
emalj eller andra sammansättningar — har på senare tid
blifvit ganska omtyckt och har blifvit öfvad med
framgång, i synnerhet af franska konstnärer: Cordier,
Gérôme, Ferrary, Th. Rivière, Jean Carriès. I Tyskland
har skulptur i färger blifvit idkad af Maison, Max
Klinger, R. Diez m. fl. G—g N.
Litt.: Bernoulli, "Römische ikonographie" (1882—94),
Bode, "Geschichte der deutschen plastik" (1885) och
"Ital. bildhauer der renaissance" (1887),
Brunn-Bruckmann, "Denkmäler griech. und röm. skulptur" (1888—90),
Cicognara, "Storia della scultura in Italia" (1813—18),
Collignon, "Geschichte der griech. plastik" (1895—98),
Gonse, "La sculpture francaise" (1895),
R. Graul, "Beiträge zur geschichte der dekorativen
skulptur in den Niederlanden" (1889),
Grünwedel, "Buddhistische kunst in Indien" (2:a uppl. 1900),
Heilungen, "Über deutsche plastik" (1901),
Händeke, "Studien zur geschichte der span. plastik" (1900),
Stan. Lami, "Dictionnaire des sculpteurs" (1898).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
