Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Boer-kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
landsättas i Durban och sändas uppåt landet. Buller
afreste (22 nov.) själf till Natal för att pådrifva
försvarsåtgärderna där, innan han återupptog sin
ursprungliga fälttågsplan. När Buller framkom,
hade general Hildyard utkämpat en oafgjord strid vid
Willow grange (23 nov.) mot det söderut framskjutna
boerdetachemanget, och detta hade omedelbart
därefter af fruktan att komma mellan två eldar
retirerat till Colenso vid Tugela-floden. Den med
hela anfallspolitiken missnöjde och i sina rörelser
ytterligt försiktige Joubert skadades genom ett
olycksfall under denna expedition, hvarför befälet vid
Colenso öfvergick till den energiske Botha. Faran för
Pietermaritzburg och södra Natal var för ögonblicket
förbi, men Ladysmiths undsättning visade sig vara
ett så besvärligt företag, att Buller nödgades helt
egna sig däråt och ej enligt sin ursprungliga afsikt
kunde återvända till sin egentliga post i Kapkolonien,
där öfverbefälhafvarens frånvaro menligt inverkade
på förberedelserna till framryckningen.
December månad utmärktes af upprepade olycksslag
för engelsmännen. Väl lyckades Methuen under
sin frammarsch mot Kimberley genom förlustrika
frontanfall drifva undan de boer, som sökte uppehålla
honom först vid Belmont (23 nov.) och sedan (25
nov.) vid Graspan (Enslin), men från Mafeking hade
Cronje ryckt söderut honom till mötes, och i den
blodiga striden vid Modder river (28 nov.) ledde
Methuens frontanfall ej till någon afgörande seger,
ehuru boerna lämnade slagfältet i engelsmännens
händer. Methuens fortsatta framryckande stäcktes genom
hans allvarsamma nederlag vid Magersfontein (10–11
dec.), där höglandsbrigaden under general Wauchope,
som själf stupade, öfverraskades under ett nattligt
anfall i strömmande regn samt sedan nästan upprefs
genom boernas välriktade eld. Dagen förut hade
Gatacre lidit svåra förluster vid ett illa förberedt,
misslyckadt nattligt angrepp mot Stormberg (10 dec.),
och "den svarta veckans" olyckor nådde sin kulmen, då
Buller själf totalt misslyckades i sitt första försök
att undsätta Ladysmith, i det att hans illa planerade
och med exempellös oförsiktighet utförda angrepp mot
boernas ställning vid Colenso (15 dec.) resulterade
i en förlust af 10 kanoner och 1,127 man i döda,
sårade och fångar; boernas förluster öfverstego ej
40 man. Buller måste retirera söderut och på mer än
en månad uppskjuta alla undsättningsförsök. Hans
sedermera häftigt klandrade råd till White att
uppge Ladysmith afvisades af denne och föranledde
regeringen att omedelbart utsända lord Roberts
som högste befälhafvare med general Kitchener som
stabschef. Först dessa nederlag gjorde det klart
för alla, huru oerhördt boernas stridsvärde förut
underskattats. Omfattande mobiliseringsåtgärder
företogos nu, och i det brittiska rikets skilda delar
uppsattes frivilliga hjälpkårer, hvarigenom framför
allt den ödesdigra bristen på beridet manskap,
särskildt kännbar vid ett krig i Syd-Afrika, i
väsentlig mån började afhjälpas.
De märkligaste krigshändelserna under närmast
följande månad utgjordes af Frenchs framgångar i
trakten af Colesberg i norra Kapkolonien och boernas
tillbakaslagna stormningsförsök mot Ladysmith (6
jan. 1900). Den nye engelske öfverbefälhafvaren,
lord Roberts, anlände 10 jan. s. å. till Kapstaden
och grep sig genast an med fälthärens
reorganisation för den planerade frarnryckningen mot
Bloemfontein. Under tiden hade Buller, som behöll
befälet i Natal och förstärkts med en division under
general Warren jämte artilleri, förberedt ett nytt
försök att undsätta det hårdt beträngda Ladysmith. Han
återupptog (10 jan.) offensiven genom en kringgående
rörelse mot boernas högra flygel, Warrens trupper
öfverskredo Tugelafloden och besatte den lägre delen
af den viktiga höjden Spion kop, men anföllos där
af Botha och nödgades med oerhörd manspillan utrymma
höjden, hvarpå engelsmännen med en förlust af 1,700
man sågo sig tvungna att ånyo söka skydd bakom Tugela
(23–24 jan.). Ett nytt försök af Buller att bryta
sig fram något öster om Spion kop vid Vaalkranz
(5–6 febr.) hade lika liten framgång. Nu voro
emellertid Roberts’ förberedelser afslutade. Han
lät general Macdonald uppehålla boerna genom en
stark demonstration mot Koodoosberg (3–9 febr.) och
drog under tiden till sig Frenchs kavalleri från
Colesberg. French anträdde 12 febr. marschen mot
Kimberley och undsatte tre dagar senare den belägrade
staden. Samtidigt anryckte Roberts mot Cronje,
som utrymde den starka ställningen vid Spytfontein
och anträdde ett brådstörtadt återtåg, hvilket vid
Paardeberg (17 febr.) afskars af den outtröttlige
French. Följande dag anfölls Cronje där af Kitchener,
hvilken, om än med stor manspillan, instängde honom i
Modder rivers flodbädd. Sedan följde nio dagars hårda
strider, hvarunder af de Wet och andra förtviflade
försök gjordes att undsätta Cronje. Denne måste
emellertid (27 febr.) med 4,300 man kapitulera, en
händelse, som öfverallt bland boerna utöfvade det
starkaste moraliska intryck och kan betecknas som
krigets afgörande vändpunkt.
Roberts’ framryckning fick omedelbart sin återverkan i
Natal, där boernas motståndskraft mot Buller afsevärdt
försvagades. Han hade sedan 9 febr. förberedt en ny
kringgående rörelse, denna gång mot boernas vänstra
flygel, besatte 18 febr. den viktiga Hlangwane hill på
södra flodstranden, öfvergick 21–22 febr. Tugela och
kämpade sig under den följande veckan steg för steg
fram mot Ladysmith, som ändtligen 28 febr. efter
118 dagars belägring undsattes. Äfven i norra
Kapkolonien visade sig omedelbart följderna af Cronjes
nederlag vid Paardeberg, i det att Fristatsboerna
skyndsamt retirerade öfver Oranjefloden.
Lord Roberts framträngde nu raskt i Fristaten,
vid Poplar grove (7 mars) och Driefontein
(10 mars) kastades boerna tillbaka, och 13
mars kunde Roberts intåga i Bloemfontein. Hans
ställning där var till en början ganska farlig,
i det att hans förbindelselinjer voro hotade
och lifsmedeltillförseln knapp. I Bloemfontein
nödgades Roberts stanna sex veckor, medan
järnvägskommunikationerna tryggades och bristerna
i härens utrustning nödtorftigt afhjälptes. Under
tiden försvagades emellertid härens stridsduglighet
genom en svår tarminflammationsepidemi, och
djärfva boeranförare, framför allt C. R. de Wet,
förmådde genom några lyckade kupper (öfverfallet
vid Sannah’s post 31 mars, öfverrumplingen vid
Reddersburg 4 april och inneslutningen af Wepener
9–25 april) återupplifva sina landsmäns sjunkna
mod och stridslust. Ett fredsanbud från de båda
boerpresidenterna på grundvalen af status quo före
krigsutbrottet hade 11 mars afvisats af lord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
