Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Björner, Erik Julius, fornforskare - Björnerödspiken. Se Löfveråsfjället - Björn Farmand. Se Björn Haraldsson - Björnfesten. Se Lapsk mytologi - Björnflodenl. Björnsjöfloden, flod i nordvästra delen af Nord-Amerika. Se Björnsjön - Björnfloka, bot. Se Heracleum - Björnhallon, bot. Se Björnbär - Björn Haraldsson, vanligtvis kallad Björn Farmand (köpman) - Björnhofda (fordom Björnhufvud), by i Torslunda socken - Björnhufvud. Se Björnhofda - Björn-hunden, zool. Se Hunden - Björnhål, sjöv., fyrkantiga öppningarna i märsen - Björn Järnsida. 1. Ryktbar viking i midten af 800-talet - Björn Järnsida. 2. Son till Erik Ejegods oäkta son Harald Kesja - Björnklou, Mattias. Se Biörenklou - Björnklo-ört, bot. Se Acanthaceæ - Björnkräfta, Scyllarus arctus, zool, en kräftart af tiofotingarnas ordning - Björnloka, bot. Se Heracleum - Björnlund, Bengt, läkare - Björnlunda, socken i Södermanlands län, Daga härad - Björnmossa, Polytrichum commune, skogsh., mossart - Björn på Håga, konung i Svealand - Björnram, svensk adlig ätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och en kallelse att inträda i antikvitetskollegiets
kansli, där han 1725 befordrades till
sekreterare. Sedan han under en resa i Norrland
samlat en mängd anteckningar om därvarande runstenar,
grafhögar och andra fornminnen samt med ovanlig flit
arbetat såsom arkeologisk skriftställare, utnämndes
han 1738 till assessor i nämnda kollegium. Hans
skrifter förvärfvade honom mycket anseende hos
samtidens lärde både inom och utom landet. Den
förnämsta orsaken därtill, att Björners namn ej
längre har samma klang som fordom, torde böra sökas
i den stora olikheten mellan hans och vår tids
forskningssätt och grundåsikter. Bland hans många
skrifter märkas Nordiska kämpadater (1737), Nordisk
hjältaprydnad (1739), Svea rikes hävdaålder (1748). År
1739 utgaf han Allvarsamma frågotankar om en publik
satyrist – ett slags svar på Dalins förlöjligande
af fornforskarnas sätt att hjälpa sig fram genom
gissningar, gifva vikt åt obetydliga saker o. s. v.
O. M.
Björnerödspiken. Se Löfveråsfjället
Björn Farmand. Se Björn Haraldsson
Björnfesten. Se Lapsk mytologi
Björnflodenl. Björnsjöfloden, flod i
nordvästra delen af Nord-Amerika. Se Björnsjön.
Björnfloka, bot. Se Heracleum.
Björnhallon, bot. Se Björnbär.
Björn Haraldsson, vanligtvis kallad Björn
Farmand (köpman), son af Harald Hårfager och af honom
insatt till underkonung på Vestfold (landet väster
om Kristianiafjorden), var en fredsälskande man, som
företrädesvis idkade köpenskap. När han var hemma,
vistades han vanligtvis på kungsgården Sähejm
(Säm, nu Jarlsberg), vid Tönsberg. 927 öfverfölls
och dräptes han af sin broder Erik Blodyx. Enligt
sägnen begrofs han i den stora Farmandshougen
vid Jarlsberg. Y. N.
Björnhofda (fordom Björnhufvud), by i Torslunda
socken på Öland, 2 km. ö. om Färjestaden. Vid
B. lät H. Wrangel 1617 bygga en skans, som
iståndsattes 1643 och 1677, men intogs af danskarna
sistnämnda år samt därefter lämnades att förfalla.
L. W:son M.
Björnhufvud. Se Björnhofda.
Björn-hunden, zool. Se Hunden.
Björnhål, sjöv., kallas de på sidorna af masten
å seglande örlogsfartyg befintliga, fyrkantiga
öppningarna i märsen (det lilla, horisontella plan,
som omgifver masten, strax nedom toppen). Genom
dessa öppningar kan man komma upp i märsen,
utan att behöfva gå den yttre vägen i
puttingsvanten, hvilka från masten gå snedt
upp till märsens ytterkant. När flera man
skola äntra upp (såsom ofta på örlogsfartyg),
kan björnhålets storlek ökas, därigenom att man
uppslår en lucka, som finnes i märsen. Björnhålet
kallades förr äfven soldatgatt (engelsmännen
benämna det lubber’s-hole, landtkrabbhålet),
emedan de, som voro mindre vana att äntra,
föredrogo denna väg framför den yttre. Jfr Märs.
