Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Billbergia Thunb., bot., växtsläkte af fam. Bromeliaceæ - Bille, fr., kula, boll (t. ex. till biljardspel) - Bille, en liten biflod till Elbe - Bille (förr skrifvet Bilde), dansk adlig ätt - Bille. 1. Ove B., kansler - Bille. 2. Eske B., rikshofmästare - Bille. 3. Klaus B., norskt och danskt riksråd - Bille. 4. Torben B., ärkebiskop - Bille. 5. Anders B., riksmarsk - Bille. 6. Steen Andersen B., statsminister - Bille. 7. Steen Andersen B., marinminister - Bille. 8. Kristian Höyer B., sändebud - Bille. 9. Torben B., chargé d’affaires i Washington
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bille [bill], fr., kula, boll (t. ex. till
biljardspel).
Bille, en liten biflod till Elbe. Den skiljer
Holstein från Lauenburg samt utmynnar ofvanför
Hamburg i Elbe och bildar där tillsammans med denna
ön Billwärder. Hela längden är 63 km.
Bille (förr skrifvet Bilde), dansk adlig ätt, som
var känd redan på 1200-talet och i synnerhet under
reformationstiden spelade en framstående roll (1533
hade 8 af ätten och 6 svågrar säte i riksrådet).
1. Ove B., f. omkr. 1475, d. 10 april 1555, var
1506–20 kansler hos konungarna Hans och Kristian II,
tills den sistnämnde fick honom vald till biskop i
Aarhus. Han sökte också 1523 att hålla den jylländska
adeln tillbaka från dess resning mot konungen, men
slöt sig senare till Fredrik I. Efter dennes död,
1533, arbetade han som ledare för det katolska partiet
("hoved for all papisteriet") på att få hans yngre
son hertig Hans vald till konung, men måste nästa
år "med gråtandes tårar" sluta sig till hans äldre
broder, den lutherske Kristian III, och var honom
trogen de två följande åren. 1536 blef han fängslad
liksom de öfrige biskoparna och afsattes, men lösgafs
redan nästa år samt erhöll i förläning Skovkloster
(nu Herlufsholm) och andra län. Han lefde sedan ärad
af alla för sin rättvisa
och lärdom (han hade också på sin tid visat intresse
för utgifvandet af Saxos krönika). 1553 tyckes han
ha blifvit lutheran.
2. Eske B., den föregåendes broder, f. omkr. 1480,
d. 1552, var redan 1510–12 lensmand i
Köpenhamn (han öfvervakade särskildt flottans
utrustning) och 1514–22 på Hagenskov på Fyn, fick 1529
Bergenhus och verkade 1535–36 med stor ifver för
Kristian III:s val, men sökte på samma gång häfda
Norges ställning som själfständigt rike och hålla
dess riksråd vid makt. Ehuru han fortfor att vara
katolik, användes han af Kristian III i
viktiga beskickningar och blef 1547 rikshofmästare.
3. Klaus B., d. 1558, var genom sin rikedom och
sina stora gods en af den skånska adelns viktigaste
medlemmar. Han deltog 1520 i tåget mot Sverige,
var i mars s. å. med om att ingå förlikningen
i Uppsala, men fängslade (jämte S. Norrby) i nov.
de svenske adelsmännen före blodbadet i
Stockholm. Däremot understödde han 1523 Fredrik I
vid Köpenhamns belägring och senare i striden mot
skåningarna och Sören Norrby. 1528 blef han lensmand
på Bohus, värjde sig 1532 mot Kristian II:s angrepp
och åstadkom de stora penningsummor, hvarmed Viken
återköptes af Gustaf Vasa. Liksom Eske B. vardt han
både norskt och danskt riksråd och arbetade 1534 för
att få Kristian III vald till konung i Danmark och
1535 tillika i Norge, det senare utan att Ivckas.
1539 var han med om att affatta "den norske reces".
Som lensmand på Bohus var han rikets gränsvakt mot
Sverige och hade upprepade sammanstötningar med
Gustaf Vasa, som också var honom synnerligen
gramse.
