Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blodsförvantskap, Konsangvinitet - Blodshämnd, hämnd som släktingar till en dräpt person egenmäktigt utöfva - Blodskam, Incest, jur.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Däremot har man många exempel på degeneration genom
öfverföring af sjukdomsanlag från föräldrar till
afkomma.
Det torde gifvas endast få familjer, inom hvilka
alkohol, syfilis, tuberkulos och andra i organismen
djupt ingripande sjukdomar ej lämnat något spår. Det
är härvid icke fråga om ett direkt öfverförande
af en sjukdom från föräldrar till barn. Det är
tillräckligt att sjukdomsgiftet åstadkommit en skada
å de celler eller rättare celldelar hos en individ,
som gifva upphof åt afkomman från denna individ. Det
är möjligt att skadan begränsats till det materiella
substrat, som bestämmer t. ex. utvecklingen af
en viss del af centrala nervsystemet. En individ
leder sitt ursprung från en befruktad äggcell,
i hvars kärna lika många element ingått från
fädernet som från mödernet. Tillhöra fader och
moder samma familj, är sannolikheten för att en
och samma skada beträffande nyssnämnda könssubstans
skall förefinnas hos båda större än i det fall de
tillhöra olika familjer. I senare fallet är större
möjlighet för en utjämning af eventuella ärftliga
anlag för missbildningar eller defekter, och detta
anses vara den sannolikaste förklaringen att tecken
till degeneration äro mindre vanliga hos barn af ej
besläktade föräldrar än hos barn af blodsförvanter.
J. E. J–n.
Blodshämnd, hämnd, som släktingar till en dräpt
person egenmäktigt utöfva genom att döda banemannen
eller någon af hans släkt. – Det har funnits tider,
då hämnden, liksom många andra slag af egenmäktigt
förfarande, räknades såsom ett fullgodt sätt att
förverkliga rätten. En sådan uppfattning möter man
i den äldsta nordiska rätten. När en rättskränkning
egt rum, kunde den kränkte visserligen söka sig
rätt hos den samlade menigheten – och om rätten
var tvifvelaktig eller den egna styrkan för svag,
var det rådligast att anlita denna utväg – men
man kunde ock på egen hand och under eget ansvar
kräfva ut (om så behöfdes, medelst våld) hvad man
ansåg som sin obestridliga rätt. Därför egde man
ock rätt att själf skaffa sig upprättelse för lidna
oförrätter genom att hämnas. Blodshämnden var en
särskild art af denna laggilla hämnd. Den hade sin
rot i det starka släktmedvetande, som utmärkte våra
förfäders rättslif. Blodshämnden tillkom i första
hand den dräptes närmaste skyldeman; men denne egde,
om behofvet så kräfde, att påräkna biträde af den
dräptes öfrige fränder. Liksom blodshämnden sålunda
var hela släktens sak, hvilade också blodskulden
icke på banemannen allena, utan äfven på hans
släkt. Kunde banemannen själf ej åtkommas, gick
hämnden ut öfver någon af hans fränder; och kom det
till försoning medelst böter, skulle jämväl dråparens
släkt erlägga sådana till den dräptes släkt. Ovisst
är väl dock, huruvida en blodig hämnd å en dråparens
ätteman, hvilken icke på något sätt haft andel i
dråpet, någonsin fullt gillades af det allmänna
rättsmedvetandet. Redan tidigt stämpla lagarna det
såsom ett groft brott "att hämnas å annan än den,
som gjorde gärningen". Blodshämnden var icke endast
en rätt, den var också en plikt, hvilken ingen
kunde svika utan att vanära sig. Dock gafs det äfven
fall, i hvilka det gällde för ädlare att afstå från
blodig hämnd och låta blodskulden försonas på annat
sätt. Öfver hufvud bragte försonligheten ingen skam
annat än i de fall, då den kunde anses härröra från
feghet eller vanmakt eller då gärningen varit så svår,
att enligt de gängse föreställningarna en försoning
medelst böter icke gjorde till fyllest. – Redan de
äldsta nordiska lagarna bemödade sig att inskränka
blodshämnden. Därför stadgades, att dråparen med
sina närmaste fränder skulle fly till skogs och
därifrån erbjuda försoningsböter, och blodshämnaren
förklarades vara "oskämder man", om han än toge
böterna första gången de erbjödes. Dråparen egde
ock enligt lagarna "frid" att infinna sig på tinget
för att förhandla saken med målseganden; och om den
ej där kunde uppgöras i godo, utan dråparen dömdes
hemfallen under hämnden, erhöll han dock i många
fall tid att fly undan och därigenom tillfälle att
öppna nya fridsunderhandlingar. Emot blodshämndens
första utbrott erbjöd kyrkan fristäder inom kyrko-
och klostermurarna, och underhandlingar om förlikning
kunde därifrån inledas. På dessa sätt sökte man främja
en fredlig uppgörelse, men hämndens rättmätighet
var icke därmed förnekad. I vissa lindrigare fall
kunde dock, redan enligt de äldsta lagarna, dråparen
genom att erbjuda böter göra hämnden olaglig. Dessutom
förekommer tidigt den viktiga satsen, att, om hämnden
icke följde alldeles omedelbart å gärningen, man icke
egde hämnas, förrän man å tinget bevisat sin rätt
därtill och rättssamfundet förklarat hämnden behörig
och rättvis. Af ålder hade ock gällt, att den, som
på eget ansvar utöfvat blodig hämnd, efteråt skulle
rättfärdiga densamma å tinget. Enligt vissa lagar
skulle därvid tillgå så, att blodshämnaren stämde den
döde för att få tingets dom därå, att denne fallit
ogill på sin gärning. – I den mån ett mer ordnadt
samhällsskick utbildade sig, inskränktes blodshämnden
inom allt trängre gränser, och slutligen kom den tid,
då den offentliga makten helt och hållet öfvertog
den straffande verksamheten och då blodshämnden,
liksom all annan själfhämnd, under alla förhållanden
blef en otillåten gärning. Af rätten att kräfva
hämnd för en frändes dråp återstod då endast en rätt
att lagligen beifra gärningen. – Blodshämnden är
ingalunda egendomlig för de nordiska eller ens för de
germanska folken. Den träffas äfven hos greker och
romare samt öfver hufvud, å tidigare kulturstadier,
hos nästan alla folk. För icke länge sedan fortlefde
den på Corsica, och än i dag förekommer den hos
vissa folkslag utom Europa, t. ex. araberna. J. H–r.*
Blodskam, Incest, jur., otukt mellan personer, hvilka
äro så besläktade eller besvågrade, att de ej få med
hvarandra ingå äktenskap. Detta brott är belagdt med
dödsstraff i nästan alla de äldre lagstiftningar, som
utgå från den åsikten, att lägersmål inom de släktled,
i hvilka äktenskap är förbjudet i den mosaiska lagen,
bör anses såsom brott mot Guds egen lag, och på denna
ståndpunkt stod äfven 1734 års svenska lag. Nyare
lagstiftningar, bl. a. den svenska strafflagen af
1864, stadga såsom regel straffarbete. Föröfvas
brottet mellan personer, som äro besläktade eller
besvågrade i rätt upp- och nedstigande led (fader
och dotter, fader och sonhustru), bestraffas den,
som är i uppstigande led, strängare än den, som är
i nedstigande led, enär den förre måste anses såsom
förförare. Sålunda är, enligt den svenska strafflagen,
för fadern straffarbete på lifstid eller i minst 8,
högst 10 år; för dottern straffarbete i minst 2
månader, högst 4 år. K.*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