R. N.*
Björn Järnsida. 1. Ryktbar viking i midten af
800-talet, en af Lodbrokssönerna, for 855–862
härjande uppför Seine, medan hans bröder Ingvar
(Ivar), Ubbe och Halfdan deltogo som ledare i det
stora vikingatåg till England, hvarvid Northumberland
frånrycktes konung Ella (867), Ostangelns konung
Edmund mördades (870) och slutligen halfva
England eröfrades. Kring denna historiska kärna
grupperade sig efter hand sagor, i hvilka B. nämnes
som son af Ragnar Lodbrok och skall efter dennes
i England timade död, hvilken han med sina bröder
hämnades, af faderns vidsträckta välde hafva fått på
sin lott den östra delen, eller Svitjod.
B-e.
2. Son till Erik Ejegods oäkta son Harald Kesja,
tillhörde under inbördeskriget efter mordet på Knut
Lavard sin farbroder Erik Emunes parti, räddade i
drabbningen vid Onsild bro i Jylland dennes lif, men
blef likväl sedermera, enligt Eriks föranstaltande,
på lös misstanke mördad (1134) som farlig medtäflare
om tronen. Tillnamnet Järnsida hade han fått till
följd af sin oförvägna tapperhet. B:s gemål, Katarina,
var dotter till Svea-konungen Inge d. y., och hans
dotter Kristina blef gift med Erik den helige.
C. R.*
Björnklou, Mattias. Se Biörenklou
Björnklo-ört, bot. Se Acanthaceæ.
Björnkräfta, Scyllarus arctus, zool, en kräftart af
tiofotingarnas (dekapodernas) ordning. Den utmärker
sig genom sin breda, starkt tillplattade, fyrkantiga
cephalocormus och genom de yttre antennernas likaledes
nedplattade, egendomliga, bladlika form. Björnkräftan
blir 1,19–1,48 dm. lång och lefver vid Medelhafvets
stränder, där den utgör en eftersökt och dyrbar
läckerhet. Närstående arter från tropiska haf blifva
öfver 3 1/2 decimeter långa. A. Sg.*
Björnloka, bot. Se Heracleum
Björnlund, Bengt, läkare, f. 1732 i Östergötland,
d. 1815 i Björneborg i Finland, där han 1760 blef
provinsialläkare. Hans grundliga studier i medicin
gjorde honom till en banbrytare för den rationella
läkekonsten i Finland. Af hans skrifter må nämnas
Materia medica selecta (1797). Fr. W.*
Björnlunda, socken i Södermanlands län, Daga
härad. 11,724 har. 1,930 inv. (1903). B. utgör
ett konsistoriellt pastorat i Strängnäs stift,
Daga kontrakt.
Björnmossa, Polytrichum commune, skogsh., en ända
till fotslång i skogskärr eller syrligare skogsmark
förekommande mossart. Den anträffas därför mera sällan
i tall- än i granskogarna. Björnmossan tillkännagifver
en börjande försumpning och ses därför ej gärna af
skogsmän som markbetäckning i skogarna. Den begagnas
till flätning af mattor, stoppning af sämre madrasser,
möbler m. m.
F. L.
Björn på Håga, konung i Svealand. När Ansgar omkr. 830
först predikade kristendomen i Sverige, regerade
i Uppsala en konung vid namn Björn. Möjligen är
denne den Björn at haugi, såsom hvilkens hofskald
de isländska sagorna omtala Brage den gamle. Det är
kanske förhastadt att sätta det isländska haugr i
förbindelse med Håga (en gård i Trefaldighets socken
vid Uppsala), där en väldig ättehög ännu kallas
Björns hög. Enligt undersökning 1902–03 tillhör högen
bronsålderns fjärde period.
Björnram, svensk adlig ätt, som redan under medeltiden
hade några bemärkta medlemmar. Riksrådet Otte
Ulfsson, som förde tre björnramar i vapnet, var på
1450-talet herre till Erstavik i Södertörn. Hans son
Erik Ottesson, riddare och riksråd, bodde på Smedeby
i Roslagen och dog omkr. 1494. En annan son, Nils
Ottesson, deltog på Erik Axelssons sida i resningen
år 1467. Ätten fick på 1500-talet flera gånger
förnyelse på gammalt adelskap, men introducerades ej
på riddarhuset förrän 1643.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
