Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bilinski, Leon, ritter von, österrikisk nationalekonom och politiker - Bilin-språket. Se Hamitiska språk - Bilin-vatten (Biliner-vatten), farm., alkaliskt mineralvatten ur Josefskällan vid staden Bilin i Böhmen - Biliprasin. Se Gallfärgämnen - Bilirubin. Se Gallfärgämnen - Bilis (lat.), galla - Biliton. Se Billiton - Biliverdin. Se Gallfärgämnen - Biliös (af lat. bilis, galla), gallsjuk, gallsprängd - Biljard, ett spel med elastiska elfenbenskulor på ett massivt bord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
österrikisk-ungerska nationalbanken samt 1901 medlem af
herrehuset. B. har författat flera betydande
arbeten, särskildt i finansvetenskap,
dels på polska och dels på tyska.
(E. Hkr.)
Bilin-språket. Se Hamitiska
språk.
Bilin-vatten (Biliner-vatten), farm.,
ett alkaliskt mineralvatten ur Josefskällan
vid staden Bilin i Böhmen. Detta vatten
har samma hufvudbeståndsdelar, kolsyradt och
svafvelsyradt natron samt koksalt, som karlsbad- och
marienbadvatten, fastän i mindre mängder och i andra
proportioner samt innehåller dessutom salter af kali,
lithion, kalk, magnesia, lerjord och järn. I fråga om
hufvudbeståndsdelarnas verkan se under KarIsbad.
Denna är hos bilinvattnet svagare än hos de båda
andra källornas vatten, hvarjämte hos det förstnämnda
det kolsyrade saltets verkan är mest framträdande, det
svafvelsyrades af mindre betydelse. För medicinskt
ändamål användes bilinvattnet numera sällan;
däremot nyttjas det, i synnerhet det konstgjorda,
såsom läskedryck. S. J–n.
Biliprasin. Se Gallfärgämnen.
Bilirubin. Se Gallfärgämnen.
Bilis (lat.), galla.
Biliton. Se Billiton.
Biliverdin. Se Gallfärgämnen.
Biliös (af lat. bilis, galla), gallsjuk, gallsprängd.
Biljard (fr. billard, af bille, stenkula, biljardboll), dels
ett spel med elastiska elfenbenskulor ("bollar")
på ett särskildt därtill inrättadt massivt bord;
dels själfva detta bord med eller utan tillbehör;
dels lokalen, hvari spelet idkas. Spelbordet
("biljard-bädden") består af en på stadiga fötter
hvilande rektangulär skifva (taffeln), som
ligger fullständigt vågrätt och är försedd med en
elastiskt stoppad karm, vallen, samt öfverdragen
med stramt sittande (grönt) kläde. Underlaget är
ofta en tunn skifva af marmor eller, ännu bättre,
af skiffer. Tre punkter, som dela biljardens
längdmidtlinje i fyra lika delar, äro belagda med
småplattor ("prickar"); den öfre och nedre af dessa
kallas carambole-platser. Biljardbordet delas i fyra
lika stora "kvarter" af tre linjer, som tänkas dragna
genom prickarna vinkelrätt mot vallens långsidor.
De i Sverige och England mest brukliga biljarderna
äro försedda med sex hål vid vallen (i de fyra
hörnen och vid långsidornas midtpunkt), och hålen
föra ned till påsar (bluser) eller till en
under biljarden befintlig låda, hvari de "gjorda"
bollarna falla ned. I andra länder däremot, såsom
Frankrike och numera äfven Tyskland, begagnas
nästan blott carambolage-biljarder, hvilka äro
utan hål. Biljardens elfenbensbollar äro 51/2–7
cm. i genomskärning och svarfvade af bästa homogena
material. Till att sätta dem i rörelse medelst
stöt begagnar hvarje spelare en kö, en lång,
afsmalnande, på spetsytan läderbeklädd och kritad
käpp, som i tjockänden är tung. Spelaren för med
den slutna högra handen sin kö, hvars smalände under
siktningen får stöd i en "bock" (rännan mellan den
fritt hållna vänstra tummen och flata handen, medan
handlofven och fingerspetsarna hvila på biljardduken).
