Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 3. Bergsvalan - Branstad / 671-672 (1905) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bleka kärrhöken, zool. Se Kärrhökarna - Bleke l. Kalkbleke, geol., ett hvitt, löst och affärgande jordartadt ämne - Bleke användes med fördel som förbättringsmedel på ler-, sand- och torfjord - Blekemyr, myr, där bottenlagret af bleke icke täckes af dy eller torf - Blekinge (Bleking), landskap i Götaland

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Bleka kärrhöken, zool. Se Kärrhökarna.

Bleke 1. Kalkbleke, geol., ett hvitt, löst och affärgande jordartadt ämne, som hufvudsakligen består af på
kemisk väg utfälld, kolsyrad kalk. Det träffas endast
undantagsvis i dagen, men desto oftare som underlag
för torf å bottnen af dälder, kärr och andra sänka
ställen i trakter, där kalkstensberg eller i allmänhet
kalkrika bergarter förekomma. Bleket är egentligen
en jordformig varietet af kalktuff och innesluter
i regeln skallämningar af sötvattensmollusker,
såsom limnæor, Bythinia tentaculata, pisidier samt
af ostrakoder och andra lägre djurformer. Ännu i
dag pågår bildning af bleke. Inom Sverige träffas
det bl. a. i Jämtland, Västergötland och Skåne. På
Gottland och Öland, hvarest berggrunden nästan
enbart utgöres af siluriska kalkstenar och märglar,
är ifrågavarande jordart mycket allmän. Torfven
i de gottländska myrarna, af hvilka flera omfatta
tusentals hektar, hvilar nästan utan undantag på bleke
af 0,5–2 meters mäktighet. – Bleke nyttjas stundom af
allmogen till hvitlimning af spislar, tak och väggar
i boningshus m. m. E. E.

Bleke användes med fördel som förbättringsmedel på
ler-, sand- och torfjord.

Blekemyr, myr, där bottenlagret af bleke icke täckes
af dy eller torf.

Blekinge (Bleking), landskap i Götaland, gränsar i
v. till Skåne, i n. till Småland, i ö. och s. till
Östersjön. Dess område sammanfaller med Blekinge
län (se d. o.). Från det småländska höglandet vid
en höjd af 130–170 m. ö. h. sänker sig landskapet
mot såväl s. som ö. ner mot hafvet. Norra delen,
"skogsbygden", är karg och mager med många berg
och kärr, och skogarna där bestå hufvudsakligen af
barrträd. Den därefter följande "mellanbygden" med
sina många små sjöar och vattendrag och ännu mera


Blekinges vapen.

"strandbygden" har bördig jord, bär vackra och
ståtliga löfträd, bland hvilka boken gör sig
gällande, och en rik undervegetation. Det är i
synnerhet dalgångarna i de sistnämnda bygderna, som
åt landskapet förvärfvat ryktet om dess leende natur
och idylliska skönhet. Vattendragens hufvudsakliga
riktning är sydlig; särskildt äro att nämna, från
v. räknadt, Mörrums, Bräkne, Ronneby, Nättraby och
Lyckeby åar. Höjdsträckningarna mellan vattendragen
äro nästan öfverallt genombrutna af tvärdalar,
och landskapet är sålunda mycket kuperadt; dock är
såväl östra kustlandet som den sydvästliga delen,
Listerlandet, att räkna till slättland. De högsta
bergtopparna finnas söder om midten af gränsen mot
Skåne och nå en höjd af omkr. 180 m. ö. h. Den södra
kusten är mycket sönderskuren och omgifven af en bred
skärgård, i synnerhet vid den östra delen, utanför
hvilken finnas äfven större öar, Hasslö, Aspö, Tjurkö,
Sturkö (den största, omkr. 16 kvkm.) och Senoren.
K. S.

B. synes i äldsta tider hafva stått i en om också lös
förbindelse med Sverige, men var, redan då biskopen
af Lund, Egino, på 1060-talet förde kristendomen till
bygderna öster om Skåne, att räkna till Danmark. Dess
omfång var under medeltiden något mindre än i
våra dagar, i det att Listers härad räknades såsom
ett helt för sig. Landskapet hade eget landsting,
hvilket troligen hölls vid Hjortsberga i Medelstads
härad, och egen landsdomare, men följde Skånelagen. I
kyrkligt afseende lydde det, såsom allt fortfarande,
under Lunds stift.

Sedan B. år 1242 blifvit hertigdöme, hemföll det redan
1260 efter förste innehafvarens, Knut Valdemarssons,
död ånyo till kronan. År 1329 lämnades det som pantlän
till grefve Johan af Holstein, men på grund af det
förtryck, som denne och hans fogdar utöfvade, gaf
sig landskapet i likhet med Skåne och ön Hven genom
överenskommelsen i Kalmar 19 juni 1332 under den
svenske konungen Magnus Eriksson, hvilken senare på
året genom köp förvärfvade sig det till grefve Johan
utfärdade pantbrefvet. Magnus Eriksson förmådde
emellertid icke i längden hålla den kraftfulle
danske konungen Valdemar Atterdag stången, och sedan
denne 1360 lyckats få den skånska hufvudfästningen
Hälsingborg i sitt våld, återtog han inom kort hela
B. Såsom gränsland hemsöktes detta under den följande
tidens krig ofta af svenskarna, som plundrade och
brände. År 1436 drog Engelbrekt dit; Karl Knutssons
befälhafvare foro svårt fram därstädes 1452 och intogo
bl. a. Lyckeby; Svante Sture inföll i landet 1509, och
genom Berent von Mehlen intogs det 1523 af Gustaf
Vasa, som behöll det inpå följande året. Under det
nordiska sjuårskriget (1563–70), då bl. a. Ronneby
inför Erik XIV:s ögon togs med storm och förstördes
(4 sept. 1564), och under Kalmarkriget, då den
nyanlagda staden Kristianopel 1611 öfverraskades af
Gustaf Adolf och stacks i brand, härjades B. vidt
och bredt. Genom freden i Roskilde (28 febr. 1658)
afträdde Danmark det till Sverige. Landskapet hade
under den danska tiden varit deladt i två hufvudlän:
Sölvesborgs och Lyckås (efter 1601 Kristianopels);
nu lades det till det skånska generalguvernementet
och kom att lyda närmast under landshöfdingen i
Kristianstad, tills det 1680 förenades med Kalmar
län och 1683 erhöll egen landshöfding med residens
i Karlskrona. – Under början af den svenska tiden
finner man i B. liksom i Skåne på de flesta områden
ett märkbart stillastående i utvecklingen. Härtill
bidrogo i sin mån Karl XI :s och Karl XII:s äfven för
detta landskap förhärjande krig och den svåra pest,
som 1710–11 bortryckte stora delar af befolkningen.

Blekingsborna buro i äldre tid namnet Blekings-farare
och hafva sedan gammalt haft rykte om sig att vara
trotsiga, häftiga och våldsamma. Detta lynne får
åtminstone delvis sin förklaring i den mellanställning
de såsom gränsbefolkning tvungits intaga under det
förflutnas fejder. – Knappast någonstädes i B. får
man numera se den gamla pittoreska landskapsdräkten:
för mannen knäbyxor af hjortskinn, grant broderad väst
samt jacka med blanka knappar; för kvinnan rynkad
kjol och dubbla lifstycken. Det inre lifstycket var
stundom helt och hållet af siden, prydt med guld-
och silfversnören, och öfver bröstet sammanfäst med
silfverhäktor. Det yttre utbyttes

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>