Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bläster - Blästerfärskning, metall. Se Färskning och Järn - Blästerkon, mek. Se Blästerrör - Blästerprofvare - Blästerrör - Blästersmide, metall. Se Blästerverk - Blästerverk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förmedelst blåsmaskiner (se d. o.). Graden af
blästerns kompression angifves genom uppmätning af
dess tryck; för detta ändamål begagnas s. k.
blästerprofvare (se d. o.). Alltefter den intensitet, med
hvilken man önskar förbränningen genomförd, varieras
blästerns tryck; i lancashire-härdar har blästern ett
tryck af omkring 10 mm. kvicksilfver, vid bessemerverk
800–1,000 mm. kvicksilfver och vid masugnar 80–150
mm. kvicksilfver. – Vid åtskilliga processer,
t. ex. bessemermetoden, användes kall bläster, vid
andra uppvärmes densamma i s. k. varmapparater (se
d. o.). Uppvärmningen sker oftast medelst eldning med
afloppsgas från masugnen; sålunda uppvärmes blästern
till lancashire-härdar till 150–250° C., och blästern
till masugnen får i vanliga fall en temperatur af 300–
500°, men uppvärmes på några ställen i vårt land ända
till 700° C. Blästern ledes i rör från blåsmaskinerna
till förbrukningsstället. Är den kall, kunna enkla
plåtrör användas, hvaremot blästerledningarna för
varmbläster infodras med eldfast tegel samt ofta
isoleras med lämpliga materialier mot utstrålning
till luften. G. D.
Blästerfärskning, metall. Se Färskning
och Järn.
Blästerkon, mek. Se Blästerrör.
Blästerprofvare, det instrument, som brukas lör
att bestämma blästerns tryck. Det består af ett
U-formigt öppet glasrör, som är fäst å en graderad
mässingsplåt. Röret är till en del fylldt med
kvicksilfver, och dess ena gren är förenad med
blästerröret. När blästerns tryck är 0, står
kvicksilfret lika högt i båda rörgrenarna; men när
trycket hos blästern ökas, pressas kvicksilfret ned i
den gren, som står i förening med blästern, och uppåt
i den andra. Blästertrycket säges då vara lika många
millimeter eller linjer, som nivåskillnaden mellan
kvicksilfverytorna i de bägge rörgrenarna. En linje
eller omkr. 3 mm. kvicksilfver motsvarar ett tryck af
0,085 skålp, per kv.-tum (0,0004 kg per kvmm.). För
att bestämma mycket högt tryck begagnas manometrar
(se d. o.). Th. N-m.*
Blästerrör, mek. Vid ett lokomotiv är det naturliga
draget ej tillräckligt att inom den gifna
tiden fullständigt förbränna den erforderliga
mängden bränsle, och därför måste konstgjordt
drag anordnas. Fördenskull får afloppsångan
från cylindrarna utströmma genom ett särskildt
rör, det s. k. blästerröret, hvilket befinner
sig i rökskåpet under skorstenen, så uppsatt,
att blästerrörets och skorstenens centrumlinjer
sammanfalla. Blästerröret användes första gången
af Georg Stephenson på de af honom år 1820 byggda
lokomotiven och är en af de viktigaste delarna
på lokomotivet, ty på detsamma beror en stor del
af lokomotivets ekonomi. Blästerröret är koniskt
afsmalnande uppåt och kallas därför äfven blästerkon
(i dagligt tal blästerkona). Den ur blästerröret
utströmmande ångstrålen sprider sig, då den lämnar
detsamma, och såväl ångstrålens som skorstenens form
har på blästerrörets verkningsgrad ett väsentligt
inflytande. Ångstrålen måste noga fylla skorstenen
och blanda sig med förbränningsgaserna samt föra
dessa med sig ut genom skorstenen, på det att
den för förbränningen nödvändiga luftförtunningen
skall erhållas i rökskåpet. Ty därigenom att en
tryckminskning eger rum i rökskåpet och fortplantas
genom tuberna till
eldstaden, kommer den för förbränningen erforderliga
yttre luften att i större eller mindre mängd inströmma
genom rostytan. – För att öka spridningen af ångan, då
denna lämnar blästerröret, insätter man numera oftast
i detsamma en kil tvärs öfver mynningen. Kilen, hvars
sektion vanligen är triangulär, är vänd med en kant
nedåt. Den uppåt vända ytans bredd växlar, beroende
på blästerrörets diameter, men är vanligen 8–12 mm.
