Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blyertspennor, de förbrukningsartiklar som nyttjas till skriftliga anteckningar - Bly-folium (Blyfolie), blyhaltig bladmetall - Blyförgiftning är antingen akut eller kronisk - Blyglans l. Galenit, miner., en blymalm - Blyglas l. Blysilikat. Se Bly - Blyglete, miner. Se Bly - Blyhvitt, kem., en af basiskt blykarbonat bestående hvit målarfärg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1847 upptäckte i Sibirien (jfr Batugol ). En stor
fabrik är äfven brodern Johann Fabers, öppnad 1880. I
Nürnberg med omnejd finnas 23 blyertspennfabriker,
och årliga tillverkningsvärdet uppgår till 7 1/2
mill. kr. Utom i Bajern har fabrikationen tagit
nämnvärd lyftning äfven i Österrike och Frankrike (i
bägge länderna sedan 1790-talet) samt i Nord-Amerika.
I samma fabriker som blyertspennor tillverkas
s. k. kulörta kritor, röd-, blå-, svartpennor
o. s. v., hvilka framställas ungefär på samma sätt
som de förra, undantagandes att man i st. f. grafit
använder blodsten, cinnober, mönja, berlinerblått,
ultramarin, ockra, umbra, grönjord, kimrök, blyhvitt
o. s. v. samt i st. f. lera ej sällan andra bindmedel
(gummi arabicum, sjellack o. d.), hvarvid ingen
glödgning förekommer. På senaste tiden har A. W. Faber
äfven utsändt täckfärgpennor i 42 nyanser. En sådan
penna frambringar, i olikhet med andra färgpennor,
ett icke glatt streck, på hvilket man kan uppdraga
en annan färg, som täcker den förra, och sålunda
efter behag ändra tonerna i en teckning. De egna
sig godt för porträtt- och landskapsmålning såväl
som ornaments- och arkitekturritning. Andra slags
färgpennor äro afsedda för skrifning på glas,
porslin, sten, metall, poleradt trä, läder och vaxduk
samt för teckning på människohuden (i medicinska
studiesyften). Genom tillsats af anilinfärger
till en blandning af blyerts och lera frambringas
s. k. kopiepennor, hvilkas skrift ej kan utplånas
med radergummi, men låter aftrycka sig på fuktadt
kopiepapper. Se Raab, "Die schreib-materialien"
(1888).
Bly-folium (Blyfolie), blyhaltig bladmetall.
Blyförgiftning är antingen akut eller kronisk. Den
akuta sker mest med blysocker eller blyättika,
vanligtvis af misstag och förväxling, ytterst
sällan afsiktligt. Symtom från digestionsorganen
(metallsmak, kräkning, kolik, förstoppning m. m.) och
från nervsystemet (svindel, förlamning, känslolöshet,
långsam puls o. s. v.) följa vanligen först några
timmar efter förgiftningen, som i ogynnsamma
fall ändas med döden (vanligen på det andra
dygnet) eller med ofullständigt, af den kroniska
förgiftningens symtom stördt, tillfrisknande. Som
motgift tjäna svafvelsyrade salter, t. ex. lösningar
af svafvelsyradt natron ("glaubersalt") eller magnesia
("engelskt salt"), hvilka fälla olösligt svafvelsyradt
bly och tillika verka afförande.
