Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blodlutsalt, kem., det vanliga namnet på ferrocyankalium och ferricyankalium - Blodmjöl, intorkadt kreatursblod - Blodmjölkning, blödning från spenarna - Blodomlopp, fysiol.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kristalliserar i stora, vackra, mörkt rödbruna
prismer. Detta liknar i sina kemiska förhållanden
det gula, och dess järnhalt kan ej heller uppvisas
med vanliga reaktionsmedel. Mot detta salt svarar en
vätesyra, kallad ferricyanvätesyra, H3 (CN)6 Fe. Om en
lösning af det röda saltet blandas med en lösning af
järnvitriol, uppstår ferricyanjärn, vanligen kalladt
Turnbulls blått, en vacker blå målarfärg. På grund
af detta förhållande finner det röda saltet teknisk
användning. P. T. C. (H. E.)
Blodmjöl, intorkadt kreatursblod, är
på grund af sin kväfvehalt användbart
såsom gödselmedel och brukas mest såsom
blandningsdel af åtskilliga blandade gödselmedel.
H. J. Dft.
Blodmjölkning, blödning från spenarna. Blödning från
alla spenarna i ett jufver förekommer endast vid
blodstallning och mjältbrand.
Blodomlopp, fysiol. Alldenstund blodets väsentliga
uppgift är att hålla den vätska, i hvilken kroppens
olika väfnadselement (celler) lefva, vid en för deras
lif och verksamhetsförmåga passande sammansättning,
måste det vara i ständig strömning för att dels
tillföra dessa element de näringsämnen de behöfva,
dels bortföra förbrukadt och onyttigt affall till de
organ (njurar, lefver, hud, lungor), genom hvilka
det af söndras från kroppen. Nästan alla kroppens
väfnader äro genomdragna af på olika ställen olika
täta nätverk af mycket fina och tunnväggiga rör,
hårrörskärl (kapillärer), i hvilka blodet strömmar
samt genom transsudation och osmos står i ämnesutbyte
med den vätska (väfnadssaften), som genomdränker den
omgifvande väfnaden. Till dessa nätverk kommer blodet
genom pulsådror (artärer), och det bortgår från dem
genom blodådror (vener). Hårrörskärlens nätverk bilda
två från hvarandra i det närmaste fullständigt skilda
grupper eller system, nämligen å ena sidan lungornas
kapillarnät och å andra sidan kapillarnäten i den
öfriga delen af kroppen. De senares alla artärer
taga sitt ursprung ur en gemensam stam, den stora
kroppspulsådern (aorta), som utgår från vänstra sidan
af hjärtat, och deras vener förena sig slutligen
till två stora stammar, den öfre och den nedre
hålvenen, hvilka inmynna i hjärtats högra sida. De
artärer, som mata lungornas kapillarnät, utgå alla
från samma stam, lungpulsådern, hvilken utspringer
från hjärtats högra sida; och de vener, som bortleda
blodet från lungorna, förena sig slutligen till fyra
stammar, lungvenerna, som inmynna i vänstra sidan
af hjärtat. För att blodet skall kunna strömma genom
hvartdera systemets pulsådror, kapillärer och vener,
fordras att i pulsådrorna ständigt underhålles ett
betydligt tryck. Detta åstadkommes genom hjärtat, som
i grunden icke är annat än två med hvarandra till ett
helt sammanvuxna, själfverkande tryckpumpar, försedda
med ventilinrättningar, som icke tillåta blodet att
strömma annat än i en viss riktning. Den vänstra af
dessa tryckpumpar (vänstra hjärtförmaket och vänstra
hjärtkammaren) inpressar det från lungvenerna kommande
blodet i aorta, och den högra (högra förmaket och
högra kammaren) det från hålvenerna inströmmande
blodet in i lungpulsådern. På detta sätt kommer blodet
att vid sin rörelse utföra ett fullständigt kretslopp
(cirkulation), näml.: från högra hjärthalfvan genom
lungornas pulsådror,
kapillärer och vener till vänstra hjärthalfvan
samt från denna genom den öfriga kroppens pulsådror,
kapillärer och vener tillbaka till högra hjärthalfvan
igen. Blodets strömning från högra hjärtat genom
lungorna till vänstra hjärtat kallar man ofta det
lilla kretsloppet, och den öfriga delen af strömbanan
benämnes det stora kretsloppet; men tydligt är af
det ofvanstående, att hvartdera af dessa endast är
ett halft kretslopp.
En afvikelse från det nu angifna sättet för blodets
rörelse gör det blod, som genomströmmar magsäcken,
tarmarna, mjälten och bukspottkörteln, i så måtto
nämligen, att den stora ven, portådern som bortför
blodet från dessa organ, icke direkt tömmer sig i
hålvenerna, utan inom lefvern, alldeles såsom en artär
först upplöser sig i kapillarnät, från hvilka blodet
genom andra vener (lefvervenerna) föres till den
nedre hålvenen och genom denna till hjärtat. Man
talar därför stundom om "portåderns kretslopp"
("portalcirkulationen"). C. L.*
För studiet af blodomloppet från mekanisk synpunkt
har man utarbetat metoder att bestämma blodets tryck
och hastighet i olika delar af kärlsystemet. Trycket
inuti ett blodkärl bestämmes därigenom att man sätter
kärlets inre i förbindelse med en manometer. Hos
människan har man uppmätt trycket i armens artärer
genom att medels en bred manschett, anbringad
kring öfverarmen, åstadkomma sammantryckning af
armartärerna och bestämma trycket i manschetten,
då pulsen vid handleden försvinner. Trycket i
aorta – det allmänna blodtrycket eller helt enkelt
"blodtrycket" – representerar drifkraften för
blodströmmen. Kroppsstorleken har jämförelsevis
ringa inflytande på storleken af detta tryck. Hos
kaninen är trycket i aorta 80–120 mm. kvicksilfver,
hos hunden 130–180 mm., hos hästen 150–200 mm., och
hos människan uppskattas detsamma till 150 mm. i
medeltal. Blodtrycket aftager inom kärlsystemet,
från hjärtat räknadt, i samma mån som
drifkraften förbrukas vid öfvervinnandet af det motstånd
blodströmmen röner. Hastigast sker detta aftagande i
de finare artärerna samt i kapillärerna. I de senare
uppgår trycket till omkr. 30 mm. kvicksilfver. I
lårvenen är trycket 5 mm. (hos hund) och i undre
hålvenen, vid dess mynning i högra förmaket –
3 mm., d. v. s. en sugning eger rum. Denna sugning
gör sig gällande äfven i venerna på halsen, hvilket
kan hafva till följd att luft insuges, om en dylik
ven skadas, t. ex. vid en operation. Inkommer luft
på detta sätt i blodbanan, inträder hastig död,
emedan blodet blir skummande och de små luftblåsorna
betinga ett oöfvervinneligt hinder för blodströmmen
i lungkapillärerna. Den ofvannämnda sugningen
härrör från lungorna. Dessa kunna betraktas som
elastiska säckar, som sträfva att sammandraga sig
och därigenom åstadkomma en minskning af innehållet
i brösthålan. Sugningen i fråga är af stor betydelse
för blodets återströmning till hjärtat, och densamma
ingår som ett led i växelverkan mellan andningen
och blodomloppet.
Blodströmmens hastighet i ett större kärl kan man
mäta medelst s. k. ström-ur (se d. o.), som
anger den blodmängd, som på viss tid strömmar genom
kärlet. Känner man kärlets genomskärningsarea, kan man
beräkna medelhastigheten i tvärsnittet. I midten af
tvärsnittet är hastigheten större än i periferien. Om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