Ligger bollen långt borta, kan man få stödja kön i den
s. k. "fiolen", en på änden af en lång käpp fäst klots
med urholkningar. Eller ock stöter man i dylika fall
med köns tjockände, glidande på klädet (turné-stöt),
eller ock med fri hand så som vid spjutkastning,
utan stöd för kön (pistolet).
Fransk billiard.
Bollarnas rörelse sker enligt lagarna för fasta
elastiska kroppars stöt. I hvarje enskildt
fall betingas bollens rörelse dels af stötens
beskaffenhet, dels af den inverkan bollen röner
af de elastiska vallarna och af andra bollar, som
den kommer i beröring med. I dessa afseenden kunna
modifikationerna vara oändligt många. Det får här
vara nog med att antyda det mer elementära. Bollarna
rulla gemenligen i den riktning, hvari kön förts vid
stöten. Under siktandet afmäter spelaren med ögat
den punkt, som han vill med sin boll (spelbollen,
"egen boll") träffa å en annan boll. (Om kön vid
stöten råkar halka af bollen, säges man "kixa". Den
lindrigaste ofrivilliga beröring af spelbollen med
kön, s. k. touche, räknas som stöt.) Om kön träffar
bollen på dess midtlinje uppifrån räknadt, är stöten
antingen central (hvilket är det normala fallet)
eller öfverstöt (använd då bollen skall
efter sitt sammanträffande med en annan fortsätta
att rulla, i samma riktning, s. k. "efterlöpare")
eller understöt ("tillbakaryckare"), hvilken ger
bollen en bakåt roterande rörelse, oftast yppande sig
först sedan bollen glidit framåt ett stycke. Skef stöt
l. sidostöt, snedstöt (på endera sidan om midtlinjen)
förlänar åt bollen, förutom den framåtrullande
rörelsen, en egendomlig rotation kring dess egen
lodräta axel. – Om en boll, som fått central stöt,
träffar rakt på en annan, öfverför den sin rörelse
på denna; träffar den skeft på (tacherar, "tachar",
eller "kuperar", "skär") den andra, så rör sig
denna vidare i riktning af den linje, som tänkes
förena bägge bollarnas medelpunkter, medan den
egna bollen studsar sidvart från beröringspunkten
med den andra. Om den centralstötta bollen träffar
vallen, studsar den därifrån under samma vinkel,
som den tornat emot vallen ("afslags"-vinkeln blir
lika stor som anslagsvinkeln). Snedstöt kommer
däremot spelbollen att vika af från den riktning,
i hvilken den skulle återstudsat efter stöt på
vertikala midtlinjen; afvikningen sker åt den sida,
på hvilken kön berört bollen, och kan blifva så stark,
att denna återstudsar åt samma sida som den kommit
ifrån (kontraeffekt). Genom lämplig kombinering
af hög- eller lågstöt med snedstöt kan en drifven
spelare nästan fullständigt bestämma den riktning,
som spelbollen skall få efter sammanträffandet med
vallen eller med en annan boll, och den riktning,
som denna senare skall erhålla, äfvensom vid hvilken
ungefärliga punkt på biljarden bollarna skola stanna,
vare sig de sammanstöta (eller motspelarens boll
"göres") direkt eller efter det bollen berört vallen
en gång (dubblé) eller två, tre gånger (triplé,
kvart) o. s. v. Sådant kallas att spela "med dessein",
en hufvudbetingelse för allt finare biljardspel.
På de med hål försedda, större biljarderna afses med
stöten hufvudsakligen att medelst egen boll "göra"
andra bollar, d. v. s. träffa dem så, att de drifvas
ned i något af hålen. (Undantagsvis "spränges" bollen,
d. v. s. den slungas genom en kraftig stöt upp på
vallen eller öfver den. Löper
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
