Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blåsljud - Blåsmask, zool. Se Binnikemask - Blåsmaskin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
betydelse. På grund af anatomiska
förhållanden höres det vanligen starkare
på högra än på vänstra sidan af halsen.
I. H.
Blåsmask, zool. Se Binnikemask.
Blåsmaskin l. Blåsverk, bergsmek., den apparat,
medelst hvilken man förskaffar sig den komprimerade
luft eller bläster (se d. o.), som man indrifver i
ugnar eller härdar för att där åstadkomma en lifligare
förbränning och en större värmeutveckling. Flere
slags blåsverk förekomma. Det enklaste är den till
sin konstruktion allmänt bekanta handpusten. De
äldsta i Sverige begagnade blåsverken för smältugnar
kallas spetsbälgar och liknade i sin konstruktion en
i stor skala utförd handpust. De drefvos vanligen
med trampning, någon gång med vattenkraft. När
behofvet af kraftigare bläster gjorde sig gällande,
efterträddes spetsbälgarna af de s. k. widholmska
blåsmaskinerna, som utgjordes af stora träkistor,
af hvilka den ena rörde sig inuti den andra, med
mellanliggande fjädrar till tätning. För öfrigt
voro de till sin konstruktion grundade på samma
princip som bälgarna; den hufvudsakliga skillnaden
låg i storleken äfvensom däruti att lädret, som i
bälgarna förenar de båda bottnarna, på de widholmska
maskinerna var ersatt af trä, som ej så hastigt kunde
slitas ut. Till följd af dessa maskiners storlek
måste de alltid drifvas med vattenhjul. Under de
stora framsteg, som metallurgien började göra mot
slutet af 1830-talet, befunnes emellertid de gamla
"widholmarna" alltför ofullständiga, kraftödande och
svåra att underhålla, hvarför de småningom öfverallt
utträngdes af cylinderblåsmaskiner af gjutjärn. Dessa
kunna indelas i två stora klasser: enkelverkande och
dubbelverkande. Principen för bådas konstruktion är,
att en kolf l. kanna rör sig upp och ned inuti en
väl svarfvad gjutjärnscylinder och medelst denna
rörelse komprimerar den i cylindern varande luften
samt utpressar den genom en ventil. Genom andra
ventiler insläppes åter ny luft i cylindern. Vid
de enkelverkande blåsmaskinerna komprimerar kannan
luften endast under sin rörelse åt ena hållet;
vid de dubbelverkande däremot utöfvar den denna
funktion under båda rörelserna. De enkelverkande
maskinerna hafva alltid stående cylindrar, de
dubbelverkande än stående, än liggande. Vid de för
bessemerverken införda, dubbelverkande blåsmaskinerna,
med hvilka en mycket stark luftkomprimering kan
åstadkommas, äro cylindrarna vanligen liggande. Då,
såsom ofvan nämnts, de enkelverkande maskinerna
utpressa luft endast under den ena delen af slaget
– hvaraf följer, att blästerstrålen afbrytes
under kannans tillbakagående –, brukar man, för
att hålla luftströmmen så jämn som möjligt, hafva
minst tre cylindrar jämte hvarandra med alternerande
rörelser. Ej heller vid de dubbelverkande maskinerna
kan – äfven om det finnes tvenne cylindrar med
alternerande rörelse – förhindras, att en minskning i
blästerns pression uppkommer, då kannan vänder. För
att genom luftens egen elasticitet utjämna dessa
oscillationer ställer man i allmänhet cylindrarna
i förbindelse med en större reservoar af plåt eller
gjutjärn, den s. k. väderlådan, hvarifrån blästern
ledes vidare till ugnen. Om maskinerna skola kunna
fullgöra sitt arbete väl och ej hastigt utsättas för
att blifva utslitna, måste de vara mycket omsorgsfullt
uppsatta på en stadig,
väl murad grund, hvarpå de gjutjärnsstolar stå,
på hvilka cylindrarna hvila. Kannornas rörelse
åstadkommes medelst vefstakar, som genom vefslängar
och tillhörande axel stå i förbindelse med motorn
(vattenhjulet). Vid liggande dubbelverkande
blåsmaskiner, som drifvas med ånga, är förbindelsen
med motorn ändå enklare.
Ofvanstående figur är en konturteckning af en
enkelverkande 3-cylindrig blåsmaskin. A är grunden,
som har tre murade fördjupningar för att lämna
plats för vefslängarnas, B, B, rörelse; C, C äro
de båda kugghjul, genom hvilka vefaxeln står i
kommunikation med vattenhjulsaxeln, D. E är en del af
vattenhjulet. F, F, F äro de tre vefstakarna, som i
den ena änden medelst lager äro fästa vid vefaxelns
trenne slängar och i den andra vid kannorna G, G,
G, med sina ventiler, H, H, H, genom hvilka, under
kannornas nedgående, luft insuges i cylindrarna, K,
K, K. Genom andra ventiler, L, L, L, indrifves den
komprimerade luften i väderlådan M, hvarifrån den
genom röret N och den där vidtagande blästerledningen
föres vidare till ugnen.
De enkelverkande blåsmaskinerna, hvilka äro lättare
att sköta och hålla i stånd, begagnas i allmänhet
vid sådana bruk och masugnar, där inga synnerligen
invecklade maskiner finnas, som fordra annan
tillsyn, än hvad arbetarna kunna lämna. Vid verk,
som drifvas med ånga, vid bessemerverk o. s. v., där
andra apparater finnas, som fordra särskild tillsyn,
använder man oftast de dubbelverkande blåsmaskinerna.
Cylinderblåsmaskiner nyttjas, såsom ofvan antydts, då
man är i behof af en starkt komprimerad bläster, såsom
i masugnar, stångjärnshärdar, bessemer-konvertrar
o. s. v. Till kupolugnar, klensmedshärdar o. d.,
där man har behof af stora kvantiteter bläster, men
ej är angelägen om någon hög pression därå, begagnar
man s. k. fläktar eller ventilatorer. En
fläkt utgöres af ett vinghjul, inneslutet i en rund
kåpa af järn, i hvars midt luftintaget är beläget. Då
hjulet medelst en på axeln sittande remskifva, en
elektromotor, en ångmaskin e. d. försättes i hastig
rotation, insuges luften i hjulets centrala parti
och drifves af vingarna ut mot periferien, där den,
till en viss grad komprimerad, utströmmar genom en
öppning, som är förenad med blästerledningen. –
Förutom fläktarna har ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