Af mycket stor vikt är den kroniska
blyförgiftningen. Stilgjutare, sättare och
i allmänhet fabriksarbetare, hvilka syssla med
lödningar eller andra blyarbeten, blifva lätt utsatta
för densamma. Sannolikt orsakas förgiftningen ej
af metallen som sådan, utan af syrsättningsformer,
som lätt bildas vid lufttillträde. Giftigt verkar den
blyoxid, hvilken, såsom "blyglete", af kakelugnsmakare
nyttjas till glasyr. Genom blyföreningar, använda
såsom färger - mönja, kromgult, blyhvitt - förgiftas
målare, lackerare, färgrifvare samt arbetare i
färgfabriker. Sannolikt ske dessa förgiftningar
genom små blypartiklar, som genom luft- eller
digestionsvägarna intränga i organismen. På samma
sätt kunna äfven blyhaltiga skönhetsmedel (vissa
sminksorter o. d.) utöfva skadliga verkningar. Stundom
får blyet tillfälle att direkt, med mat och dryck,
inkomma i vår kropp, och dessa små, ofta förnyade,
doser frambringa ibland
svåra förgiftningar. Så kan blyet komma med
dricksvatten ur vattenledningsrör af bly – ju rikare
ett vatten är på fri kolsyra, dess mera bly upptager
det; med vin, som klarats eller sötats med blysocker
("poitou-kolik"); med åtskilliga andra drycker, som
förvarats i buteljer, hvilka förut blifvit rengjorda
med blyhagel; från kokkärl, t. ex. från de nu mycket
brukliga emaljerade järnkärlen, om nämligen denna
emalj, såsom ofta är fallet med sämre fabrikat,
är starkt blyhaltig; vidare med matvaror, som varit
packade i blyfolium, t. ex. chokolad. Sveriges nu
gällande giftstadga (af 1876) förbjuder att hålla
till salu konditori- och andra till förtäring afsedda
varor, om de äro utgjutna i blyfolium eller i stanniol
(tennpapper), som innehåller mera bly än 10 proc.,
eller om de äro inlagda i dylika omslag utan att
vara närmast omgifna med oskadligt papper. Snus i
blyomslag har ock visat skadliga verkningar.
Blyförgiftningen uppträder under många former: dels
såsom svår rubbning i det allmänna näringstillståndet
(med allmän svaghet och afmagring, blek, gråaktig hy,
blågrå s. k. "blyrand" kring tänderna, egendomlig
andedräkt m. m.), dels såsom lidande i nervcentra
– både hjärna och ryggmärg – af mångahanda art
(damring, lamhet, känsellöshet, kontraktur,
ledsmärtor, delirier, konvulsioner, blindhet m. m.),
dels såsom ett lidande hufvudsakligen i tarmkanalens
nervapparater. Den sistnämnda förgiftningsformen torde
vara allmännast känd under namnet "blykolik". Anfallen
af densamma kännetecknas genom starka koliksmärtor,
envis förstoppning, hård och långsam puls m. m. Dessa
anfall gå vanligen öfver på några dagar, men komma
lätt åter. Man har kemiskt uppvisat bly i nästan alla
organ hos förgiftade.
De viktigaste medlen till förekommande af förgiftning
inom de yrken, där man ständigt sysslar med bly,
äro en god ventilation af arbetslokalerna och den
yttersta renlighet vid arbetet. Särskildt är af vikt,
att arbetaren ej intager måltider inom arbetslokalen
eller utan att förut hafva gjort sig väl ren. –
Bad och afförande medel spela en betydande roll vid
behandlingen. Jhm. (C. G. S.)
<b>Blyglans</b< l. Galenit, miner., en blymalm, som vanligen
kristalliserar i reguljära tärningar. Genomgångarna
äro kubiska, synnerligen väl utbildade,
hvarför blyglansen vid slag sönderfaller i
små tärningar. Kemisk sammansättning: 86,6
proc. bly och 13,4 proc. svafvel = PbS; dock
finnas alltid mindre mängder gediget silfver
insprängda. Vanligtvis ej mera än 0,01–0,03 proc.,
går silfverhalten i blyglansen Tid Sala till 0,?5
proc., i Utah ända till 8 proc. Färgen är blygrå;
streck svartgrått. Mineralet är metallglänsande och
affärgande. Egentl, vikt 7,3-7,6. Förekommer mycket
allmänt på gångar, i Sverige dels i glimmerskiffer
och hälleflinta: i östra och Västra Silfverberget
(Dalarna), Guldsmedshyttan (Närke), Årset (Jönköpings
län); dels i urkalksten: Sala, Borns silfvergrufvor
(Värmland); dels i kambrisk sandsten: Simrishamn,
Hardeberga (Skåne); dels i silurkalksten: Boda kapell
(Dalarna). Blyglansen är den viktigaste blymalmen.
A. Hng.
Blyglas l. Blysilikat. Se Bly.
<b>Blyglete,</b< miner. Se Bly.
<b>Blyhvitt,</b< kem., en af basiskt blykarbonat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
