Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bixio. 2. Girolamo Nino B., italiensk frihetskämpe - Bizarr. Se Bisarr - Bize, köping i franska depart. Aude - Bizerte, franska namnet på staden Biserta - Bizet, Georges (egentl. Alexandre César Léopold), fransk tonsättare - Bizzaria, bot. Se Citrus - Bizzozero, Giulio, italiensk anatom - Bi-ätare, Merops apiaster, zool., typ för en särskild familj (Meropidæ) bland de samtåiga spitarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
generallöjtnant och öfvergick efter sydarméns
upplösning till den italienska hären. 1865 blef han
medlem af parlamentet och tillhörde oppositionen
utan att egentligen sluta sig till något visst
parti. 1870 blef han af konungen utnämnd till
senator. Under 1866 års krig förde han befälet
öfver en division och skyddade, efter nederlaget
vid Custozza, den italienska arméns återtåg. 1870
deltog han i stormningen af Rom. Redan 1869 hade
han blifvit direktör för ett sällskap till idkande
af handel på Söderhafvet; nu egnade han sig åter åt
denna lefnadsuppgift. Död i kolera på Atsjins redd
1873. Se vidare biografier öfver B. af Guerzoni (2 bd,
1875) och Delvecchio (1887).
Bizarr. Se Bisarr.
Bize [bis], köping i franska depart. Aude, vid
floden Cesse, 23 km. n. v. om Narbonne. 1,306
inv. (1901). Nära B., i dalen Las-Fons, finnas några
märkvärdiga grottor, som äro uppfyllda af människoben,
samt lämningar af den heta zonens djurvärld.
Bizerte [bisä’rt], franska namnet på staden Biserta.
Bizet [bisä], Georges (egentl. Alexandre César
Léopold), fransk tonsättare, f. 25 okt. 1838 i Paris,
d. 3 juni 1875 i Bougival, studerade från sitt
nionde till sitt nittonde år vid konservatoriet,
med Marmontel som lärare i piano, Benoist i
orgel, Zimmermann i harmoni och HaIévy (hans
blifvande svärfader) i komposition. 1857 erhöll han
det stora romerska priset, sedan han kort förut vid en
af Offenbach utlyst täflan för
komposition af operetten Le docteur Miracle blifvit
segrare jämte Lecocq. Från Italien hemsände B. två
operor, Don Procopio och La guzla de 1’émir, två
symfonisatser och uvertyren La chasse d’0ssian. Efter
hemkomsten fick han upp på Théåtre lyrique operan
Les pêcheurs de perles (1863), hvilken lika litet
som La jolie fille de Perth (1867) gjorde någon lycka,
på grund af sin "wagnerism", såsom det hette, ehuru
ingendera röjer något spår af Wagner, utan snarare af
David, Gounod och Verdi. Mera själfständig än dessa
mycket lofvande, ehuru något omogna produkter visade
sig Djamileh (Opera comique 1872, Stockholm 1889),
en liten enaktig pärla af brännande orientalisk
stämning och lokalfärg, som emellertid till följd af
sin sällsamhet och odramatiska stil hade ännu mindre
framgång. Musiken till Daudets drama L’arlésienne
(Vaudeville 1872, "Flickan från Arles", Stockholm
1891), hvilken är den yppersta och mest genialiska
B. någonsin skapat och hvarom Bellaigue med rätta
säger, att i denna genre ingenting skrifvits lika
kort och gripande sedan Beethovens "Egmont", väckte
först uppmärksamhet, då den i form af orkestersvit
gjorde sin rund i konsertsalarna. Äfven i öfrigt
hade B. under sin lifstid lycka endast med sin
konsertmusik, såsom uvertyren Patrie, sviten Souvenirs
de Rome m. m. Själfva Carmen (Opéra comique 1875,
Stockholm 1878), B:s i flere hänseenden märkligaste opera,
hvilken han endast några månader öfverlefde, mottogs
i början i Paris med blandade omdömen och fick ej
fast fot därstädes, förrän dess rykte återskallade
från utlandet, hvarest den öfverallt hälsades med
entusiasm. "Carmen" är i Frankrike det längst gående
försöket att sammansmälta komisk och tragisk opera,
hvilket alltid legat i tendensen hos den franska
komiska operan, som aldrig varit så rent komisk
som den italienska buffan. Ej mindre betydelse har
"Carmen" såsom en föregångare till den italienska
"verismen" i våra dagar både i stoffet, hämtad t
från de lägre folkklassernas lif och passioner,
och i dess realistiska behandling, och styckets
allmänna popularitet utgör ett talande bevis på
naturnödvändigheten af en reaktion mot ej mindre
Meyerbeers historiska än Wagners mytologiska opera,
om det ock i någon mån rönt inflytande af båda. De
betänkligheter i fråga om ämnets sensationella
natur, som riktats mot veristernas produkter,
drabba visserligen i någon mån äfven "Carmen",
som ej heller är alldeles fri från banaliteter;
dock står B., rent musikaliskt taget, ofantligt
mycket högre än veristerna i både smak och
konstbildning. – En byst af B. uppställdes 1900 i
Opéra comique i Paris. Biografier öfver honom hafva
skrifvits af Pigot (1886) och Bellaigue (1891).
A. L.
Bizzaria, bot. Se Citrus.
Bizzozero, Giulio, italiensk anatom, f. 1846 i
Varese, sedan 1872 professor i allmän patologi vid
Turins universitet, utmärkte sig tidigt genom rön på
fysiologiens område. Det var han, som först uppställde
teorien om benmärgen såsom väsentligt medverkande
organ vid nybildningen af de röda blodcellerna,
i Sul midollo delle ossa (1868-69). Bland hans
öfriga skrifter märkas: Sui corpuscoli semoventi
(1865; upptäckten af benmärgcellernas förmåga
att sammandraga sig), Di alcuni alterazioni dei
linfatici del cervello e della pia madre (1868),
Sul parenchima della ghiandula pineale (1868-71),
Sui rapporti della tuberculosi con altre malattie
(1874; med den första beskrifningen på den verkliga
hudtuberkulosen eller lupus) och Di un nuovo elemento
morfologico del sangue (1882) m. fl. Därjämte har
B. utöfvat en betydande verksamhet som lärare.
(R. T–dt.)
Bi-ätare, Merops apiaster, zool., en vacker fågel, typ
för en särskild familj (Meropidæ) bland de samtåiga
spitarna. Den är ungefär så stor som en taltrast, men
med längre och starkare, något bågböjdt, spetsigt
näbb. Bröst och buk äro grönblåa, strupen och halsens
sidor gula med svart infattning. På nacken och ned
till vingarnas täckfjädrar härskar en rödbrun färg,
som på ryggen, ned till öfvergumpen, blandar sig
med rödgult. Vingpennorna äro blågröna, spetsade med
svart. Stjärtens pennor äro ofvan gröna, i spetsen
hjärtlikt urnupna, liksom vingpennorna; och liksom
dessa äro de båda mellersta stjärtpennorna, som på de
fullvuxna fåglarna äro förlängda en fjärdedel utöfver
de öfriga pennornas längd, spetsade med svart, ögonen
äro rubinröda. Till följd af denna färgteckning göra
sig bi-ätarna lätt bemärkta, då de sitta i små flockar
uppe i träden eller då de i flykten, som liknar
svalornas, gripa de insekter, efter hvilka de fått
sitt namn. Biätarens läte är endast ett omelodiskt
pip. På marken rör den sig blott med svårighet med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
