Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Björling. 2. Emanuel Gabriel B., skolman, matematiker - Björling. 3. Karl Fabian Emanuel B., matematiker, meteorolog - Björling. 4. Johan Alfred B., polarfarare - Björn, Ursus, zool., typ för en särskild familj, Ursidæ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
–68). I mekanik utgaf han två afhandlingar,
om rörelsen af ett revolutionssolidum kring
en punkt på dess axel i följd af en hastig stöt
(akad. afh. 1834) och om en kulas rörelse på en rät
cylinder, då man fäster afseende vid friktionen och
luftens motstånd (1840). Han var i sin vetenskapliga
författarverksamhet grundlig och noggrann samt en af
de förste svenske matematiker i nittonde seklet, hvars
arbeten äro värda en plats inom den mellanfolkliga
matematiska litteraturen. Utom förut nämnda skrifter
utgaf B. 1833 broschyren Om uppfostringsskolan å
Barnängen, i hvilken han framhöll denna skolas
ställning i förhållande till dess engelska
förebilder och bemötte det från flera håll uttalade
klandret i afseende på dess lärometod, samt 1851
(3:e uppl. 1854) Några underrättelser om ränte-och
kapitalförsäkringsanstalten i Stockholm – en anstalt,
till hvars utveckling han mycket bidragit. Ledamot
af Vet. akad. 1850. F. W. H.*
3. Karl Fabian Emanuel B., den föregåendes son,
matematiker, meteorolog, f. 30 nov. 1839 i Västerås,
blef 1857 student, 1863 filos. doktor (primus) och
s. å. docent i matematik vid Uppsala universitet.
1867 utnämndes han till lektor i matematik och fysik
vid Halmstads läroverk och 1873 till professor
i matematik vid Lunds universitet. B.
har utöfvat en omfattande skriftställarverksamhet.
Han har offentliggjort vetenskapliga arbeten i
lärda samfunds handlingar och tidskrifter,
men äfven publicerat populära arbeten.
Af dessa äro mycket spridda: Meteoriter och
kometer (1874), Om vindarnas lagar och försöken
till väderleksförutsägelser (2-a uppl. 1875) och
Solen (3:e uppl. 1874). B har vidare utgifvit
Lärobok i integralkalkyl (1877). Klangfärger och
språkljud (1880), Lärobok i differentialkalkyl och
algebraisk analys (2:a uppl. 1893). Lärobok i
nyare geometri (1896) m. m. B har varit
censor vid mogenhetsexamina alltsedan 1880 och
hade plats i 1882–84 års läroverkskommitté.
Han blef ledamot af Vetenskapsakademien 1886
och af Vetenskapssocieteten i Uppsala 1888.
Från professuren afgick han med pension i sept. 1904.
4. Johan Alfred B., den föregåendes kusin,
polarfarare, f. 19 okt. 1871 i Stockholm, aflade
där studentexamen 1891. Han företog redan under
sin skoltid resor i vetenskapligt syfte: 1887 en
fotresa uppåt Norrland och 1889 till Lappland (då
han med en af sina kamrater lyckades komma upp till
toppen af Kebnekaisse, hvilket icke förr bestigits
af någon svensk), deltog i 1890 års expedition till
Spetsbergen och medföljde 1891 ett af den grönländska
handelns fartyg till de danska kolonierna på Grönlands
västkust. Från den nordligaste af dessa,
Upernivik, framträngde han i en af eskimåer rodd båt
norr ut ända till trakten af Devils thumb (74° 30’
n. br.). Våren 1892 begaf han sig tillsammans med
studiekamraten E. G. G. Kallstenius till nordvästra
Grönland för att söka utforska den förut ej undersökta
delen af polarbassängen norr om Nord-Amerika.
På försommaren inköpte de på Newfoundland en 37
tons skonare, "Ripple", och hissade segel med tre
mans besättning och för en öfvervintring knapp
proviant. 14 nov. 1893 meddelade ett telegram,
att hvalfångstskeppet "Aurora" 17 juni
1893 funnit "Ripple" fastfruset i isen som
vrak vid Carey-öarna i mynningen af Smith sund.
Af anteckningar, som
därvid funnos, framgick, att fartyget 2 aug. lämnat
Godhavn, seglat längs isen i Baffins bay, sedan
öfver Melville bay till Kap York, hvarefter
B. styrt till Carey-öarna för att förse sig med
lifsmedel från den engelska proviantdepåen. På
södra sidan af nämnda öar strandade "Ripple" redan
före 17 aug. och måste öfvergifvas. I stället för
att försöka med skeppsbåten nå Grönlands västkust, i
hvilket fall expeditionen utan tvifvel blifvit räddad,
begaf han sig först norrut till Northumberland-ön,
återvände därifrån till Carey-öarna och sökte, sedan
en man där dött, 12 okt. komma till Clarence head,
en udde på Ellesmerelandet. Lifsmedel funnos då
endast till årets slut. De expeditioner, som utgått
såväl från Sverige som från utlandet för att bringa
expeditionen undsättning, ifall den lyckats framkomma
till eskimåerna på Ellesmereland, hafva icke funnit
något ytterligare spår af densamma. Från svensk
sida utgingo filos. licentiaten Axel Ohlin med den
för polarforskaren afsedda hjälpexpeditionen 1894
och jägmästaren Elis Nilson med hvalfångstfartyget
"Eclipse" från Dundee. Se Ohlin, "På forskningsfärd
efter Björling och Kallstenius" (1895).
Björn, Ursus, zool., typ för en särskild familj,
Ursidæ, bland de s. k. allätande rofdjuren, hvilkas
tandbeväpning, i öfverensstämmelse med deras
lefnadssätt, utmärker sig genom frånvaron af någon
egentlig roftand. Också lefva björnarna till stor
del – långa tider uteslutande – af växtämnen. Detta
gäller i synnerhet de yngre björnarna; hos de
äldre framträder rofdjursnaturen starkare. En art,
isbjörnen, är nästan helt och hållet hänvisad till
animalisk föda, ehuru äfven han i nödfall förtär allt
möjligt, som låter tugga sig. Från de närmast stående
Fig. 1. Isbjörnen.
familjerna skilja sig björnarna därigenom att de i
allmänhet hafva stor och klumpig kropp, kort svans
och raka tår med långa, trubbiga klor, som ej kunna
indragas. De uppträdde jämförelsevis sent i jordens
historia; de äldste, äkta björnarna lefde under den
senaste delen af tertiärperioden. Deras utrustning och
lefnadssätt göra dem ej heller i nutiden synnerligen
kraftiga att uthärda kampen för tillvaron. (Rofdjur,
som gifvit sig till att söka sin föda äfven bland
vegetabiliska ämnen ha också i betydlig mån förlorat
den egentliga rofdjurstypens energi.) Därför är
björnfamiljen tämligen liten, och arternas former
hafva ej hunnit skarpt utprägla sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
