Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blasco Ibañez, Vicente, spansk romanförfattare - Blasendorf. Se Balázsfalva - Blaserad, försvagad, slö, öfvermätt, likgiltig - Blasewitz, förstad till Dresden - Blasfemi, smädelse, hädelse - Blasieholmen, en af de holmar på hvilka Stockholm anlades - Blasieholms-kyrkan - Blasius, katolskt helgon, biskop i Kappadocien - Blasius, Johann Heinrich, tysk naturforskare - Blasnavatz, Milivoje Petrovitj, serbisk statsman och militär - Blason, fr., her., sammanfattningen af allt som hör till ett vapen - Blasonering, her., en efter heraldiska regler gjord beskrifning öfver ett vapen - Blass, Friedrich, tysk filolog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
franskt inflytande, hvilket icke hindrar hans själfständighet
i tankar och stil. Af utgifna arbeten må nämnas:
Cuentos valencianos (1896),
Entre narranjos (4:e uppl. 1901),
Arroz y tartana (3:e uppl. 1902),
Sonnica la cortesana (1901),
Flor de Mayo (1896),
La Barraca (1898) och
Cañas y barro (1902),
som ställde författaren i första ledet af nutidens spanske
prosadiktare, samt
La catedral (1903) och El intruso (1904).
Dessutom har B. publicerat en intressant reseskildring,
En el pais del arte, frukten af några månaders vistelse i Italien.
Ad. H–n.
Blasendorf. Se Balázsfalva.
Blaserad (fr. blasé, förslöad), försvagad, slö, öfvermätt, likgiltig.
Blasewitz, förstad till Dresden, vid Elbe. 7,344 inv. (1900). Många vackra landtställen.
Blasfemi (grek. bla′sfemos, smädande), smädelse, hädelse. –
Blasfemisk, hädande (adj.). – Blasfemist, smädare, hädare.
Blasieholmen, en af de holmar, på hvilka Stockholm
anlades, var i äldre tider genom Näckströmmen skild
från Norrmalm, med hvilken stadsdel den nu, sedan
strömmen blifvit igenfylld, är förenad. B. kallades
fordom Käpplingen och är i historien ryktbar genom det
mord, som de s. k. hättebröderna där begingo 1389 på
ett större antal svenska borgare. Jfr F. U. Wrangel,
”Blasieholmen och dess innebyggare” (1894).
Blasieholms-kyrkan, en på Blasieholmen belägen
luthersk kyrka utan territorialförsamling. Den
byggdes 1865-67 efter ritning af arkitekten G. Sjöberg
för medel (200,000 kr.), som till största delen
insamlats genom pastor G. E. Beskow. Tillstånd
till kyrkans uppförande erhölls af k. m:t 1865,
och den första gudstjänsten därstädes hölls 12
jan. 1868. Församlingen är fullkomligt fri. Hvem som
vill får i kyrkan hålla sig bänkrum och kommunicera,
men inga civila längder föras. Kyrkan rymmer 3,000
personer. Dess egare representeras af en styrelse,
”Blasieholmskyrkostiftelsens styrelse”, som
kompletterar sig själf och eger patronatsrätt.
Blasius, katolskt helgon, biskop i Kappadocien,
led martyrdöden trol. 316 under Licinius. Legenden
berättar, att han genom sin bön räddade en
gosse, som fått ett fiskben i halsen, från en
ögonskenlig dödsfara. Han anropas därför om hjälp vid
halssjukdomar. B. anses äfven vara en god tillflykt
i svåra själskriser. Detta mycket firade helgons
åminnelsedag angifves i olika martyrologier till
olika dagar i februari.
J. Hdr.
Under det slaviska namnet Vlaho (it. Biaggio)
firades B. såsom republiken Ragusas skyddshelgon,
enär han enligt legenden skulle ha räddat staden
från öfverrumpling och fall. Hans bild står i flera
nischer på Ragusas stadsmurar. Hans namnsdag firas
ännu 2 febr. med storartade, traditionella ceremonier.
A–d J.
Blasius, Johann Heinrich, tysk naturforskare,
f. 1809, d. 1870, blef 1836 professor i naturhistoria
vid Carolinum i Braunschweig samt direktör för de
naturvetenskapliga samlingarna och den botaniska
trädgården därstädes. Han författade en högt värderad
Fauna der wirbelthiere Deutschlands (I, ”Säugethiere”, 1857)
och började tillsammans med Keyserling ett stort anlagdt verk,
Die wirbelthiere Europas (1:a del. 1840; fortsättning uteblef).
Blasnavatz, Milivoje Petrovitj, serbisk
statsman och militär, f 1826, deltog med de serbiska
hjälptrupperna vid bekämpandet af 1848 års ungerska
revolution, bedref därpå omfattande studier i
Österrike och Frankrike (sedermera också i Belgien)
och ledde efter sin återkomst till Serbien på
1850-talet upprättandet af militärakademien i Belgrad
och åtskilliga vapenfabriker. Af furst Mikael
Obrenovitj utnämnd till krigsminister 1865,
genomförde han en reorganisation af den serbiska
hären. Efter Mikaels mord 1868 trädde han i spetsen
för regeringen och inkallade furst Milan samt blef af
skupsjtinan utsedd till medlem af regentskapet under
dennes minderårighet. Sedan Milan 1872 blifvit myndig,
utnämndes B. till ministerpresident och krigsminister,
men dog redan i april 1872.
(H. B–n.)
Blason [-så′], fr., her., sammanfattningen af allt, som hör till ett vapen.
Blasonering, her., en efter heraldiska regler gjord
beskrifning öfver ett vapen; äfven en genom
tätt invid hvarandra och i bestämd riktning anbragta
streck eller punkter gjord beteckning för ett vapens
färger. Detta beteckningssätt, som äfven kallas
skraffering, begagnades för första gången omkr. 1500,
men blef ej allmänt förrän långt senare. Ännu 1650
nyttjades stundom beteckningssätt med bokstäfver (s
för svart, g för gult o. s. v.); i sigill var det på
den tiden ovanligt att utmärka färgerna. Blasonering
nyttjas efter nedanstående schema: a betecknar rödt, b
blått, c grönt, d svart, e guld l gult, f silfver, g
purpur, h damaskering. Naturfärger betecknas vanligen
ej, men för att skilja dem från silfver antyder
man dem vanligen med en skuggning. Förr användes ej
denna färgbeteckning på plastiskt framställda vapen
(såsom på mynt, sigill m. m.), hvilket dock nu är
vanligt, i synnerhet för att beteckna fältets färg. Om
skölden är lutad, får man taga detta i betraktande och
beräkna streckens riktning från sköldens öfre rand.
B. S.*
Blass, Friedrich, tysk filolog, f. 1843 i Osnabrück,
professor i klassisk filologi vid universitetet
i Halle, har förnämligast sysselsatt sig med
de grekiske talarna och grekisk grammatik. Hans
viktigaste arbete är
Die attische beredsamkeit (3 bd, 1868-80; ny uppl. 1887-98).
Han har vidare författat bl. a.
Über die aussprache des griechischen (1870; 3:e uppl. 1888),
Grammatik des neutestamentlichen griechisch (2:a uppl. 1902) och
afdelningarna om hermeneutik och kritik samt paleografi, bokväsende
och manuskriptkännedom i den af Iwan v. Müller redigerade
”Handbuch der klassischen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