Ångan utströmmar genom blästerröret stötvis, och
således kommer äfven förbränningen att försiggå
stötvis. När lokomotivet går långsamt, kan man för
hvarje hjulhvarf vid ett tvillinglokomotiv urskilja
fyra och vid ett tvåcylindrigt kompoundlokomotiv två
ångstötar. Ju mera lokomotivets hastighet ökas, desto
tätare komma ångstötarna på hvarandra, tills man ej
längre kan urskilja några enskilda stötar. Vid denna
stötvis skeende utströmning i skorstenen verkar
ångan därstädes på samma sätt som kolfven i en
luftpump, och för hvarje ångstöt utsuges således en
viss mängd förbränningsgaser ur rökskåpet. Ju mera
som kan utsugas vid hvarje stöt, desto effektivare
är blästerröret. Fyller ej ångstrålen skorstenen
fullständigt, strömmar luft ned i rökskåpet genom det
mellanrum, som bildas mellan skorstenens innersida
och ångstrålens yta, och samma fenomen inträffar
som vid en luftpump, hvars kolf är läck: svårighet
att erhålla tillräcklig luftförtunning. Å andra
sidan får ej ångstrålen fylla skorstenen så väl,
att en del af ångan slår tillbaka i rökskåpet. I
båda fallen blir som följd en dålig förbränning,
och svårighet uppstår att "hålla ånga". Blästerrörets
läge i förhållande till skorstenen samt dennas såväl
som blästerrörets dimensioner måste således vara
så afpassade i förhållande till hvarandra, att den
afgående ångan lämnar bästa möjliga drag.
Blästerrörets diameter är beroende af skorstenens
minsta diameter samt blästerrörets afstånd från
skorstenen och dennas längd och varierar från
70 à 90 mm. till 120 à 150 mm. Som regel bör man
söka hålla diametern så stor som möjligt. Det i
rökskåpet erhållna vakuumet är olika för olika
lokomotivtyper samt varierar högst betydligt med
tågets hastighet och tyngd, d. v. s. efter körningen,
men kan uppgå till öfver 250 mm. vattenpelare. Det
håller sig dock vanligen mellan 50–150 mm. Se "Organ
f. d. fortschritte des eisenbahnwesens" (för 1896,
sid. 14, 29 och 49, samt för 1903, sid. 246), "Glasers
annalen" (för 1895, sid. 47, och för 1896, sid. 55)
samt "American engineering and railroad journal" (för
1901, sid. 318 o. 335, och för 1902, sid. 4 o. 33).
E. Hjr.
Blästersmide, metall. Se Blästerverk.
Blästerverk, Blästersmide, Osmundsmide, <i>metall<i>.,
äro namn på den äldsta järnberedningsmetoden i
Sverige. Den torde leda sin upprinnelse ända från
hednatiden. Ännu i slutet af 1700-talet begagnades
detta smide tämligen allmänt i Dalarna, och så
sent som i början af 1840-talet lär en och annan
blästerugn varit att se i nyssnämnda landskap äfvensom
i Härjedalen. Denna järnfärskningsmetod grundade sig
på den i åtskilliga af våra landskap ganska ymnigt
förekommande myrmalmen. Ugnarna, källingar
kallade, voro mycket enkelt "tillställda". På en
bottenhäll af glimmerskiffer uppmurades med lerbruk ett
"ställe" af 0,75 m. längd och 0,3–0,45 m. bredd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
