Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Billing. 1. Axel Gottfrid Leonard B., teolog, politiker - Billinge, socken i Malmöhus län, 0nsjö härad - Billingen. 1. Ett skogklädt, delvis odladt berg - Billingen. 2. En klippa nedanför Göteborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
<i>Om sacramentum och sacrificium i den lutherska
culten/i> (akad. afh. 1869), Kateketikens begrepp
(2:a uppl. 1873), Om den sköna Herrens gudstjänst
(1874; öre uppl. 1894), Olikheten bland Jesu vänner
(I. 2:a uppl. 1875, öfvers. till danskan; II. 1875),
<i>P. Waldenströms uppsats: Om försoningens betydelse/i>
(1874), Lutherska kyrkans bekännelse (1876–78),
P. Waldenström contra svenska kyrkan (1877),
Katekesutläggning (1883–84; öfvers. till tamuliskan),
En årgång högmässopredikningar (1887). Dessutom har
han skrifvit en mängd uppsatser i tidskrifter, strödda
predikningar och tal m. m. J. P.
2. Herman B., den föregåendes broder, jurist,
f. 16 sept. 1849 i Önnestads socken, Kristianstads
län, blef student i Lund 1868, filos, kandidat 1872
och juris kandidat 1875 samt vice häradshöfding
1877. Han tjänstgjorde därefter i ämbetsverk i
Stockholm och som utskottssekreterare hos kyrkomötet
och riksdagen samt förordnades 1885 att biträda nya
lagberedningen vid revisionen af strafflagen. 1891
valdes han till rådman i Stockholm, men kallades
s. å. till ledamot i nya lagberedningen och 1894 i
lagbyrån samt utnämndes 1897 till justitieråd. 1900
blef han juris hedersdoktor i Lund. B. har skött
sekreterarvärfvet i flera kommittéer och var ledamot
af skandinaviska checklagkommitten 1896. Han var
1889–97 ledamot af Stockholms enskilda banks
styrelse och 1899–1900 ledamot af Stockholms
högskolas styrelse. Han har skrifvit uppsatser i
Naumanns "Tidskrift för lagstiftning, lagskipning
och förvaltning".
Billinge, socken i Malmöhus län, 0nsjö härad. 4,088
har. 1,130 inv. (1903). B. bildar med Röstånga ett
regalt pastorat i Lunds stift, Onsjö kontrakt.
Billingen. 1. Ett skogklädt, delvis odladt berg,
det största af de s. k. Västgötabergen, beläget
inom Skaraborgs län och sträckande sig inom Vadsbo,
Valle, Gudhems och Kåkinds härad. Vid den norra,
jämförelsevis branta änden är berget högst –
omkr. 300 m. ö. h. –, och där reser sig en särskild
bergkulle uppöfver den för öfrigt, åtminstone i stort
sedt, tämligen jämna bergsplatån, å hvilken många
ganska betydliga mossmarker äfvensom flera sjöar
äro belägna. I allmänhet uppgår höjden hos denna
bergsplatå till 267 à 296 m. ö. h. Bergets längd,
i n. och s. eller n. n. ö. och s. s. v., är – om
dess södra fortsättning, Brunhemsberget, medräknas –
omkr. 24,6 km., största bredden, mellan Sköfde och
Värnhems kloster, är ungefär 10,7 km. Tvärs öfver
Billingens hela bredd sträcker sig, från ö. till
v., en ganska tydligt markerad dalgång, i hvilken
landsvägen mellan Sköfde och Skara framgår.