4. Torben B., den förres broder, 1510 kanik
i Lund, senare dekan, valdes 1532 till ärkebiskop,
men måste förplikta sig till att icke förhindra de
evangeliske predikanterna att predika eller
prästerna att gifta sig. Efter Fredrik I:s
död. 1533, bröt han likväl sitt löfte och började
allsköns undertryckningsåtgärder mot reformationens
anhängare. I aug. 1536 blef han fängslad och afsatt
från sin värdighet samt hölls i fängelse ett år,
tills han af stod från all
biskoplig myndighet. Därefter och till sin död, 1552,
var han föreståndare för Bosie kloster.
5. Anders B., f. 1600, d. 1657, blef 1642
riksmarsk, men förmådde hvarken 1643–44 hålla stånd
mot Torstensons infall eller 1657 motstå
K. G. Wrangel, när denne angrep Frederiksodde. Vid
stormningen af denna fästning stred han personligen
tappert och blef svårt sårad samt dog ett par
veckor senare.
Från en oäkta son till en annan Anders B., Steen
Andersen B. (f. 1624, d. 1698), som likväl blef erkänd
af släkten och 1679 adlad, härstammar ättens yngre
gren. Af dess medlemmar kunna nämnas följande.
6. Steen Andersen B., f. 1751, utmärkte sig 1797,
som chef å fregatten "Najaden", genom sin djärfva
insegling i Tripolis’ hamn och genom sin strid där
med en två- till tredubbelt större turkisk styrka.
2 april 1801 kommenderade han reserveskadern på
Köpenhamns redd, men kom icke i elden. 1807 var
han chef för sjöförsvaret i Köpenhamn, ledde flera
kanonbåtsträffningar och ville icke underteckna
stadens kapitulation eller flottans uppgifvande
till England. 1803 hade han blifvit deputerad
i amiralitetet (1825 blef han förste deputerad)
och var såsom sådan själen i flottans styrelse
och den, hvilken flottans nyskapning förnämligast
tillskrifves. 1831 blef han statsminister och
dog 1833.
7. Steen Andersen B., den förres son, f. 1797,
d. 1883, blef löjtnant 1816 och var därefter ända till
1828 nästan ständigt på resor i olika farvatten,
1820–25 i fransk tjänst (hvarunder han
bl. a. deltog i tåget till Spanien 1823). 1845–47
förde han som kapten korvetten "Galatea" på dess
världsomsegling (hvilken resa han beskref 1849–51),
tjänade 1848–50 med utmärkelse i kriget mot Tyskland
och var i jan. 1852–dec. 1854 marinminister. Senare
ställdes han jämte de öfrige ministrarna inför
riksrätt, men frikändes. 1856 utnämndes han
till chef för flottans officerskår och inspektör
för flottan. 1860–63 var han ånyo marinminister.
1864 blef han vice-amiral och skickad till Kina för
att ratificera handelsfördraget (utgaf 1865 "Min rejse
til China"). 1868 lämnade han sina ämbeten med rang
som geheime-statsminister. – Hans son Frants B.,
f. 1832, var först ingenjörofficer, men användes sedan
1861 i diplomatiska värf. 1872–90 var han sändebud
i Stockholm och därefter i London.
8. Kristian Höyer B., f. 1799, d. 1853, var
1827–33 legationssekreterare i Stockholm, 1836–47
ministerresident i hansestäderna och därpå
sändebud i Stockholm. Här verkade han kraftigt
för att främja ett verksammare uppträdande från
Sverige-Norges sida till fromma för Danmark 1848 och
deltog i de underhandlingar, som ledde till
vapenstilleståndet i Malmö, men kallades sept. 1849
till Köpenhamn för att sköta utrikesministeriet som
direktör under V. Moltke. I juli 1850 återvände
han till Stockholm, men skickades dec. 1851 i
ett särskildt uppdrag till Wien, där han deltog
i de förhandlingar, som slutade med helstatens
återupprättande, jan. 1852. Därefter blef han
sändebud i London, där han deltog i afslutandet af
London-traktaten om prins Kristians af Glücksburg
(Kristian IX) arfföljdsrätt till Danmark.
9. Torben B., f. 1819, d. 1883, blef 1854 chargé
d’affaires i Washington, där han 1857 afslöt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
