Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blågröna alger, bot. Se Myxophyceæ - Blågulblindhet - Blågull, bot. Se Polemoniaceæ - Blågylta - Blåhajen, zool. Se Hajsläktet - Blåhaken - Blåhallon, bot. Se Rubus - Blå-hen - Blåholts, bot. Se Hæmatoxylon - Blåhufva - Blåhägg, bot. Se Amelanchier - Blåhök, zool. Se Kärrhökarna - Blå-jon - Blåjord, miner. Se Vivianit - Blåklint, bot. Secentaurea - Blåklocka. 1. Zool. Se Blå-jon. -- 2. Bot. Se Campanula - Blåkopiering - Blåkråka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Blågröna alger, bot. Se Myxophyceæ.
Blågulblindhet, ett slags färgblindhet (se d. o.).
Blågull, bot. Se Polemoniaceæ.
Blågylta, zool., dets. som blåsnultra (se d. o.).
Blåhajen, zool. Se Hajsläktet.
Blåhaken, Luscinia suecica, zool., en af våra
vackraste och utmärktaste sångfåglar, samsläkting
med näktergalen, har sitt namn af den vackra blåa
färg, som pryder framsidan af hannens hals, från
hakan ned till bröstet, och som i midten innesluter
en röd fläck. Dess latinska namn betyder "den
svenska näktergalen". Sitt egentliga hemland har
blåhaken i fjälltrakterna och i höga norden: från
Lappland och norra Finland, längs fjällen, ned till
Dovre i Norge och Jämtland i Sverige. Där lefver
den i sin högtidsdräkt och bygger sitt bo, hvilket
den gömmer väl, helst i busksnår, i närheten af
vatten. Båda makarna hjälpas åt att under fjorton
dagar rufva de 5–7 blekt grönblåa äggen. Sin föda,
som består af insekter, deras larver och puppor samt
maskar, söker blåhaken i synnerhet vid vatten och
på fuktiga ställen. I de ödsliga trakter, där den
så lefver sitt sommarlif, klingar dess sång med
uppfriskande kraft, om den ock i skönhet ej tål
jämförelse med näktergalens. "Det mest utmärkande
däruti är ett surrande läte, blandadt med klarare,
klocklika toner, nästan såsom af en lira". Vid höstens
inbrott drager blåhaken till sin vinterbostad i det
sydligaste Europa eller norra Afrika. Hannens färg
har då förändrats till likhet med honans; haka och
strupe äro då hvita, och af den himmelsblåa fläcken
återstår endast ett band nedtill på bröstet. Där
bakom ligger då ett svart tvärband och bakom detta
ett rödbrunt. Honan har intet rödbrunt tvärband.
F. A. S.*
Blåhallon, bot. Se Rubus.
Blå-hen, äldre benämning på en svartblå, skiffrig
brynstensart från Orsa i Dalarna. Se Hen.
Blåholts, bot. Se Hæmatoxylon.
Blåhufva, Noctua coeruleocephala, zool., insekt af
ordningen Lepidoptera (fjärilar). Denna fjäril är
brungrå eller blågrå med svartbruna ögon och smutsigt
gulgrå bakvingar. Den lägger sina svartgrå, ludna
och ruggiga ägg utan ordning på löf och kvistar. I
Sverige träffas den i juli, augusti och september
månader. Larverna äro tjocka, blygrå eller askblå,
med tre längsgående, svafvelgula, af hjärtformiga
fläckar bildade linjer på ryggen; de träffas under
maj och juni månader på alla slags odlade fruktträd
äfvensom på hagtorn, slån, hägg m. fl., och det ej
sällan i sådan mängd, att de orsaka betydlig skada.
A. Sg.*
Blåhägg, bot. Se Amelanchier.
Blåhök, zool. Se Kärrhökarna.
Blå-jon, Callidium violaceum, zool., insekt af
ordningen Coleoptera (skalbaggar), är glänsande
purpurblå eller stålblå, ofta med dragning i grönt,
blir 0,89–1,2 cm. lång, lefver i gammalt, multnande
trä, under tall- och granbark, samt träffas i juni
och juli månader. I Norrland är den känd äfven
under namnen blå-jakob, blå-erik, i Västergötland
kallas den blåklocka.
A. Sg.*
Blåjord, miner. Se Vivianit.
Blåklint, bot. Se Centaurea.
Blåklocka. 1. Zool. Se Blå-jon. – 2. Bot. Se
Campanula.
Blåklätt, bot., ett i flera svenska landskap
gängse namn på blåklint (se Centaurea).
Blåkopiering, ett för framställning af kopior af
konstruktionsritningar o. d. användt förfarande med
hjälp af ett ljuskänsligt papper, men utan användning
af ett fotografiskt negativ. Det ljuskänsliga
papperet anbringas i kopieringsramen direkt under
originalritningen och utsattes så för ljuset. Som
ljuskänsligt preparat användas järn- och kromsalter.
Förloppet vid kopiering med järnsalter, som äro
de mest använda, är följande. Om järnoxidsalter i
förening med organiska ämnen utsättas för ljuset under
en teckning, så reduceras de på de belysta ställena
till järnoxidulsalter. På ett sålunda belyst papper
kan man frambringa en färgning på två sätt genom
att låta ett reagens verka antingen på papperets
belysta (järnoxidul) eller obelysta (järnoxid)
ställen. Så gifver t. ex. ferricyankalium, rödt
blodlutsalt, endast med järnoxidulsalterna en blå
fällning, och resultatet blir sålunda hvita linjer
på blå botten. Ferrocyankalium, gult blodlutsalt,
ger med järnoxidsaltet en blå, men med oxidulsaltet
en hvit fällning, och resultatet blir blåa linjer
på hvit botten. De blåa linjerna kunna genom
efterföljande behandling med gallussyra färgas svarta.
A. R–al.
Blåkråka, Coracias, zool., ett fågelsläkte, typ för
en särskild familj (Coraciidæ) bland de fritåiga,
kråklika spitarna. Dessa fåglar karakteriseras
däraf, att de ha tarsens (fotbenets) baksida täckt af
nätlikt ställda småfjäll eller vårtor. Blåkråkfamiljen
utmärker sig dessutom genom sitt starka, koniska, i
spetsen nedböjda näbb, sina smala, snedställda
näsborrar och starka fötter. Vid munvinkeln på dessa
fåglar sitta hårborst. Den till vår fauna hörande
blåkråkan (Coracias garrulus), stor som en kaja,
har korta fötter, med fotbenet kortare än mellantån,
och näbbspetsens nedböjning hakformig. "Hon är skygg
och ostadig, men grälaktig och bullersam". Helst för
hon ett ensligt lif och förekommer endast parvis
eller, en liten tid, i samlad kull. Genom sin
färgteckning gör hon sig lätt bemärkt. Glansen af
denna färgteckning, ovanlig i norden (en blandning
af ljust grönblått, rödbrunt och svart), förhöjes
ännu mera genom blåkråkans lifliga rörlighet, där
hon tumlar i luften under lek eller på jakt efter
större insekter. Annars intager hon ofta länge en
sittande ställning, i närheten af sitt bo, i gamla
ekar eller aspar, med fri utsikt öfver äng och mark,
eller på gärdesgårdsstörar, där hon spejar efter
rof. Insekter utgöra hennes egentliga föda; hon förtär
äfven larver, maskar, små grodor och t. o. m. möss. I
hål uti gamla träd, helst i ek, asp eller bok. bygger
hon ett tarfligt bo, där hon lägger 4–6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