Bergets stomme utgöres af sedimentära berglager,
nämligen sandsten, kalkstenar och lerskiffrar,
tillhörande de geologiska systemen kambrium och
silur. De ligga nästan vågrätt utbredda, endast svagt
lutande åt n. eller n. v., nederst kambrisk sandsten,
som med omkr. 30 m. mäktighet sträcker sig under hela
B. samt ett stycke åt sidorna därutanför. Sandstenen
är afsatt omedelbart på urberget, här gnejs. Detta
framträder blottadt i enstaka, mindre berg och hällar
på den berget omgifvande lägre marken. Ofvanpå
sandstenen ligger en omkr. 25 m. mäktig bädd af
alunskiffer (olenidskiffer), inneslutande lager och
körtlar af bitumtnös kalksten, s. k. orsten eller
orstenskalk. På alunskiffern, men därifrån vanligen
skild af ett ungefär 0,3 m. mäktigt
lager glaukonitförande, konglomeratartad kalksten,
komma olika lager gråa och röda kalkstenar,
hufvudsakligen ortocerkalk, tillsammans ungefär 60
m. mäktiga. Därofvanpå följer en mäktig aflagring
ler- och märgelskiffrar, näml. trinucleusskiffer med
kalksten, brachiopodskiffer och öfre graptolitskiffer,
af hvilka de två senare äro af öfversilurisk ålder.
Bergets öfversta, platåformade del (7–10 km. bred och
mera än 17 km. lång) utgöres af den nästan svarta,
hårda, eruptiva bergarten diabas äfven kallad
(trapp, hvilken (möjligen under yngsta silurtiden)
i smältflytande tillstånd likt en lava pressats upp
från jordens inre och flutit ut öfver de då afsatta
öfversiluriska lagren, samt nu bildar en omkr. 30
m. mäktig bädd däröfver. Diabasen är blottad dels
på åtskilliga ställen uppe på själfva bergsplatån,
dels i de nästan lodräta branter, som begränsa
densamma mot bergets jämförelsevis svagt affallande
sidosluttningar, inom hvilka de olika siluriska och
kambriska skiffer-, kalkstens- och sandstenslagren
här och där träda i dagen. Berget i sin helhet är
näml. till stor del betäckt af moränbildningar,
som nästan öfverallt dölja berggrunden, hvarjämte
en mängd torfmossar, däraf flera ganska stora, fylla
fördjupningarna i den nämnda moränbetäckningen.
Flerstädes äro stenbrott anlagda dels på
ortocerkalken, hvilken bearbetas till trappsteg,
plansten m. m., t. ex. vid Mölltorp, Käpplunda,
Persberg och Skultorp på bergets östra samt Ulunda
och Bjällum på dess västra sida, dels på alunskiffer
med orstenskalk, hvarvid den förra användes som
bränsle vid kalkens bränning. – Alunskiffern i B. har
på några ställen befunnits innesluta körtlar och
kakformade partier af ett tätt, svart, vaxglänsande
kol, s. k. kolm.
I de öfriga s. k. Västgötabergen (Kinnekulle,
Plantaberget, Hvarfberget, Gerumsberget, Mösseberg,
Ålleberg m. fl.) finnas samma slags lager som i B. mer
eller mindre fullständigt utvecklade, och man anser,
att dessa lager ursprungligen i ett sammanhang utbredt
sig äfven emellan dem alla samt långt därutomkring,
men att de blifvit förstörda under senare geologiska
perioder, utom just inom de områden, där den hårda
diabasen såsom ett skyddande täcke utbredt sig öfver
desamma. E. E.
2. En klippa nedanför Göteborg, på Göta älfs vänstra
strand och strax v. om Nya varfvets hamn. Sedan
generalkvartermästare Örnehufwudh redan 1640 påyrkat
B:s befästande, befallde k. m:t 1644, att ett blockhus
skulle byggas på denna klippa. Efter ingenjör Lenæus’
ritning började man följande år arbeta dels på en
träskans på klippans topp, dels på ett lägre liggande
batteri mellan "Lilla klippan och Billingsberget"
och dels på två koffrer (täckta gångvärn) på "den
gröna platsen" mellan B. och det s. därom liggande
högre berget. Efter krigets slut byggdes skansen å
B. fastare samt bestyckades och fick garnison. Men å
den längre ut liggande Kyrkogårdsholmen hade år 1653
påbörjats en ny befästning, som sedan kallades Nya
Älfsborg (se d. o.), och då denna 4 år senare ansågs
försvarbar, blefvo befästningarna på B. "afbrutne och
ödelagdhe". Dahlbergh, som ej hade stort förtroende
för Nya Älfsborg, önskade emellertid 1679 att
"begge Billingarne" vore iståndsatta, men detta
blef ej verklighet förrän i början af 1700-talet och
särskildt 1719, strax innan B. natten till 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
