Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bismarck-Schönhausen. 1. Otto Eduard Leopold, furst von B., tysk statsman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dess inre konsolidering göra så raska framsteg,
att ett hämndkrig kunde befaras. Frankrike
var nu Preussens bittre fiende, sedan Napoleon så
grundligt överlistats 1866 och följande år återigen
fåfängt sökt genom separataftal med den nederländske
konungen vinna Luxemburg. För att hos fransmännen
höja sin skakade prestige sökte Napoleon tillfälle
att förödmjuka Preussen; vid hans möte med kejsar
Frans Josef i Salzburg, sommaren 1867, torde ock
anfallsplaner ha diskuterats och en trippelallians
(med Italien) planerats, men hvarken nu eller vid
ärkehertig Albrekts af Österrike underhandling i
Paris vintern 1870 kom man längre än till sväfvande
löften, då ingendera makten var nog militäriskt
stark att vedervåga första steget. Man befann sig
ännu på förberedelsernas stadium, då det fransk-tyska
kriget utbröt.
Spaniens regering erbjöd nemligen den spanska kronan
åt prins Leopold af Hohenzollern. Prinsen liksom hans
närmaste tvekade, och han gaf tvenne gånger afböjande
svar, hösten 1869 och vintern 1870;
hans hållning gillades af konung Vilhelm, hvilken – ej
som Preussens härskare, utan som huset Hohenzollerns
hufvudman – tog del af familjerådslagen. B. stod
skenbart utanför underhandlingen, men följde den med
lifligt intresse, öfvertygad att förbindelse mellan
Tyskland och Spanien skulle något hålla Frankrike i
schack. Genom hemliga agenter förmådde B. den spanska
regeringen att återupptaga förhandlingen, och sedan
han vunnit kronprins Fredrik Vilhelm för sin mening,
bragtes prins Leopold i maj 1870 att ändra beslut
och acceptera anbudet. Innan kungavalet kunde ske
i Spanien, blef planen bekant i Paris. Den franska
regeringen (särskildt utrikesministern hertigen af
Gramont), som nu hoppades tillfoga Preussen ett
diplomatiskt nederlag, begärde i utmanande ton,
att prinsens kandidatur skulle formligen återtagas
af regeringen i Berlin, och lät sin
ambassadör Benedetti uppsöka konung Vilhelm vid
baden i Ems för att till honom framställa sådana
fordringar. Konungen, som ville sluta sina dagar i ro,
svarade undvikande, att saken ej anginge Preussen,
utan blott prinsen personligen, samt skyndade att
13 juli delgifva Benedetti prinsens definitiva
afsägelse samt sitt eget gillande af densamma. Det
telegram ("die Emser-depesche"), hvarigenom konungen
lät underrätta B. i Berlin om denna underhandling
med Benedetti, publicerades af B. samma afton genom
tidningarna i sådan något förkortad form, att konungen
syntes tämligen snäft ha afvisat ambassadörens
fordran. Denna framställning väckte en storm af
chauvinistisk ovilja i Paris, som skärptes genom af
B. inspirerade artiklar i den tyska pressen (jfr Busch).
Kejsar Napoleon önskade personligen freden,
men rycktes med af den franska nationalstämningen,
och 19 juli bekantgjordes Frankrikes krigsförklaring.
Bismarck och Favre (se fi. o.) under
fredsunderhandlingarna i Paris.
B. hade nyttjat den franska regeringens diplomatiska
otymplighet till att framkalla det sedan länge
hotande kriget vid en tidpunkt, då Frankrike
såväl militäriskt som politiskt var ofullständigt
förberedt. De första snabba framgångarna för Tyskland
afkylde dem (Österrike), som gärna velat inblanda sig
till Frankrikes fördel; därjämte hade B:s politik
ett säkert stöd i vänskapen med Ryssland. Så kunde
kriget fullföljas till ett ärofullt och för Tysklands
framtid betryggande resultat (freden i Frankfurt
a. M. 10 maj 1871). B. började emellertid efter de
lysande tyska segrarna räkna på, att dessa skulle
väcka en nationell hänförelse, som snabbt kunde bringa
enhetsverket till afslutning. Dessa hans förväntningar
motsvarades till fullo af verkligheten, och under
hösten 1870 fördes lifliga underhandlingar om de
sydtyska staternas anslutning till de redan förenade
nordtyska. B. ledde från det tyska högkvarteret dessa
förhandlingar under bemödande att å ena sidan hafva
konungens af Bajern betänkligheter, å den andra tygla
de radikala enhetsplaner, som förfäktades särskildt
af den preussiske kronprinsen. Genom att utverka
ömsesidiga eftergifter bragte B. i november 1870 till
stånd de nödiga fördragen med Syd-Tysklands stater om
deras förening med Nord-Tyskland, och genom konung
Vilhelms högtidliga proklamerande som tysk kejsare
i Versailles 18 jan. 1871 blef det nya tyska riket
formligen utropadt. När den första tyska riksdagen
öppnades, 22 mars s. å., förlänade kejsar Vilhelm
furstlig värdighet åt rikets skapare samt utnämnde
honom till tysk rikskansler med bibehållande af hans
förra ämbeten såsom preussisk ministerpresident och
utrikesminister.
Det nya tyska rikets författning blef väsentligen
densamma som det nordtyska förbundets, kunde därför
hvarken rätt tillfredsställa partikularister eller
ifrigare enhetssvärmare. B. själf betraktade den
som en nödfallsutväg, med hvilken man för tillfället
kunde nöja sig: det blef framtidens sak att i inre
och yttre måtto konsolidera riket. Åren 1871–90, då
B. verkade som tysk rikskansler, voro ock ständigt
egnade åt dessa omsorger. Inom den europeiska
konserten intog Tyska riket under denna tid en
synnerligen inflytelserik ställning, tack vare
dess militära styrka och rikskanslerns diplomatiska
öfverlägsenhet. Från väster hotade emellertid ständigt
de franska revanschplanerna. Mot dessa sökte B. först
trygga Mellan-Europas fred genom att omedelbart
efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
